Kungabilden
Hur såg de ut – kungarna? Kungarna av den stenkilska ätten (1061-1130) var långa personer. Detta nämner flera källor speciellt och den uppgiften har bekräftats när man mätt kungaskeletten i Vreta klosterkyrka. Att kung Inge d.y. är begravd där är nästan säkert. Han lär ha varit två meter lång. Det skelett som sägs ha varit Ragvald Knaphövdes (vilket inte är troligt) visar att mannen i fråga var 1,98 m lång.
Bild: Rekonstruktion av hjälm funnen i Sutton Hoo, den kan ha tillhört den anglosaxiske kungen Raedwald som dog år 624.
Dräkten
Kungarna bär vadlång tunika, vilket signalerar att de inte behövde befatta sig med något kroppsarbete. Ytterplagget är en mantel, hopfäst på höger axel för att lämna svärdsarmen fri, eller i ceremoniella sammanhang mitt fram. Från tiden ca 1000 – 1150 finns också andra bilder föreställande ”herremän”, en på stenen vid Ledbergs kyrka och en annan i Heda kyrka. Båda visar män med elegant spetsiga hakskägg, hängmustascher och långt hår hopfäst i nacken. På en av bilderna bär mannen en spetsig hjälm med nässkena, en krigarutrustning som även kungarna bör ha haft i strid. De äldsta kungakronorna skulle bäras utanpå den spetsiga hjälmen, för att kungen skulle vara tydligt identifierbar i ett fältslag.
De vanliga materialen i klädedräkten var linne och ylle, men i de här ståtliga omgivningarna förekom också silke och broderier med guld, silver och pärlor. Pälsverk var viktiga, både som statussymboler och värmande ytterplagg. Man kände till nålbindningsteknik men inte stickning eller knyppling. Skorna var av läder. Män bar ringar och halskedjor av ädelmetaller, och deras bälten hade ofta silverbeslag.
Bild: Normandisk krigare. Bayeuxtapeten. 1000-tal.
I den isländska dikten Rigsthula beskrivs guden Heimdals möte med tre samhällsklasser: träl, karl och jarl. Jarlens son framträder:
”Hans kinder blänkte (inget skägg) blekgult var hans hår, ögonen grymma som på ormens yngel (blå). Så ägde han ensam aderton gårdar, av det goda han hade gav han åt alla: smycken och dyrgripar, smäckra hästar, högg ringar i stycken och strödde omkring sig.”
(Rigsthula. Den poetiska Eddan 1957 övers. Björn Collinder)
Enligt en spansk-arabisk diplomat som besökte den danska vikingastaden Hedeby på 900-talet använde både kvinnor och män ögon-makeup (!). Och genom den samtida engelske författaren John of Wallingford vet vi att skandinaverna i Storbritannien på 1000-talet kammade sig varje dag, badade varje vecka och bytte kläder ofta. Han säger också att engelsmännen var avundsjuka på att vikingarna var populära hos kvinnorna för att de var så renliga. Dock finns det andra källor som ger en annan bild – mätta med arabiskt mått var nordborna ofattbart smutsiga.
Sigill
De kungliga sigillen ger en idealiserad bild av de olika bärarna, det är inga porträtt, men säger ändå någonting om hur samtiden tyckte att en kung skulle se ut. Av allt att döma var de tidigmedeltida kungarna slätrakade och hade långt hår. Deras krona är av samma typ som Erik den heliges, vår äldsta kungakrona. 
Denna har tyvärr fått spetsarna avknipsade av reliksamlande pilgrimer.
Bild: Kung Magnus Ladulås och kung Magnus Erikssons sigill.
Vapen
Aristokratins mest statusfyllda vapen var svärdet och så var det även under forntiden, att döma av gravfynd och berättelser. Då hade vissa svärd t.o.m. egna namn och betraktades som levande väsen. Det fanns ju andra vapen, pilbågar, knivar, yxor, lansar m.m. men det var svärdet 
som var det kungliga vapnet och ett svärd överlämnades till konungen vid kröningen som en symbol för krigsmakt och domsmakt. Skölden var naturligtvis ett defensivt vapen som senare, tidigast i slutet av 1200- talet, kom att få en bibetydelse som släktmärke. Det rika heraldiska språk som bevarats från högmedeltiden till våra dagar var inte utvecklat under den tidiga medeltiden.
Bild: Sköldar tillhörande olika grenar av Folkungaätten.
De flesta tidigmedeltida kungarna fick en våldsam död – i strid eller mördade av någon som ville sätta kronan på sitt eget huvud.
