---

Järnålderssamhället

"Sverige är ett mycket fruktbart land, jorden är rik på skördar och honung, och dessutom överträffar det alla andra länder i fråga om boskapsskötsel, där finns en mängd för innevånarna nyttiga floder och skogar, och landet är överallt fullt av främmande varor” (Adam av Bremen om Sverige ca 1070)

Vad kan man veta om järnålderssamhället i Östergötland?

Boskapsskötsel dominerade försörjningen, odlingen var t.o.m. i det lättodlade Östergötland, av mindre betydelse. Ängs- och hagmarkerna hade större areal än åkermarken och ädellövskog växte på stora områden där det nu är öppen slätt. Adam av Bremen beskriver svenskarna sålunda:

"På många ställen i Sverige äro även förnäma män boskapsherdar; de lever på patriarkernas vis och av sina händers arbete […] Allt det som hör till tom fåfänglighets prakt, guld, silver, kungligt vackra hästar, skinn av bäver och mård, allt detta, som vi beundra till vanvett, räkna svenskarna för intet"

Det tusenåriga skogsbetet har försvunnit, vilket gör att vi nu upplever en skogsnatur som inga tidigare generationer av östgötar sett. Järnåldersböndernas landskap finns bevarat på de magra steniga moränbackarna söder och norr om slättlandet, som svagt kuperade hagmarker med ek, alm, en och hassel som karaktärsträd.

Hällkistor och bronsåldersrösen har vårdats och använts långt fram i järnåldern. De kan mycket väl ha ansetts som betydelsefulla platser för kommunikation såväl med de döda som mellan dem som levde och bodde i grannskapet. I västra Östergötland finns t.ex. 232 gravhögar, varav 47 ingår i större gravfält. Det övervägande antalet är bronsåldersrösen. Det betyder att de fanns som framträdande drag i landskapet under järnåldern, även om de inte längre hade någon rituell betydelse.

De forntida kungar som red fram här kunde inte undgå att se att trakten hade varit befolkad av mäktiga släkter länge.

Odlingen

Husgrunderna är svåra att upptäcka men där finns ett sinnrikt system av stensträngar, fägator, gårdsplaner och ägogränser. Kulturgeograferna kallar denna av människans odling formade mark för fossil. Man ”plöjde” med årder, vilket gjorde att jorden inte vändes. När man gjort så några år får man en åker där matjorden flyttats utåt kanterna och halvmeterhöga vallar bildats runt de små fälten, s.k. celtic fields, som är lätta att urskilja vid flygfotografering.

Bild: Stensträngar vid Järnstad.

Begyggelsen

Under 1000-talet var gårdarnas bostadshus långhus med ”alltiett”. Väggmaterialen var huvudsakligen av fyra slag:

A: flätade grenar som tätats med lera
B: knuttimrade stockhus
C: skiftesverkshus (lodräta väggstolpar med liggande plankor)
D: stavhus (väggar av lodrätt ställda plankor)

Bild: Timrat hus, eldhus

Byggnadsskicket anpassade sig till det material som var för handen – trä skapar många ganska små hus, sten, lera, grästorv och stolpar skapar det långa gemensamma huset och den långa gilleshallen. Utvecklingen under 1100-1200-talet gick mot många hus med separat funktion, byggnadsgrupper med fähus, förråd, kokhus, bostadshus osv. mestadels i trä.

Bild: Skiftesverkskonstruktion.

Boningshuset var ett s.k. eldhus med härd i mitten och britsar runt väggarna. Det saknade fönster, men hade en rököppning i taket, där ljus också kunde komma in.

Bild: Stavkonstruktion. Hemse stavkyrka, Gotland, Linköpings stift.

På 1000-talet kom konsten att bygga med sten och bruk till Sverige. Murbruket gjordes av bränd kalksten som släcktes med vatten. Kalken blandades med sand till bruk, och med detta material kunde man bygga mycket högre än i kallmur. Murarna byggdes som skal av sten med fyllning av skrotsten och bruk.

Järnhanteringen

Järn framställdes ur rödjord och sjömalm, gropar där slaggrester visar att järn smälts ut, har hittats på flera platser i Östergötland. Under andra hälften av 1200-talet kom kunskaper om bergsbruk med invandrade tyskar till Sverige. Ur detta utvecklades järnhanteringen i norra och södra delarna av landskapet, vilket lade grunden till den brukskultur som funnits där in i modern tid.

Bild: Dörr i Strå kyrka tillverkad av myrmalm.

Jakt

Jakt utövades både för köttets och skinnens skull. Mård, räv, utter m.fl. pälsverk var högt värderade, hermelinsskinn t.ex. kom utomlands att bli en del av den kungliga praktdräkten.

Bild: Jakt på gråverk (ekorrens vinterpäls) enligt Olaus Magnus.

Helgeandshus och ättestupa

Människor som inte var bofasta fick automatiskt låg status, likaså fysiskt och psykiskt handikappade som omgavs av vidskepliga föreställningar om magiska krafter och besatthet. Gamla orkeslösa skulle i princip försörjas av sin familj, men de som var rika kunde öka sin ”ära” genom att ta hand om någon behövande.

Av kyrkans tionde anslogs en tredjedel till socknens fattiga och sjuka; helgeandshus och hospital byggdes för att underlätta tillvaron för dem. Det var nödvändigt att skaffa de sjuka vård och husrum, för de måste förhindras från att vistas bland friska människor. De spetälska utrustades med en skramla som varnade omgivningen för smitta. Skänninge hospital skulle betjäna Östergötland västanstångs (väster om Stångån). Den östra delen av landskapet hade sitt hospital i Söderköping.

Bild: S:ta Katarina hospitalsruin i Skänninge.

Å andra sidan – Västra väggar på Omberg påstås vara en gammal ättestupa, (det finns flera exempel) en plats att störta ned om man inte ville dö en ärelös död i sängen under förkristen tid. Då sattes också oönskade flickebarn ut att dö genom kyla, svält eller vilda djur. Kyrkan förbjöd uttryckligen detta omänskliga bruk.

Trälar

Men det var skillnad på folk och folk. Vikingatågen i österled var en form av slavjakt i lika hög grad som de var handelsfärder. Träldomen avskaffades i Västergötland och Värend (delar av Småland) genom den s.k. Skarastadgan 28 januari 1335. Många storgods som drivits med egen arbetskraft upplöstes efter träldomens avskaffande. De delades i stället upp på arrendegårdar, samlade i en by. Utan folk som arbetade med jorden blev den värdelös eftersom den inte gav någon avkastning.

Frälset

Grunden för det fornnordiska samhället var kunskapen om härstamning och släktförhållanden, den samhörighet med det förgångna som gav dåtidens människor deras identitet. Kultplatser hade en viss asylrätt, viken övertogs av en del kyrkor efter religionsskiftet.

I det tidigmedeltida götalandssamhället fanns starka mäktiga släkter som utgjorde ett styrande skikt ur vilket kungar, lagmän och biskopar ”rekryterades”, män med auktoritet i lokalsamhället. Det är medlemmar i dessa släkter som genom taktiska giftermål gör anspråk på kungamakten och som häftigt och blodigt strider sinsemellan. Utan denna väv av släktförbindelser hade de inte kunnat driva sina krav på tronen. Detta stormannaskikt styrde riket tillsammans med kungen, och innehade den ekonomiska makten. Militärt hade de också ledningen, som ”riddare” i konungens hird.

Endast kungen dubbade riddare, som därför bara stod i trohetsförhållande till honom. Riddare kunde bara den bli som tillhörde högaristokratin.

I Gutalagen (Gotlandslagen) beskrivs vilka kraven var för att en man skulle kunna hävda sin äganderätt till släktjorden, odaljorden, och sin förnäma familjetillhörighet. – Man måste kunna namnge sina förfäder intill sjätte led (farfarsfarfarsfar). Inpräntandet av denna ramsa måste ha påbörjats redan i barndomen. 

Hur mycket jord frälset (befriad, ”frälst” från grundskatten) ägde vet vi inte, en ungefärlig beräkning är 5-10 procent. År 1526 fanns det bara 41 frälsemän i hela landskapet. Strängnässtadgan från 1437 tillkom för att förhindra att rika jordägare köpte upp för mycket fast egendom, mera frälsejord betydde minskade skatteinkomster för kungen. I Östergötland med omnejd brukades måttet ”attung” om areal = åttondel = ca 6 hektar. Det tycks som om det måttet hör hemma just i det tidigmedeltida Götalandssamhället.