---

Linköping

I anslutning till vadstället över Stångån har en rad historiska händelser utspelat sig, som avsatt synliga spår. Platsen har på flera sätt haft en framträdande roll och funktion. Redan i ett diplom från 1448 nämns en allmän väg öster om Stång, och på Jean de Rogiers karta från 1670 finns en väg som leder från Stångebro åt nordost mellan Kallerstad och Åby.

Bild: Bulla, sigill från påven Urban IV, funnen i Tornbyområdet. 1260-talet.

Eriksgatan ledde över Stångån vid Nykvarn som var det lämpligaste stället att passera vattnet. Gamla Stångebro har spelat en stor roll på flera sätt - det var den enda bron över ån. Här korsade vattenvägen Stångån den viktigaste landsvägen genom landskapet. Bron vid Nykvarn är omnämnd första gången 1359, men provgrävningar vid Kallerstad har visat att där finns en stor mängd spår från järnåldern, det har varit en välbefolkad bygd mycket länge.

I Östergötland kan runstenar knytas till huvudvägarna i landskapet. Linköpingstrakten har inte många runstenar, men i området öster om Gamla Stångebro har fyra hittats, vilket styrker antagandet att den äldre huvudvägen och Eriksgatan gick fram här och korsade ån vid Nykvarn.

Bild: Bron över Stångån vid Nykvarn.

Kungen bodde på kungsgårdarna då han reste i landet. De etablerades oftast vid platser som redan tidigare hade en central funktion. Så kan också området vid Gamla Stångebro beskrivas - gravfält, storhög, runstenar, skärningspunkt för land- och vattenväg, som samtidigt låg nära den gamla tingsplatsen för lagsagan.

Inne i Linköping påträffades vid grävningar 1987-89 rester av en stensatt väg/gata, som ledde in mot staden norr ifrån, från vadstället vid Nykvarn över Stångån. Denna gata, Gamla Stånggatan (nuv. Klostergatan) hade kullerstensbeläggning och kantstenar, den tycks ha anlagts under 1200-talets slut eller 1300-talets början. Kungarnas väg genom Linköping måste ha gått från Nykvarn med Stångs kungsgård, via Stånggatan – Ågatan – Hunnebergsgatan. Inne i Linköpings stadsområde finns också ett hålvägssystem alldeles sydväst om universitetssjukhuset och på det militära övningsfältet vid Rosenkälla väster om staden.

Linköpings slott

Linköpings slott kan jämte ett par andra byggnader i Östergötland (Kungapalatset i Vadstena och den s.k. kung Inges rådssal i Vreta kloster) göra anspråk på att vara landets äldsta bevarade profana hus. Stiftets första biskopar (de med residens i Linköping Frågan om var de allra första biskoparna bodde är inte helt utredd, det finns flera teorier om den saken) satte i gång uppförandet av Linköpings gård som det då hette, i början av 1100-talet och biskop Bengt Birgersson (Birger jarls son) fortsatte det på 1280-talet. På 1400-talet tog biskop Henrik Tidemansson hjälp av bl.a. mäster Adam van Düren från Tyskland, som också var engagerad i domkyrkobyggets avslutning. I den norra slottsflygeln huserar nu Linköpings slotts- och domkyrkomuseum som speglar stadens medeltidshistoria på ett intressant och pedagogiskt sätt. 

Bild: Innergården, Linköpings slott.

Linköpings domkyrka

Den allra äldsta kyrkan på domkyrkoplatsen var en träkyrka som restes i slutet av 1000-talet. Man har funnit ett fragment av en gravhäll från denna första tid vid utgrävningar under domkyrkan. Texten på hällen är ett bibelcitat på latin: ”Memento me cum veneris in regnum tuum” (Herre tänk på mig när du kommer i ditt rike). Bokstäverna liknar runor och ornamentiken påminner om runstenarnas, men orden talar ett tydligt språk om kristen tillhörighet. Det är det äldsta kända bibelcitatet i Sverige. Den förste historiskt belagde biskopen i Linköping är Gisle, från mitten av 1100-talet, men han kan inte vara den förste "i verkligheten". Slättbygderna i landskapet hade många kyrkor i trä redan på 1000-talet, någon sorts stiftsorganisation fanns nog tidigt.

Bild: Linköpings domykyrka.

Träkyrkan följdes på 1100-talet av den romanska domkyrkan som hade stora likheter med Vreta klosters kyrka. Den skulle lätt kunna rymmas inuti den nuvarande katedralen, men var trots sin litenhet skådeplats för viktiga händelser, t.ex. kyrkomötet 1153 då det bestämdes att kyrka skulle byggas i varje socken, att Peterspenning skulle betalas till Rom, att äktenskap skulle ingås genom kyrklig ceremoni, för att nu nämna några av besluten. År 1219 kröntes kung Johan Sverkersson där.

Den äldsta domkyrkan i sten bör ha stått färdig omkring 1120 och då är stiftet för första gången dokumentariskt belagt under namnet Linköpings stift. Den nuvarande domkyrkan i Linköping var medeltidens mest påkostade byggnadsprojekt och med den introducerades gotiken i Sverige. Kyrkan är invigd åt S:t Per (Persmässan 29 juni var Linköpings stora marknad under medeltiden) och hans dag liksom Thomasmässan i november var stora kyrkliga festdagar.

Staden var inte stor, både Skänninge och Söderköping överträffade den under den tidiga medeltiden, men det centrala läget i landskapet, den viktiga tingsplatsen, vägmötena och eventuellt missionen samverkade till att Linköping så småningom blev ett betydelsefullt centrum, med katedralen som tecken på den positionen. Stenhuggarna kom från England och Tyskland, deras signaturer på stenarna gör att det går att följa dem från katedralbygge till katedralbygge.

Byggandet av den nuvarande katedralen pågick länge. År 1251 kröntes Birger jarls son Valdemar till kung i den nya domkyrkan som väl åtminstone måste ha haft koret och tvärskeppet färdiga det året. Riktigt avslutat blev inte arbetet förrän en bit in på 1400-talet.

S:t Larskyrkan

S:t Larskyrkan har som kristen kultplats minst lika lång historia som Domkyrkan. Arkeologiska utgrävningar har visat på en romansk 1100-talskyrka och före den en stavkyrka. Fynd av eskilstunakistor visar att området där kyrkan ligger varit kristen begravningsplats redan under 1000-talet.

Bild: Kisthäll i S:t Larskyrkan.

En av de ornerade lockhällarna finns nu i S:t Larskyrkans vapenhus. Där finns färgfragment som gör det möjligt att rekonstruera hällens ursprungliga utseende med drakslingor i svart, vitt och rött. Sådana gravhällar måste ha gett de tidiga kristna gravplatserna ett nästan festligt utseende.

Vid den plats som blev köpstaden Linköping möttes många vägar. Den stora vägen från öster blev Hunnebergsgatan och mötte Vretavägen från norr. En annan väg förde söderut till Valla och Mjärdevi, en förhistorisk kultplats. Ytterligare en väg ledde upp från Landeryd och kvarnbyn Tannefors, alla dessa vägar möttes enligt vissa forskare, vid vad som är det nuvarande Stora torget.

 

Fler bilder utmed sträckan

Dopfunt från 1100-talet.

Kristushuvud från Kaga kyrka, nu i Östergötlands länsmuseum. Kagas första kyrka var en träkyrka uppförd av Sverker den äldres far i början av 1100-talet.

Fragment av gravhäll från 1000-talet, sannolikt i den första kyrkan på domkyrkoplatsen. Texten är på latin, skriven med runor. "Memento me cum veneris in regnum tuum" (Herre tänk på mig när du kommer i ditt rike).

Del av dörr på ena långsidan av Linköpings domkyrka.