Personerna på Öna
7. Fröknarna på Öna
Redan vid den Röda gården hörde vi om sjuksystern My Lindström. Men det är här i loftboden som hon och vännen Ella Sundqvist hör hemma. Ella var musiklärare, organist och konstnär och de bodde här på somrarna. I bygden lever minnet efter ”Fröknarna på Öna” eller ”damerna” som dom också kallades.
De kom till Öna i sin lilla bil och om vädret tillät var suffletten nedfälld och de hade motorhuvor på sig. Folket tyckte att de såg ut som astronauter när de for förbi och vinkade. Bland deras många gäster hittar vi flera av den tidens kulturpersonligheter som t ex Sven Stolpe och Bo Lagercrantz. Hit kom också folk från trakten.
Man uppfattade My och Ella som lite annorlunda. De var äventyrliga och spännande. De var bildade och beresta. Men de hade också ett stort intresse för både gamla saker och berättelser. Gäster på Öna fick följa med in i grottan för att offra till de små grå. När fiolbyggaren Gunnar och träsnidaren Henning från Björkelund kom på besök kunde det bli både sång och dans utanför stugan.
Både Ella och My var religiösa. Varje dag inleddes och avslutades med bön, antingen i stugan eller på berghällen som kallades för Predikstolen. De använde Ellas mors gamla bönbok. På söndagarna samlades man på Predikstolen för att lyssna på Ella läsa ur bibeln.
Ella tyckte om att teckna, måla och skriva. Det blev många fina alster med motiv från platsen. Med en del bilder Vissa illustrerade också de naturlyriska texter som hon skrev här. Hon beskrev Öna som ”en flik av himmelriket på jorden”.
Ella har berättat att både My och hon uppskattade naturen. De såg de vilda djuren som sina vänner och för att känna naturens närhet sov de alltid med öppen dörr. Ibland såg de då en grävling springa förbi utanför boden.
My hade tidigare skött om den svårt sjuke Anton Moberg. Öna var den plats där han fick ro och han hade sagt att: När jag är borta en gång ska hon, My, ha Öna, för jag har en egendomlig känsla av att hon ordnar så Öna får överleva”. År 1953 fick My Öna som en gåva av Antons änka Alma.
My funderade ofta på hur det skulle gå med Öna efter hennes död. En sommar 1951 var länsmuseets dåvarande chef Bengt Cnattingius på besök. Under middagen säger plötsligt My: ”Bengt, vill du ha Öna?”. Det är den tanken som gör att museet drygt 30 år senare får Öna som en donation. Men redan 1954 skriver My gåvobrevet ”My Lindströms gåva till Anton Mobergs minne”. My och Ella gjorde sitt avskedsbesök på Öna 1983 och samma år övergick Öna i museets ägo.
Gå över åkrarna en bit mot vägen så ska vi berätta om att vara barn här i början av 1900-talet.
Introduktion till Personerna på Öna
4. Sven Jakob Carlsson och Bolaget
6. Carin Nilsdotters jordiska kvarlåtenskap
