Kristnandet
Redan i augusti 829 kom sändebud från Sveariket till det tyska kejsarhovet med begäran om kristna predikanter. Samma höst avseglade de första missionärerna till Birka, som mottogs med välvilja av den ”svenske” kungen vid denna tid – Björn, kanske den samme kung Björn som nämns på runstenen i Rök.
Vad som sedan egentligen hände med den lilla kristna församlingen i Birka är okänt, den upplöstes och prästerna jagades bort eller dödades. Missionen i Birka i denna första fas lades ner före år 839. I början av 850-talet företog Ansgar sin andra missionsresa till Sverige, 
vars kung då hette Olof och missionsarbetet började om, även denna gång kanske utan bestående resultat. Källorna är tysta eller motsägelsefulla.
Bild: Biskop Unnis gravkors på Åland.
Ungefär femtio år senare gjordes nya försök, men 934 rapporterar den utsände biskopen Unni att alla spår av den tidigare kristna verksamheten hade utplånats. Enligt denna tradition avled Unni i Birka 936 och begravdes där (utom huvudet, som fördes till Bremen).
Endast ett fåtal gravkalkar finns i Sverige. Högt uppsatta präster eller biskopar har fått dem som gravgåva. Mest berömd är biskop Adalvards kalk i Skara. 1000-tal.
Bild: Biskop Adalvards kalk i Skara. 1000-tal.
Det avgörande missionsarbetet i Sverige gjordes dock under 1000-talet av missionärer från England. Den nära kopplingen mellan äldre kultplatser, tingsplatser och de platser där kristendomen slog rot är intressant. De äldsta kyrkornas placering tyder på ett samband mellan makt och kristendom.
Det finns en sägen om en man vid namn Kettil Okristen, en förfader till kung Sverker d.ä. Om honom berättas att han gick in i en av storhögarna i Kaga socken och stannade där i tre år, ända till sin död, då gravhögen tillslöts. Detta ska han enligt traditionen ha gjort för att förhindra att en kyrka (Kaga) byggdes på högen.
Bild:Gravkalk från Örberga kyrka.
Det är väl känt att många av de tidigaste kyrkorna är byggda på förkristna begravningsplatser. Utan att vara sann i egentlig bemärkelse, är sägnen kanske att sätt att uttrycka den sorg och vanmakt odöpta medlemmar i en släkt kunde känna, då den segrande nya religionen byggde sina helgedomar på de gamla heliga platserna, där ättens förfäder vilade sedan (i en del fall) 1000 år.
Kristen organisation
De första kristna kungarna har haft sin starkaste förankring i Götaland, där man vet att kyrkor byggdes tidigt och tätt. Det var där som rikets födslovåndor
utspelade sig. Kung Olof Skötkonung döptes enligt en envis tradition år 1008 i Husaby utanför Skara och blev därmed landets förste kristne regent, men enligt Adam av Bremenvar han redan kristen när han blev kung (995).
Bild: Före klostret i Vreta fanns en kungsgård där. Vid utgrävningar vid kyrkogårdsmuren har man funnit vad som kan ha varit ett baptisterium - en dopgrav från 1000-talet.
Ännu så sent som på 1070-talet utövades enligt Adam, offerriterna i hednatemplet i i Gamla Uppsala. Bara ett par år efter uppsalatemplets fall grundades Vreta kloster av kung Inge den äldre, som Sveriges äldsta kloster, på 1110-talet. 
Det är nog inte någon tillfällighet att den kung som blev Sveriges helgonkung – Erik Jedvardsson, S:t Erik, (†1160) fick denna värdighet när det svenska riket började ta form, och att kulten av honom förlades till Gamla Uppsala, på den plats som varit uppsvearnas hedniska kultcentrum.
Bild: Om kyrkbygge ur Östgötalagen. Texten börjar: "Konung låter kyrka börja..."
Det första kyrkomötet i Sverige 1152, där man bl.a. beslöt om Peterspenningen och att det skulle vara förbjudet att bära vapen för präster och munkar samt på marknadsplatser, förlades till Linköping. Även det andra kyrkomötet i Sverige ägde rum i Linköpings stift. Det var det s.k. Skännige möte 1248, där man påbjöd celibat för präster samt att den kanoniska rätten skulle tillämpas i alla kyrkliga sammanhang. Beslutet att flytta ärkebiskopssätet från Gamla Uppsala till nuvarande Uppsala (Östra Aros) togs av kung Valdemar på ett möte i Söderköping 1270.
Trons väg
Handeln visade ofta vägen för missionen. Övergången till kristendom och uppkomsten av en kyrka innebar en gradvis förändring av världsbild och kulturella handlingsmönster. Uppkomsten av det svenska riket var en lång och komplicerad process kopplad till religionsbytet.
Bild: S:t Sigfrids källa vid Husaby kyrka där Olof Skötkonung döptes år 1008. Enligt traditionenen ska han därmed ha varit Sveriges förste kristne konung.
Den nya religionen infördes uppifrån och ner i samhället. Där ett socialt överskikt utkristalliserades fick också kristendomen sitt första fotfäste. Närheten mellan de bästa jordarna och de romanska stenkyrkorna är övertygande, och de vikingatida hövdingarna har varit bosatta i de områden där man hittat de äldsta kristna gravmonumenten. Grunden för det fornnordiska samhället var kunskapen om härstamning och släktförhållanden, den samhörighet med det förgångna som gav dåtidens människor deras identitet. Kultplatser hade en viss asylrätt, viken övertogs av en del kyrkor efter religionsskiftet.
I flera av de tronstrider som tilldrog sig efter att Sverige blivit kristnat och kommit under kyrkans dominans, blev ömsesidiga anklagelser för ingifte vanliga mellan pretendenterna. De taktiska giftermålen godtogs ofta inte av kyrkan som upplöste dessa äktenskap. Hustrurna gick i kloster och männen gifte om sig.
Kyrktorn och västverk
Att bygga torn och förse kyrkorna med västverk var ett kungligt privilegium och det utnyttjades för att manifestera makt och myndighet. De östgötska tornen med västverk har sina tydligaste förebilder i Westfalen och Danmark/Skåne.
Bild: Västverk på domkyrkan i Minden, Westfalen. 800-tal.
Kyrkor och gravkistor
De första kyrkorna i trä byggdes som gårdskyrkor av stormän och hövdingar. Ingen av dessa har bevarats men den äldsta stenkyrkan – Herrestad – är fortfarande i fullt bruk. Dess grova takbjälkar höggs 1112, vilket gör den till Sveriges äldsta kyrka. Invid flera av de äldsta kyrkorna har delar av s.k. eskilstunakistor hittats. Det är en kristen gravform från 1000-talet, som består av ovanjordiska stenmonument över en grav, ofta med runinskrifter och med en ornamentik som liknar runstenarnas. 
Materialet är kalksten. Kalkstenen var lätt att forma, men också att förstöra.
Bild: Fragment av gravhäll från 1000-talet, från den första kyrkan på domkyrkoplatsen. Texten är på latin, skriven med runor. "Memento me cum veneris in regnum tuum" (Herre tänk på mig när du kommer i ditt rike).
Den första eskilstunakistan som beskrivits vetenskapligt hittades i Eskilstuna, därav namnet, men östgötakistor vore ett mera passande namn, för det är Östergötland som är deras typiska spridningsområde. Vid Hovs kyrka tycks det ha funnits så många som 40 eskilstunakistor, vilket visar på stark anknytning till kungamakten där. I Alvastra, vid Sverkersgårdens kryptkyrka, finns en 70 m lång kyrkogård med gravar i ordnade rader i flera lager. Hällar till eskilstunakistor ligger som stöd för pelarna i kryptkyrkan, något som kanske hade en magisk funktion.
Andra tidiga kristna begravningsplatser har hittats vid utgrävningar av S:t Larskyrkan i Linköping. Där påträffades en stor tidig kyrkogård med gravvårdar från 1000-
talets senare hälft, både av trä och sten. Liknande fynd har gjorts i Vreta, Skänninge och Kaga, m.fl. platser, alla med anknytning till kungamakten.
Bild: Kisthäll i S:t Lars kyrka i Linköping.
Man bör inte göra alltför skarp åtskillnad mellan kristet och hedniskt gravskick. Under övergångstiden tycks avståndet till begravningsplatsen ha betytt mera än tron – hade man kort avstånd till kyrkogården begravde man de sina där, var avståndet långt gick det bra med det forntida by- eller gårdsgravfältet och detta godtogs av kyrkan.
Ansgarskulten
I Linköpings stift har Ansgarskulten varit mera livaktig och tidig än i något annat svenskt stift under medeltiden. Varför?
Adam av Bremen (Hamburgkyrkans ärkebiskopars bragder, som skrevs på 1070-talet) talar om ett Birka stift för öarna i ”det baltiska havet”. (Episcopus Bircensis – ad insulas Baltici maris). Sådana öar är Gotland och Öland som under den tidiga medeltiden hörde till Linköpings stift, men också Åland, där man hittat en grav som enligt runinskriften är biskop Unnis.
Bild: Örberga kyrka.
Ett sådant förhållande skulle kunna förklara varför Östergötland redan på 1000-talet hade ett välutvecklat kristet nätverk med många kyrkor (av trä) och korsmärkta begravningsplatser och tingsplatser. Enligt Adam av Bremen kristnades både västgötar och östgötar av Thurgot, som anges som biskop i Skara 1013. Efter honom var Adalvard d.ä. biskop över båda folken, säger Adam.
Med nuvarande källäge går det inte att få mera säker kunskap om Linköpings stifts allra äldsta historia. En biskopslängd uppger Herbert och Rickard som de första namngivna 
biskoparna, därefter följer Gisle, som är historiskt belagd och var samtida med kung Sverker d.ä. (andra fjärdedelen av 1100-talet), men mellan dessa finns ett tidsmässigt tomrum på cirka 100 år. Linköpings stift uppstod någon gång 1080-1120.
Bild: Herrestad kyrka är daterad till 1112 och är en av de äldsta kyrkorna norr om Skåne.
1070-talet innebar en hednisk motreaktion, vars verkliga kraft och utbredning är osäker. Två biskopar som vigdes för Götaland vågade sig aldrig dit på grund av förföljelserna mot de kristna (enligt Adam av Bremen). Det tyder på att den nya läran redan blivit så spridd att den uppfattades som ett hot. De många fynden av sönderslagna eskilstunakistor talar också om oroligheter. Det starka Linköpingsstiftet ansåg sig inte behöva något stiftshelgon. Den rollen fick i viss mån Ansgar axla även om han inte verkat i Östergötland.
