Önas kulturlandskap

6. Vägarna leder till och från Öna

Nu, när vi går på vägen ut mot utmarken, kan vi fundera över hur man färdades förr i världen. På Önas marker fanns endast stigar och enkla vägar till de platser man behövde besöka. Det är en sådan väg du går på nu.

Vissa av dem kunde bara användas under på vintern när sjöar var frusna eller på sommaren när våtmarken var uttorkad. Fägator och stigar bildade ett nätverk som band ihop torp, gårdar och större samhällen med varandra. Med hjälp av gamla kartor kan vi se hur vägarna slingades sig fram genom landskapet.

Promenad i en snörik skog

Vart man än skulle så gick man till fots. Det fanns sällan någon häst, att rida var det inte tal om. Transporter gjordes genom att spänna en oxe eller ko framför en kärra. Till handelsboden, skolan och kyrkan fick man gå. Ofta var vägen lång och det blev sent innan man kom hem. På 1900-talet blev cykeln vanligare. Då kunde man ta sig längre bort och kanske träffa jämnåriga på danser och utflykter.

Man på cykel

När man behövde något man inte själv kunde tillverka fick man bege sig till en handelsbod. Den närmsta låg i Ringshult, en knapp halvmil bort. Det fanns också en i Drögshult, 7 km bort. På vintrarna drog Karl Nilsson, i den grå gården, varorna från affären i Drögshult hem på en dragkälke. Behövde man ett större sortiment att välja mellan, så fick man bege sig till Linköping.

Skolan låg i Drögshult och dit gick barnen genom skogen. Det blev nära en och en halv mil varje dag. Det var långt att gå men skoltiden var kort. Först två år i småskolan och sedan fyra år i storskolan. När de sex skolåren var avklarade var det dags att läsa för prästen, bli konfirmerad och sedan börja arbeta.

Skogsväg med gärdesgård till vänster

Fram till år 1809 var folk skyldiga att gå till högmässan på söndagarna. Därför var vägen till kyrkan viktig. Öna hör till Nykils socken och därför gick man i kyrkan där. Det blev ungefär 3 mil, fram och tillbaka.

Behövde man pengar fick man ta sig till Linköping eller Kisa och för att sälja något. Mosens mor Hulda gjorde vispar av ris. Hon packade dem i ett knyte och vandrade sen till Linköping, 7 mil fram och tillbaka, där hon sålde dem på torget. Hade hon tur fick hon kanske åka en bit med en hästskjuts.

Visp bunden av ris

Det tog lång tid innan det gick att köra bil ända fram till Öna. Vägen passade bättre för höga vagnshjul. Troligen var det när Sven Jakob Carlsson och Bolaget köpte Grå gården på Öna 1932 som vägen gjordes i ordning för biltrafik.

Vi fortsätter framåt till en liten stig som tar av till höger i skogen.

Introduktion till kulturlandskapet

 

1. En skogsgård med steniga åkrar

2. Bland blommor, grönsaker och bärbuskar

3. På gårdstunet

4. Sjön, gurkorna och sjöormen

5. Åkrar, ängar och gärdesgårdar

6. Vägarna leder till och från Öna

7. Små åkrar ute i skogen

8. Ute på skogen – utmarken

9. Från överlevnad till sommarnöje

 

Se alla vandringar på Öna