Personerna på Öna
5. Måns och Ingrids osämja
Det var inte alltid det var frid och fröjd hos familjerna på Öna. Ibland bråkade man inom familjerna och ibland med grannarna. En del bråk blev så allvarliga att både grannar och hela socknen drogs in. Ja, till och med domkapitlet i Linköping med biskopen i spetsen.
På den Grå gården var det på 1770-talet ett fasansfullt liv under flera år. Då bodde Måns Bengtsson och Ingrid Persdotter där med sina barn. Gården på Öna hade Ingrid, som var född i Dockebo, fått i arv.
Första gången vi får veta att allt inte står rätt till är i ett protokoll från sockenstämman i Nykil år 1774. Där står att torparen Måns på Öna fortfarande lever i oenighet med sin hustru Ingrid, trots prästens försök att tala dem till rätta. För att få slut på bråket kallas paret till sockenstämman och förmanas till ”enighet och Gudsfruktan”. Efter ett och ett halvt år har bråket fortsatt, trots böter av häradsrätten. Måns och Ingrid blir kallade till domkapitlet i Linköping.
Måns erkänner ingen skuld. Han hävdar att han velat aga sina barn men att hustrun hindrat honom. Ingrid i sin tur berättar hur hon blivit illa hanterad av sin man. Tre av barnen intygar att det är sant. Ingrid menar att en dotter blivit svagsint av faderns ”oväsen”, att Måns misskött torpet och att hon varit olycklig sedan de gifte sig. Hon vill skiljas. Måns hävdar i sin tur att Ingrid vill köra bort honom från torpet.
Domkapitlet skickar ärendet till häradsrätten. Vittnen berättar att Ingrid blodig sökt skydd hos grannar och att Måns kallat barnen för ”satans ungar”. Han ska ha dundrat och svurit så det hörts till andra sidan sjön. Ingrid har flera gånger körts bort från gården utan kläder och han har hotat att bränna både hustru och barn.
Måns erkänner till slut och döms 1775 till böter för ”för otidigt och oanständigt leverne mot sin hustru” och för ”eder och svordom”. Året därpå frågar prästen vid sockenstämman hur det står till på Öna och får veta att ”den bitterhetens eld som i vintras tycktes slockna åter har blivit upptänd, nästan i lika grad som hon i flera år varit”. Ingrid har berättat för grannar att hon fått svälta.
Prästen hade både förmanat paret och besökt Öna för att tala med dem. De vill inte bo samman. Måns visserligen bett hustrun flytta tillbaka men hon vill inte. Hela församlingen är inblandade och menar att Måns och Ingrid båda är skyldiga då de försöker förstöra för varandra. Bråket skickas åter till häradsrätten men hur det gick vet vi inte. Kanske lugnar det sig när sonen Sven tar över torpet på 1780-talet.
Visste du att på den tiden fick man slå både barn och anställda – det kallades husaga. Bara 40 år innan förbjöds män att slå sin fru. År 1858 blev det förbjudet att slå anställda pojkar om de var över 18 år och flickor över 16 år. Senare, 1920 blev förbjöds det helt att slå tjänstefolk. Lärare fick dock slå elever ända fram till 1958 och föräldrar fick slå sina barn ända fram till 1979. Innan 1902 var man faktiskt skyldig att aga sina barn när de gjorde dumheter. Det ansågs vara en viktig del av barnens uppfostran.
Om vi går fram till stugan på den Grå gården kan vi kika in genom fönstret och fundera på hur det vara att bo där och vad man ägde för saker.
Introduktion till Personerna på Öna
4. Sven Jakob Carlsson och Bolaget
6. Carin Nilsdotters jordiska kvarlåtenskap
