---

Kungadömet

Hövdingar och kungar byggde sin ställning på människors behov av trygghet och skydd. Den som var en god ledare kunde räkna med att villiga krigare skulle lockas till hans gårdar. Å andra sidan: den hövding som inte förmådde värna sitt territorium hade förlorat sitt existensberättigande.

Kronkrävare fanns i alla stora släkter och kungavärdigheten var ”väljandes inte ärvandes”. Tidens samlevnadsvanor skapade mångtydiga släktskapsband, eftersom såväl hustrur som konkubiner födde kungliga barn, vilket gjorde det svårt att renodla den legitima linjen. Om detta har Adam av Bremen en del att säga:

”I fråga om kvinnor känna de ingen måtta. Envar har alltefter sin ekonomiska ställning två, tre eller flera hustrur, de rika och hövdingarna ha otaliga.”

Det var ingen given sak att den äldste sonen skulle ta över efter fadern. Valet av kung kunde stå mellan flera värdiga kandidater.

Ekonomin

Kungens ekonomi i brytningstiden mellan vikingatid och medeltid grundades främst på hans besittningsrätt till kungsgårdarna och till en tredjedel av häradsallmänningarna, vilket också kunde omfatta sådant som andelar i kvarnströmmar, fisken m.m.

Bild: Detalj av motalaspännet. Sannolikt ett drottningsmycke. 1300-tal.

Kungsgårdarna heter i allmänhet något på ”husby” eller ”tuna”. För Östergötlands del är husby det vanligaste och ledet ”hus” har där ungefär samma betydelse som i begreppet ”kungahuset”. Tunanamnen följer Eriksgatan genom landskapet, vilket också de allra äldsta ortnamnen, de på -inge, -stad och -by, gör. Bosgårdar uppträder i Östergötland sammankopplade med både tunagårdar och husbygårdar – och med kyrkorna. Bosgårdarna hör samman med förvaltningen av kyrkogodsen.

Skatter

Någon skatt i modern mening utgick inte. Behovet av inkomster blev större sedan riksbildningen klarats av och riket Sverige blivit till, då krävdes resurser för hovhållning, rådets och hirdens avlöning, driften av kungsgårdarna, krigsväsendet, ersättning till fogdar och andra ”tjänstemän” m.m. Olika skatter infördes under senare delen av 1200- talet: ”Årligen laga utskylder”, var en grundskatt, i förväg känd, som inte krävde nytt beslut varje år, ”Extra gärd” = tillfällig skatt som det måste beslutas om för varje gång. Dessutom fick kungen inkomster av utdömda böter och s.k. Danaarv, varmed menas arv som tillföll konungen därför att arvinge eller testamente saknades.

Exempel på årliga fasta skatter är nässkatten (eg. mantalsskatt), ättegälden (hushållsskatt), gengärden (kungens rättighet att gästa) och hästaloppet (hästskatt!). Några exempel på företag som motiverade extra skatter: Eriksgatan, giftermål inom kungafamiljen och byggandet av borgar.

Bild: Fönster i Kungapalatset Vadstena. 1200-tal.

Kungens gengärd för Eriksgatan från tre häraden i Östergötland utgjordes t.ex. (1498) av:

2 pund smör,
2 pund kött och fläsk, 
2 pund torrfisk, 
en fjärding torsk och strömming,
6 spannar korn, 
3 lass hö, 
3 tunnor öl, 
3 gäss, 
ett får, 
6 höns, 
20 ägg,
24 ljus, 
en fjärding gryn och 
3 marker salt.

Varje skattebonde (självägande) ska lämna 6 bröd, varje landbo (arrendator) 3 bröd, slutligen ska alla förena sig om ”en god oxe, förbättrad med harar, fåglar och färsk fisk”. Häradshövdingarna skulle hålla uppsikt över att allt detta levererades i god ordning och två frälsemän och två borgare skulle ta emot det hela i Skänninge senast tjugondedag jul.

Fogdar och frälse

Under senare delen av 1200-talet genomfördes en nyorganisation både av förvaltning och krigsväsende. Borgar i sten, efter allmänt europeiskt mönster började byggas. För att underhålla befästningen avdelades ett underhållsområde runtomkring slottet, kallat län.

Bild: Erik den heliges gravkrona. Sveriges äldsta gravkrona. 1100-tal.

Fästets befälhavare kallades fogde. Denne upptog skatteinkomsterna från länet, förvaltade slottet, underhöll besättningen och fullgjorde en del andra åligganden. Han överlämnade överskottet av skatterna till konungen, jämte redovisning, eller fick själv disponera överskottet efter att ha lämnat en årligen fastställd avgift till kungen.

Det hände att fogdarna tog ut mera skatt än de hade rätt till. Kungarna utfärdade då och då stränga förbud mot sådant förtryck, men eftersom kungamakten saknade de administrativa resurser som behövdes för att ingripa kunde man inte helt hindra att länsherrarna lade på bönderna tryckande ekonomiska bördor.

Intill år 1280 fick hirden lön för sin tjänst direkt av kungen, därefter (1285) infördes skattebefrielse för den som kunde ställa upp med häst och utrustning för ”staten” – det världsliga frälset. Frälset var bara befriat från grundskatten – den ”årliga laga utskylden”. Skatterna betalades både med pengar och in natura.

Bild: Gravmonument, Eskilstunakista i Vreta kloster. Kunglig grav? 1000-tal.

De senare levererades in vår och höst i flera omgångar. Uppbördsman var fogden eller länsman (!) Skattetrycket var mycket hårt och uppfinningsförmågan när det gällde att finna på nya skatter stod inte nutidens efter. Missnöjet var ofta stort och ledde till upplopp och uppror. Östergötland kom genom Birger jarl att stå i spetsen för ett stabilt skattesystem.

Bild: Stenkilska gravkoret i Vreta kloster. Gravplats för kungarna av den stenkilska ätten. 1100-tal.

Till detta kom kyrkans krav på tionde, vilket har en betydligt äldre tradition än den världsliga beskattningen. Inkomsten av tiondet (tionde = tio procent av en gårds avkastning) skulle delas mellan församlingen (prästen), biskopen och de fattiga. Från 1154 gick en del av tiondet till Rom – Peterspenningen. Biskopen hade också rätt till gästning hos församlingsprästerna vid visitation eller invigning av kyrka, vilket nog var en förmån som var kännbar för värden. Under högmedeltiden (Magnus Erikssons tid) kunde biskopar nämligen föra upp till 30 man i sitt följe.

Eriksgatan

Egentligen vet vi ytterst lite - att det funnits en statsrättslig institution som kallas Eriksgatan, att detta var en ceremoniell färd från Gamla Uppsala söderut runt Vättern och tillbaka norrut på västgötasidan, för att befästa kungens legitimitet runt om i riket. Det är vad som är belagt i de samtida källorna. 

Bild: Eriksgatan 1609 blev den sista enligt den äldsta svenska traditionen.

”Svearna äga att taga konung och likaså att vräka. Han skall med gisslan fara ned och till Östergötland.Då skall han skicka sändemän till alla götars ting. 
Då ska lagmannen utse gisslomän, två från södra delen av landet och två från norra delen av landet; sedan skall han sända fyra andra män från landet med dem. De skola fara till Junabäck att möta honom.

Östgötarnas gisslomän skola följa honom dit och bära vittne, att han har kommit in i deras land så, som deras lag säger. 
Då skall man sammankalla alla götars ting honom till mötes. 
Då han kommer till tinget, skall han svärja att vara trogen mot alla götar, att han inte skall bryta rätt lag i vårt land. Då skall lagmannen först döma honom till konung och sedan andra, som han beder därom. 
Konungen skall då giva fred åt tre män, som icke hava gjort nidingsverk”.(Äldre västgötalagen, Rättslösabalken, första hälften av 1200-talet).

I Upplandslagen och Södermannalagen (1296-1327) beskrivs färdvägen för första gången: Uppsala-Strängnäs-Svintuna-Holaved-Junebäck- Ramundeboda-Oppboga bro-Östensbro-Uppsala, medsols, och denna rutt fastställs i Magnus Erikssons allmänna landslag (1335-45).

”Fara med gisslan” innebar att när kungen lämnades över och möttes av landskapsrepresentanter vid en ny landskapsgräns följde fyra ”gisslomän” med till det centrala tinget som garanti för hans säkerhet tills kungen var vald och godkänd vid det nya landstinget, medan fyra män hölls kvar vid gränsen. När detta var gjort hämtade man de kvarhållna gisslomännen, som sedan följde med som eskort till nästa landskapsgräns, där ny gisslan väntade. Dessa gisslomän skulle också intyga för nästa landskaps representanter att kungen var rätt person. ”Grud och gisslan” står det i en del av landskapslagarna. Grud var den garanti för skydd och personlig fred för vilken gisslomännen gick i borgen.

När, var, hur?

Ingen vet med säkerhet hur gammal denna sedvänja är. Att en vald hövding eller kung ska besöka alla viktiga tingsplatser inom det område han ska styra tycks vara en gammal germansk institution, som förlorar sig i en grå järnåldersvärld. Exempel från andra länder är Danmark, Tyskland, Frankerriket och Norge. Det faktum att eriksgateliknande statsrättsliga institutioner funnits i flera germanska samhällen, bevisar inte Eriksgatans tidiga förekomst i Sverige. Men det är ett starkt indicium.

Bild: De två kungasönerna Erik och Alrik, som omtalas i Ynglinga- sagan, kämpar om kungamakten i Sverige. Kimstad kyrka.

Eriksgatans betydelse att befästa kungamakten runt om i riket minskade efter att landet fått gemensam lag. I Skänninge fattades beslut 1284 om ”konungsfrid” d.v.s. frid inom det land(skap) i riket där konungen vistades, samt förbud mot sammansvärjningar. Stadgan innehåller också regler för hur många krigare som får rida i beväpnade följen.

Vad betyder namnet?

Själva betydelsen av ordet/namnet Eriksgata har inte klarats ut . Namnet förekommer första gången i Östgötalagen från senare delen av 1200-talet, utan närmare förklaring. Här nedan följer några förslag:

1. Att Erik den helige skulle ha varit den förste som företog en dylik färd, vilket är högst osannolikt.

2. Allhärskarens väg. Namnen Alrik och Erik skulle betyda ”den ende härskaren” eller allhärskaren.

3. Ett ”d” har assimilerats eller fallit bort. Edriksgata skulle alltså vara det rätta, vilket ger en god bild av Eriksgatans funktion – kungen och tingsmenigheterna svär att respektera varandra m.m. Kan varken bevisas eller motbevisas, ingenstans förekommer namnet med den stavningen.

4. E riksgata = En riksgata. Tolkning av juristen Carolus Lundius på 1600-talet, som t.o.m. raderade i laghandskrifterna för att de skulle stämma med hans teori.

Kungalängd

Den svenska kungalängden brukar börja långt innan själva kungariket finns, i slutet av 900-talet. Man måste hålla i minnet att listan över kungar som regerat under dessa tidiga århundraden, i eftervärldens regentlängder har blivit mer ordnad än verkligheten var. Tronpretendenter och motkungar sorterades bort, så att det i efterhand inte går att urskilja alla de förvecklingar som olika kronkrävare skapat vid maktskiftena.

Olov Skötkonung 995-1022
Anund Jacob 1022-50
Emund Gamle 1050-61
Stenkil 1061-66
Halsten 1067-84
Inge d.ä. 1079-1110
Inge d.y. 1110-25
Ragvald Knaphövde 1125-30
Sverker d.ä. 1130-56
Erik den helige 1156-60
Karl Sverkersson 1160-67
Knut Eriksson 1167-95
Sverker d.y. 1195-1208
Erik Knutsson 1208-16
Johan Sverkersson 1216-22
Knut Långe 1229-34
Erik Eriksson 1222-1249

Kungavalet

Det var på den s.k. Mora sten nära Gamla Uppsala som kungavalet enligt traditionen förrättades, och som också var starten på Eriksgatan. Sedan skulle lagmannen i Uppland ”döma” kungen till kung och därefter vidtog Eriksgatan – resan runt riket med besök vid de stora tingsplatserna, i Östergötlands fall Lionga ting i Linköping.

Bild: Kungahyllning på Mora sten enligt Olaus Magnus.

I varje landskap upprepades proceduren – kungen fick svärja att respektera landskapets lagar och tingsmenigheten genom lagmannen bekräftade att han var den lagliga konungen. Den sista kungen som valdes på Mora sten var Christian I, den andra juli 1457. Efter det är stenens vidare öden okända. Flera flata stenhällar i trakten av Morby vid Gamla Uppsala har utpekats som Mora sten, men någon säkerhet har inte stått att få.

Uppsvearnas företräde vid kungaval var nära förbundet med den förkristna religionen. När kristendomen segrat och rent politiska synpunkter trädde i förgrunden, bleknade detta företräde, samtidigt som klyftan mellan Götaland som var tidigt kristnat och Svealand som blev det senare, överbryggades. Lagmannen Eskil Magnusson (f. omkr. 1175) som antas ha varit den som sammanställde Äldre västgötalagen, var äldre halvbror till Birger Jarl och tillhörde alltså själv denna släkt. Det gjorde också Bengt Magnusson, lagman i Östergötland, som fått äran av att ha sammanställt Östgötalagen under senare delen av 1200-talet, han var lagman 1269-92.

I Westminster Abbey finns ”stenen från Scone”, som var skottarnas kungavalssten tills engelsmännen besegrade dem och tog stenen till London år 1300, där den nu finns under den engelska kungatronen.

Bild: Anfang med kung i Östgötalagen.

Kungens löften

Kungens ed efter 1335 hade sju ”paragrafer”, (här i något förkortad version):

1. Han skall älska Gud och den heliga kyrkan.

2. Han skall all rättvisa och sanning styrka, älska och gömma, och all vrångvisa, osanning och orätt nedertrycka (…)

3. Han skall trygg och trogen konung vara för all allmoge sin så att han skall ingen, fattig eller rik, någorlunda (på något sätt) fördärva å liv eller lem (…) eller ock någorledes deras gods av dem taga utan efter lag och laga dom.

4. Han skall sitt rike styra och råda med inländningar och ej med utländingar, efter ty som gammal lag och riksens rätt av ålder haver varit (…)

5. Han skall gömma (bevara) hus och land med årliga ingälder (…) dess värja efter makt sin, så att intet av detta minskas för den konung efter kommer (…)

Konungen fick lova detta med en hand på Bibeln och den andra på en relik.

Folkets löften

Sedan följer allmogens löften till kungen:

1. Allmogen skall honom för konung hålla och hava (…)

2. Allmogen skall honom rätt lydnad hålla (…)

3. Allmogen skall honom hulde och trogne tjänstemän vara, särdeles med härfärd till landamäret, rike och land med honom värja.

4. Allmogen som av ålder varit skattskyldig och än är, skall alla laga årliga utskylder konung sin utgöra (utge åt konungen) med god vilja utan tredska (!) …

Som representant för folket lovade lagmannen detta, på samma sätt som konungen gjort. Denna kungaed kan ses som både grundlag och regeringsform, ett tidigt dokument som beskriver ett idealförhållande mellan regenten och folket. Verkligheten var naturligtvis en annan, men senare i historien hänvisas det ofta till denna ömsesidiga edgång, som man ansåg uttrycka en urgammal rättighet för det svenska folket att bestämma över sina egna lagar och skatter. Adam av Bremen ger sin version:

Bild: Vid Hovs kyrka finns det fragment av ca 40 eskilstuna- kistor, vilket visar på stark anknytning till kungamakten där.

” Svenskarna ha konungar av gammal ätt, men dessas makt beror på folkets dom; vad alla samfällt ha godkänt måste han stadfästa, om inte hans beslut synes fördelaktigare, någon gång följer man det då, men motvilligt. Svenskarna älska sålunda att hemma vara jämlikar (!) men i krig giver man konungen […] oinskränkt lydnad.”

Kröningen

När kristendomen fått fotfäste i Sverige togs den i bruk för att genom ceremoniell välsignelse av ärkebiskopen ge kungaväldet en högre dimension ”konung av Guds nåde. Efter Magnus Erikssons landslag som gällde i hela riket, blev kröningen - kyrkans bekräftelse av konungens sakramentala gestalt, men mera framträdande i processen att tillsätta en ny regent. Den första kungen som kröntes av ärkebiskopen var Erik Knutsson 1208-1216.

Bild: "Stenen från Scone" finns under den engelska kungatronen i Westminster Abbey i London.

Under kröningsceremonien smordes konungens huvud, bröst, skuldror, rygg, armbågar och händer med helig olja, och han fick ta emot de symbolladdade tecknen på sin värdighet:

kronan – makt
spiran – världsligt välde
svärdet – domsmakt och krigsmakt
äpplet – herravälde över världen.

Tornportalen mot kyrkorummet har ibland varit utformad så att den som trätt ut genom den inte kunnat rikta sig mot altaret, utan bara mot menigheten. Vid vilka tillfällen har ett sådant framträdande skett och i vilka former? Från karolingisk tid (ca 800-ca 1000) är det känt att kungarna i det tysk-romerska riket bar krona under vissa kyrkliga festdagar, kungakronan fick en sakral karaktär. På sin eriksgata har kungen mottagit hyllning och trohetsed av tingsmenigheten, men kanske ingick en ”kröning” också i ceremonielet. I den mån biskoplig kröning alls hade förekommit tidigare, hade den skett efter Eriksgatan, när kungen hade blivit erkänd i landskapen och därmed var ”till land och rike lagligen kommen”.

Den första drottning som kröntes var Magnus Ladulås gemål Helvig, vilket skedde i Söderköping.

Krönta huvuden på Askeby kyrka.

Krönta huvuden på Skärkinds gamla kyrka - 1100-tal. Nu gravkapell.

Bild av kejsar Diocletianus och en av hans medregenter. Den är från 300-talet och var inmurad på S:t Markuskyrkan i vad som senare blev Venedig där den kunde beskådas av många nordbor som tjänstgjorde i den romerska armén. OBS huvudbonaden.