Folktro
I förhistoriska samhällen är det i praktiken omöjligt att dra några skarpa gränser mellan samhällsideologi och religion. Kultplatser har kunnat leva kvar av tradition som samlingsplatser utan att någon haft närmare kunskap om deras ursprungliga funktion.
Bild: Lunds backe. Järnåldersgravfält norr om Skänninge, där "lundsgubben" spökar.
Rester av förkristen religion levde kvar även efter kristendomens intåg i vad som i senare tider betecknats som folktro – långa och trögrörliga mentala strukturer med rötter i uråldriga föreställningar. I folktron om gravhögar av
olika slag, finns inslag som kan tolkas som minnen av förkristen kultpraxis. Det som uppfattades som anfaderns grav tycks ha blivit en kultplats där de efterkommande på gården offrade vid vissa tider på året, t.ex. vid jul och midsommar. Ceremonierna kan ha bestått i att man tände eldar och åt tillsammans.
Bild: Ledbergskulle, Östergötlands största gravhög. Inne i "kullen" ska enligt traditionen en kung sitta i en guldvagn. På högen har Ledbergsborna tänt en midsommareld in i modern tid.
Kristendomen bekämpade denna kult som hednisk vidskepelse, och den kom att kamoufleras som en dyrkan av hemmets härd och dess beskyddare – gårdstomten. Senare, med reformationen, blev också denna uppfattning misstänkliggjord, gravhögens invånare blev demoniserade – otäcka spöken och gastar. Kvar fanns de gamla tabureglerna om att inte röra gravarna. Så småningom försvann dock även dessa, och 1666 behövdes det ett lagfäst gravskydd. I våra dagar gör man inte heller utgrävningar i gravar, om det inte finns speciella skäl.
En annan sida av gravkulten var synen på gravgåvorna. Den döde ansågs tillhöra gården och hans grav var släktens och gårdens egendom. Gravgåvorna bestod ofta av ättens förnämsta dyrbarheter, de var släktens juridiska tillhörigheter och fick inte skadas eller föras bort. Därav alla sägnerna om misslyckade gravplundringar.
Bild: Scen ur rollspelet Bergtagen
Vid sidan av Eriksgatans sträckning, nära Krokeks kloster fanns tidigare en portliknande formation i ett stort flyttblock. Dit lokaliserade ortsbefolkningen handlingen i den eventuellt medeltida balladen "Den bergtagna". År 1917 sprängdes blocket bort i samband med järnvägsbygget, vilket väckte stor sorg och vrede hos Krokeksborna och det ansågs att den svåra tågolyckan vid Getå samma år var en följd av att "Bergakungens borg" hade förstörts.
S:t Ragnhilds källa i Söderköping har varit känd sedan medeltiden. Legenden om Ragnhild och Ramunder har tolkats som en bild av kampen mellan den framträngande kristendomen (Ragnhild) och den gamla religionen i Ramunders gestalt. Bergakungar och liknande naturväsen ansågs vara personifikationer av de gamla gudarna - demoniserade. Där Ragnhild dog rann en källa upp enligt denna sägen.
Bild: Ramund och Ragnhild.
Cirka 500 meter rakt väster om Borgs kyrka, 
vid den gamla landsvägen, finns en sten uppallad på några mindre stenar, "offerstenen", där kungarna enligt lokal tradition stannat och hållit måltid på sin eriksgata. Undersökningar vid "offerstenar" på andra håll har visat att människor satt ut kärl med mat och andra gåvor vid sådana stenar ända sedan stenåldern. Folktraditionen ansåg att de utgjorde en ingång till "underjorden".
Bild övre: Offerstenen i Borg.
Bild nedre: Passage till/från underjorden enligt svensk sagotradition.
På Omberg finns en av många trefaldighetskällor - Hälle källor (Helga källor), med förkristna anor. En sagesman, Tage Fredriksson i Broby berättar på 40-talet: "Innan Hjässan och Hjässa torget blev samlingsplatsen, hade folk samlats vid Hälle källor så långt tillbaka i tiden att 
jag aldrig har hört talas om när de började där. Vid Hälle källor skulle alla dricka vatten. Klarare vatten fanns inte, det kan jag intyga. Men ingen drack utan att offra något".
Bild: Hälle källor på Omberg. Teckning av Elias Brenner 1669.
Asagudarna Tor, Oden och de övriga, är aristokratiska krigargudar vars dyrkan delvis efterträdde de gamla jordbrukar- och fruktbarhetsgudarna Ull och Njord. I Östergötlands odlingsbygder är asarna så pass sällsynta i ortnamnen att det verkar som om de inte varit särskilt älskade där. Namnen Ullevi och Mjärdevi kan inte vara yngre än äldre järnålder (ca 300 f.Kr. - ca 300 e.Kr.) och ingenting talar mot att de är ännu äldre. Förenklat kan man säga att Njord betyder Moder Jord och att Ull är en solgud. Betecknande för den kult som kan spåras i Östergötland genom ortsnamnen är att offerplatser för Ull och Njord ligger nära varandra och tillsammans bildar ett kultcentrum, att Mjärdevi / Njärdevi och Ullevi har varit medelpunkter i stora forntida kultområden. Hit har folket från bygderna runtomkring sökt sig samman till gemensamma offerfester.
