Terra Ostrogothia

Över Kolmården red medeltidens kungar då de efter valet vid Mora sten utanför Uppsala skulle besöka de olika landskapens ting för att ta emot folkets trohetsed och själva lova att hålla landskapets lagar.

Vårfruklostret i Krokek

Ruinkullen vid krokeks kloster Det mest sannolika är att kungaföljet red på den urgamla led som från Södermanland kom in i Östergötland omedelbart NO om nuvarande läns gränsen i Krokbäcken öster om Vårfruklostret i Krokek, omnämnt första gången 1440. Före klostret fanns på den platsen en s.k. själastuga. Vid reformationen var tiggarordnarnas konvent de som likviderades först av Gustav Vasa, men Krokek fick vara kvar till 1533, kan ske därför att det ändå ansågs göra nytta för de vägfarande över Kolmården.

Bild: Ruinkullen vid krokeks kloster

Svealand-Götalandgränsen

Vid länsgränsen står två ståtliga gränsstenar, ovanligt stora och fint huggna. Texten lyder:

Två personer på häst, Den bergtagna som rollspel "Östergiötland tager sin begynnelse vid thenna beck och är thenna steen anno 1684 opprättat af tåvarande landshöfdingen Axel Stålarm".

Enligt obestyrkt folktradition gjordes inskriptionen av David Stenhuggare från Marmorbruket. Den äldre, medeltida vägen är fortfarande synlig något hundratal meter till höger om den nuvarande bron över Krokbäcken, sedan stryker den tätt intill Krokeks första gästgivargård från 1700-talet som övertog klostrets funktion som rastställe för vägfarande.

Bild: Den bergtagna som rollspel

Vid sidan av Eriksgatans sträckning, nära Krokeks kloster fanns tidigare en portliknande formation i ett stort flyttblock. Dit lokaliserade ortsbefolkningen handlingen i den eventuellt medeltida balladen "Den bergtagna". År 1917 sprängdes blocket bort i samband med järnvägsbygget, vilket väckte stor sorg och vrede hos Krokeksborna och det ansågs att den svåra Getåolyckan var en följd av att ’Bergakungens sal’ hade förstörts.

Ridstigen som ännu delvis kan följas, fortsatte genom skogen och tangerade gravfältet på Eketorps mo. Därifrån kom vägen ner cirka hundra meter öster om gården Eketorp och fortsatte förbi Kulla, gravfältet i Uttersbergs fårhage, och fram till kastalen vid Uttersberg.

Kastalen vid Uttersberg

Den är uppförd på högsta delen av berget och bör ha ingått i det befästningssystem som är känt från tidig medeltid och sträcker sig utmed hela östkusten från Kalmar till Hudiksvall där också Stensööborgen vid Bråviken och Stegeborg i Slätbaken ingår. Uttersbergskastalen har daterats till 1100-talet; om den haft en särskild funktion för Eriksgatan är ett omtvistat ämne. Några forskare menar att det var där som gisslan utväxlades innan klostret i Krokek fanns. Bygden där kastalen ligger hette förr Svintunabygden, vilket enligt Äldre västgötalagen var namnet på platsen där östgötarna skulle ta över ansvaret för kungens säkerhet. Nu är tornet en ruin, men man kan fortfarande se att ingången var en våning upp och måste ha nåtts via en lös stege som drogs in vid fara.

Björnsnäs

Från kastalen fortsatte en ridstig åt väster till Bråviksstranden, som den sannolikt följde till Norrviken. Här vek leden av mot sydväst, passerade bron vid Björnsnäs, där en runristning i en drakslinga på en berghällberättar att:

"Harde och Sigrev läto hugga denna häll och gjorde denna bro efter sin broder Nan".

Från bron fortsatte stigen förbi det stora gravfältet vid Bådstorp, samt över Stenbro, som låg ca 50 m SO om den nuvarande bron över Vilhelmsbergsbäcken. De tre runstenar som nu står vid bron, var ursprungligen resta vid den gamla bron.

Strandvägen – Getå– Norrköping låg under vatten en god bit in på 1200-talet, så vägen över Bråviken direkt till Vikbolandet måste vara den äldre sträckningen för Eriksgatan. Östergötland höjer sig cirka 15 cm per hundra år, vilket betyder 15 meter på 1000 år, de forntida strandlinjerna måste alltså sökas långt ovanför den nuvarande.

Svintuna

Leden ned till Svintuna kvarn var krokeksmunkarnas kvarnväg, men det är sannolikt att vägen är äldre och att den användes av kungen på hans eriksgata. När Svintuna kvarn uppfördes vet man inte, men med all säkerhet fanns här en anläggning under vikingatiden, kanske tillhörig kungsgården vid Bodaviken som tillkom på 600-talet. Vikbolandets bördiga jord gav stora spannmålsskördar som maldes med enkla handkvarnar.

Bild:Svintuna kvarn

Under 1000-talet började man utnyttja vattenkraft till detta tunga arbete, vattenhjulkvarnar och skvaltkvarnar blev viktiga investeringsobjekt för bysamfälligheter, kloster och stormän. Vid stora fall uppstod kvarnbyar, t.ex. i Norrköping, Tannefors, Öjebro och Mjölby. Vikbolandets fåtaliga och långsamt rinnande bäckar gav inte tillräcklig drivkraft utan bönderna från Vikbolandet måste skeppa säden över Bråviken till kvarnar utmed Kolmårdsbranten. Getån, Kvarseboån och Svintunabäcken hade stora fallhöjder. Ovanför fallen rann de dessutom genom sjöar som kunde dämmas upp så att vattnet räckte länge och malningen kunde pågå året runt.

Över Bråviken

Från Svintuna kunde kungen ta vägen över Bråviken till Svinesund (nuv. Svensksund). Svin- anses betyda svear, alltså ”Sveasundet”. Ännu äldre är förmodligen vägen österut till Kvarsebo, där färjan än i dag går över till Vikbolandet. Tar man denna östliga väg måste man fara i en stor sväng innan man når Söderköping. Gravfälten, de döda, är ofta de mest framträdande vittnesbörden om forntiden i landskapet. Deras gårdar och byar är i regel försvunna; ibland kan man se övervuxna grunder till några byggnader avteckna sig i marken, som vid Svintuna, där en liten husklunga legat. Odlingen har annars tagit bort de flesta spåren eller också ligger lämningarna av de forntida byarna och gårdarna kvar, oåtkomliga under våra nutida samhällen.

Kolmårdsborgarna

En linje av fornborgar från folkvandringstiden börjar vid Torshag och fortsätter över Torsborg och Torsklint åt sydost längs Motala ströms sträckning. Där går linjen i det stora raka huvudstråket av östgötaborgar (Slätbaken – Västra husby – Roxenstranden). De representerar även en optisk signallinje, längs vilken alarmbud från landskapets bägge farliga inseglingsleder, Bråviken och Slätbaken, kunde föras in i huvudbygderna. Signalerna har utgjorts av eldar som tänts på de längst åt öster belägna borgarna, när bevakningsmanskapet upptäckt någon fientlig flotta ute på vikarna, och från klint till klint har eldsignalerna förts vidare åt väster.

Fler bilder från sträckan

Gränsstenen mellan Svealand och Götaland. "Östergiötland tager sin begynnelse vid thenna beck och är denna steen anno 1684 opprättat af tåvarande landshöfdingen Axel Stålarm."

När Svintuna kvarn uppfördes vet man inte men med all säkerhet fanns här en anläggning under vikingatiden, kanske tillhörig kungsgården vid Bodaviken som tillkom på 600-talet.

Ristning vid Björsnäs där originalvägen kan spåras. Text: "Harde och Sigrev läto hugga denna häll och gjorde denna bro efter sin broder Nan".

Bråviken mellan Bråbygden och Glan. Ett av Östergötlands forna befolkningscentra.

Ruinerna av Krokeks kloster som det såg ut 1706. Kapellet är från 1545 byggt av riddaren Philip Mortensson.