Byggnaderna på Öna
1. Mosens stuga
Här låg en gång Mosens stuga. Idag ser vi bara grunderna efter bostadshuset och några uthus. Stugan var byggd av timmer och bestod ursprungligen av ett rum och kök, med en liten förstuga och en oinredd vind. Det var det minsta bostadshuset på Öna, 6 och en halv meter långt och 3 och en halv meter brett. Inomhus var det jordgolv ända fram till 1928, då stugan fick både brädgolv och en järnspis. Tidigare hade man lagat maten på en öppen eldstad.
Från början kallades stugan för Huldastugan, efter Hulda Mathilda Andersdotter. Hulda föddes 1863 i Tjärstad och 1870 kom hon tillsammans med föräldrar och två äldre syskon till den röda gården på Öna. När föräldrarna dog ärvde syskonen varsin tredjedel av marken. Troligen byggdes stugan omkring år 1900, åt Hulda och hennes son Verner, han som kallas Mosen. Hulda bodde kvar i stugan till sin död i juni 1935. Därefter bodde Mosen ensam kvar.
Verner Mosen vill gärna framstå som en fin herre. Och någon gång på 1930- eller 40-talet byggde han till stugan med ytterligare ett rum. Eftersom han sett att herrgårdar hade flera skorstenar satte han upp en extra skorsten som han tillverkade av plåthinkar, klädde med papp och målade så den skulle se ut som en riktig murad skorsten. Stugan målades vit för att likna en herrgård. Dessutom lät han hämta ett par stiliga grindstolpar från parken i Åserum.
Bredvid stugan låg dasset och på andra sidan vägen fanns en kombinerad vedbod och visthusbod. Spåren efter stugan syns tydligt som en cementgrund. Grunderna efter dasset och uthuset är svårare att upptäcka men de finns där.
Inne i stugan kunde både höns och andra smådjur få bo. Hönsen rörde sig fritt både i köket och på vinden. Vid något tillfälle bodde dessutom ett får i köket och det var inte alltid som det städades upp efter djuren. Här fanns också både loppor och vägglöss. Men trots att det var både smutsigt och fattigt berättas det att man ofta kunde se blommor i stugans fönster.
I ett rum, som Mosen kallade mörkrummet, hängde filtar för fönstren för att ingen skulle kunna se in. Rummet var fyllt av sot, smuts och spindelväv. Där fanns en kakelugn med en gammal kamin framför och det låg en stor hög aska på golvet. Vid en långvägg fanns hans säng med smutsiga sängkläder.
Mosen var den siste personen som bodde året om på Öna. 1970 togs han in på ålderdomshemmet i Ulrika. Ett par år senare lät man Ulrika brandkår bränna ner stugan.
Nu skakar vi av oss dammet från Mosens stuga och går fram till Skomakarbostället. Det är privatägt nu så vi går inte in i trädgården, utan stannar utanför på vägen.
Introduktion till byggnaderna på Öna
