Personerna på Öna
1. Verner "Mosen" Ahnberg
Mosen kallades en man som bodde i den här stugan som vi idag bara kan se husgrunden av. Han var en vandringsman och en udda figur. Han föddes på hösten 1892 när modern Hulda var på väg hem till sina föräldrar på Öna. Mosens stuga byggdes troligen 1895 när Hulda ärver en del av Öna.
Mosen fick en besvärlig uppväxt. Pappan hade tidigt gett sig av till Amerika och Hulda hade själv vårdnaden om sonen. Men hon skötte nog varken honom eller hemmet särskilt bra. Han hade ohyra i kläderna och han fick inte tillräckligt med mat. Ibland lämnade hon honom instängd i stugan hela dagar och han gick knappt aldrig till skolan. Till slut, efter flera varningar, blir Mosen utackorderad av socknen och så småningom hamnar hos sin morbror i Tostebo.
Som 15-åring börjar Mosen arbeta som dräng och flyttar hem till sin mamma i stugan på Öna. Där bor de tillsammans tills modern dör 1935. Mosen hade många olika tillfälliga jobb, men han var inte särskilt arbetsam så det var fattigt och ont om mat. Hulda gjorde vispar som hon sålde på torget i Linköping. En period hade både mor och son jobb som skräpbärare på sågen i Packarp. Ibland fick han arbete i skogen.
Antagligen för att skyla sitt fattiga förflutna kommer Mosen som vuxen att uppträda som en betydelsefull person. Han berättade gärna om sina möten och samtal med fint folk i bygden och då kung Gustav V och drottning Viktoria besökte Linköping 1923 såg Mosen till att komma riktigt nära Majestätet på borggården.
När han skulle hämta ut lönen efter något tillfälligt jobb skyndade han först hem för att ta på sig kavaj, hatt, promenadkäpp och cigarr. Han bytte namn från Karlsson till Ahnberg och försökte förgäves få en fru för han var alltför kräsen.
Stugan måste också se fin ut. Ett par stiliga grindstolpar lät han hämta från parken i Åserum. Han hade också sett att det fanns två skorstenar på herresäten som Vallsnäs. Alltså satte Mosen upp en låtsasskorsten som han tillverkade av plåthinkar och klädde med målad papp. Men inomhus var det sotigt och illaluktande med halvruttna golvplankor och stora spindelvävar.
Mosen berättade många historier och kanske skarvade han lite då han berättade om de små grå som vakade över gårdarna på Öna, eller mötet med sjöormen.
På sin ålders höst blev Mosen nästan blind och på julafton 1970 togs han in på ålderdomshemmet i Ulrika. Därifrån försökte han rymma flera gånger. Mosens allra sista färd gick en junidag 1971. Han var på besök i sin gamla stuga på Öna men grannarna upptäckte att han hade gått hemifrån utan att låsa dörren. Vart hade han gått?
De sökte och kunde följa hans spår mot Gissbo. Vid Fågelmossevägen och slutade spåren. Han hittades död i Skullmankärret av en älgjägare samma höst. Troligen hade han villat bort sig bland de nya skogsvägarna i området och inte sett branten förrän det var försent.
Vandraren Mosen hade slutat vandra och han begravdes på Ulrika kyrkogård. Mosen var den siste fast boende i Öna. Hans egen stuga brändes ned vid en brandövning på 1970-talet
Nu fortsätter vi fram till gärdesgården vid de första husen vi möter på Öna. Där ska ni få höra om Anna Lovisa.
Introduktion till Personerna på Öna
4. Sven Jakob Carlsson och Bolaget
6. Carin Nilsdotters jordiska kvarlåtenskap
