Byggnaderna på Öna
7. Boden
I vinkel med den grå gårdens stuga ligger boden. Den är helt inklädd med en stockpanel, som tillkom på 1940-talet, men där bakom finns en gammal knuttimrad parbod. Timmerstommen rötskadad och i ganska dåligt skick. Parbod kallas den för att den består av två rum med separata ingångar. Precis som på de övriga byggnaderna på Öna har boden haft ett sticketak och på stickorna ligger idag ett tak med enkupigt tegel. Boden har inte daterats, så vi vet inte hur gammal den är.
På foton från 1953 syns det att det funnits en skorsten på boden. Men idag finns inga spår efter vare sig murstock eller eldstad. Det har också funnits en invändig trappa upp till övervåningen, men även den är borta idag. Istället finns en utvändig trappa, som kom på plats vid en ombyggnad på 1930-talet.
Boden användes som magasin. Där förvarades mat, kläder och olika sorters husgeråd. Många gånger användes sådana här bodar också som sommarbostäder. När blivit varmt flyttade delar av familjen ut från den trånga stugan till ouppvärmda utrymmen på gårdarna. Vanligen var det barn och ungdomar som flyttade ut under sommarmånaderna. Ellen, som växte upp på den grå gården på 1910-talet, har berättat att hon och hennes syskon sov på övervåningen i boden under somrarna.
När den grå gården blev sommarnöje på 1930-talet inreddes boden som sovhus. Den byggdes om invändigt och i de två rummen på bottenvåningen byggdes väggfasta stolpsängar, som finns kvar än idag. Boden målades invändigt i ljusa färger och stänkmålning. På övervåningen fick de ljusa väggarna en enkel marmorering.
År 1953 fick sjuksystern My Lindström Öna som en gåva. Hon och hennes vän Ella Sundqvist bodde i boden på somrarna. De båda tyckte mycket om naturen och de sov alltid med öppen dörr på nätterna, för att känna naturens närhet. Ibland såg de grävlingen springa förbi över berghällen utanför dörren. Under stugan bodde en vessla och i stenröset på berghällen fanns ett ormbo. Det var My som donerade Öna till Östergötlands museum. Vid en middag på Öna den 1 juli 1951 var bland andra dåvarande museichefen Bengt Cnattingius med, och rätt som det var under middagen frågade My: Bengt, vill du ha Öna? My och Ella gjorde sitt avskedsbesök på Öna 1983 och samma år övergick Öna i museets ägo.
Nu går vi runt knuten på den grå gården och tar stigen ner mot sjön. På vägen träffar vi på två viktiga byggnader.
Introduktion till byggnaderna på Öna
