Vägarna
Vi vet ungefär vilka platser kungen skulle besöka på sin eriksgata, men inte vilken väg som togs från plats till plats. Som allmänna vägar (kungsvägar) räknades de som gick mellan byarna, d.v.s. huvudförbindelsen med angränsande samhällen.
Bild: Teckning från 1600-talet av forntida väg i Uppland. Så kan också vissa sträckor av Eriksgatan ha sett ut.
I "Kungaspegeln" för Magnus Eriksson på 1300-talet, anges det som en av en konungs skyldigheter att "skåda (inspektera) och stödja allmänna vägar i rike sino, de ovärdeligen skola faras vinter och sommar, landa mellan och köpstäder, allmogen till tarv".
Viktigast var dock de vägar som gick till tingsplatserna, i Östgötalagen anges att dessa vägar skulle vara 10 alnar breda (ca 6 m) och gemensamma för hela landskapet, de benämns ”karls vægher ok konungs”. Med ”väg” menas här i regel ett ”vägområde”, där man färdades på lämpligaste torra yta, inte en väg i vår vanliga bemärkelse.
Stranden - Getå - Björnsnäs - Norrköping låg under vatten en god bit in på 1200-talet, så vägen över Bråviken till Vikbolandet måste vara den äldre sträckningen för Eriksgatan. Östergötland höjer sig med cirka 15 cm per hundra år, vilket betyder 1,5 meter på 1000 år, de forntida strandlinjerna måste alltså sökas långt från den nuvarande.
På 1000 år hinner 13 generationer av barrträd att avlösa varandra, men dessa ridstigar har använts långt efter medeltiden och kan därför rekonstrueras med varierande exakthet. Många hålvägar kan skönjas därför att de är begränsade på båda sidor av stensträngar. Genom den ständiga nötningen av hästhovar och klövar försvann efterhand växttäcket, och erosionen t.ex. vid ett häftigt regn fick stor effekt. Hålvägar som fungerat som vägar i egentlig mening (inte fägator) är ganska svåridentifierade, höjdskillnaden mellan vägens botten och den omgivande marknivån är oftast bara 5-10 centimeter. Vägarna återfinns på höjdsträckningar och åsar där man kunde färdas torrskodd och vattendragen fick man passera vid vadställen eller primitiva broar.
Bild: Hålväg i Skänninge. Den går från vadstället över Skenaån till S:t Ingrids klosterruin.
Östgötalagen har mycket att säga om vägar och broar:
"Om någon gör bro för sin själ, då skall han inte svara för den längre än han själv vill, utan de skola svara för den, som äga jorden under bron." (Om själabroar)
Rikedomen på runstenar vid broar visar att "själabroar" var en viktig del av vägnätet. Om "tygelonykterhet" finns det också bestämmelser i Östgötalagen:
"Nu rider en man på vägen, drucken och dravelsfull; hugger han sönder en grindspjäla böte en örtug, hugger han sönder två, böte en öre."
Bild: Ristning vid Björnsnäs, där originalvägen kan spåras. Text: "Harde och Sigrev läto hugga denna häll och gjorde denna bro efter sin broder Nan".
Det finns också fall beskrivna som gäller en man på väg från eller till krogen, vilket ger den oväntade upplysningen att det fanns sådana redan när Östgötalagen skrevs under senare delen av 1200-talet.
Bild: "Vägen som rituell arena". Överallt i Europa har vägar och gravfält eller andra begravningar anlagts tillsammans. Gravhög och resta stenar vid Åsby nära Kumla.
För vattenvägar fanns begreppet "kungsådror", som en motsvarighet till "kungsväg" i betydelsen allmän väg. Av de östgötska vattendragen var det Motala ström, Svartån och Stångån som hade kungsådror. Vattendrag med kungsådra fick inte stängas för båtar, eller för fiskens vandringar.
Eftersom vägarnas beskaffenhet under olika årstider varierade mycket och vi inte heller vet något om hur långa uppehåll som gjordes vid de viktiga platserna är det inte möjligt att uppskatta hur lång tid resan tog.
Med tidens små hästar krävde nog själva resandet genom Östergötland minst sju övernattningar. En personlig skyddstrupp följde kungen på hans resor och ingick i hans hushåll. Detta väpnade följe - hirden, bestod av lojala stridsberedda män, ofta släkt med kungen. På kungsgårdarna, utspridda i landet, som en form av apanage, fanns det förvaltare. De skulle vara beredda att ta emot kungen och hans följe, inte bara i samband med Eriksgatan.
Via Regia - Kungarnas väg genom landskapet och genom livet
Det är den tidigmedeltida Eriksgatan vi vill beskriva, den som vi tror var en del av kungadömets framväxt och rikets konsolidering. Därför prioriterar vi de vägsträckor vi bedömer ha använts under tiden ca 900 – ca 1300.
Bild: Järnåldersgravfält vid Hjärterum, Vikbolandet. De äldsta gravarna är närmast vägen.
De kommuner som berörs av Eriksgatan i Östergötland är Norrköping, Söderköping, Linköping, Mjölby, Vadstena och Ödeshög. Vi vet alltså inte exakt vilken väg som var Eriksgatans, kungarnas ridstig genom Östergötland. Landskapets viktigaste tingsplats, Lionga ting, låg i/vid Linköping, dit skulle de helt säkert. Det fanns inte många vägar att välja mellan, men under olika tider har ett par olika vägsträckningar använts, är en inte alltför djärv förmodan.
Söderköping var ett betydelsefullt centrum under den tidiga medeltiden. Senare tillväxte Norrköping, samtidigt som landhöjningen gjorde Söderköpings hamn för grund för stora fartyg. Detta medförde sannolikt att Eriksgatan efter 1200-talet tog vägen via Norrköping till Linköping. Från Norrköping gick en nordlig väg (Kullerstadvägen) till Linköping med infart vid Nykvarn. Parallellt fanns den sydligare vägen Söderköping – Linköping med infart vid Tannefors.
Efter Linköping får man räkna med en nordlig sträckning över Kaga – Vreta kloster – Ledberg, och en sydlig över Lagerlunda – Sjögestad – Viby. I Öjebro tycks dessa två vägar ha sammanstrålat. Skänninge är också en stad vars stjärna dalade mot slutet av medeltiden.
Bild: Hålväg och runstenar vid Kårarp, Sjögestad.
Den äldsta sträckningen av huvudvägen gick från Skänninge söder om Tåkern till Alvastra där den mötte den gamla pilgrimsvägen till Trondhjem. Senare i tiden gick kungens färd också till Vadstena, vilket innebar att den gick norr om Tåkern och sedan rakt söderut till Alvastra. Inte heller det sista stycket av Eriksgatan är 
oomtvistat. Att Västra holavedsvägen har varit den mest använda vägen torde vara säkert, men det finns forskare som gör gällande att även Östra holavedsvägen (över Trehörna) skulle varit ett alternativ tidvis. Inom triangeln Skänninge – Vadstena – Alvastra ligger så många "minnesmärken” med anknytning till kungamakten att det är omöjligt att urskilja en enda bestämd väg mellan dem.
Bild: Markbron söder om Ödeshög. Den medeltida vägen gick där.
"följer man denna vandringsled genom Götaland kommer man också att passera i närheten av många betydelsefulla spelplatser i den tidiga medeltidens svenska historia och alldeles förbi hjärttrakterna av de kungliga domäner, där de första byggstenarna lades till det medeltida kungadömet".(M. Hagerman: Spåren av kungens män)
Den norska "signingsfärden" följde pilgrimsvägen från Oslo, Hamar, Lillehammer till Trondhjem. Kongevejen i Danmark går från Viborg söderut längs den Jylländska åsen, genom Sönderjylland, över gränsen vid Danevirke och når slutligen sitt mål - Hamburg. Liksom fallet är med den svenska Eriksgatans sträckning, leder denna väg förbi viktiga platser i Danmarks tidiga historia och forntid - med gravhögar, runstenar och trefaldighetskällor. Ett exempel: Grathe hede, där Knut Lavard mördades år 1131, något som utlöste en lång och blodig händelsekedja i dansk historia. I senare tid har Kongevejen rekonstruerats som turistväg och vandringsled.
På den tidigmedeltida Eriksgatans väg kan vi se det svenska riket uppkomma och konsolideras, viket skedde under tiden ca 900 – 1200, och vi får se platserna där det hände. Medeltiden – kyrkor, kloster, befästningar, broar, marknadsplatser, galgbackar, hospital – och före det – gravhögar, gravfält, runstenar, tingsplatser, skeppsättningar…
– Vägen till historien.
Bild: Den rekonstruerade Eriksgatan vid Rök.
