Viljans värld Öna
3. Hagmarken
Titta ut över hagmarken här, visst är den fin? En gång för länge sedan var här bara skog. Men, när människor flyttade hit för trehundra år sedan började man fälla träd, och lyfta bort sten på den här marken. Det gjorde man för att kunna odla sin mat på de små åkerlapparna man odlade upp, och för att kunna odla mat till sina djur.
Sedan dess har man sett till att djur hållit markerna öppna här och inte bara det, för tack vare att det betar kor och får här så finns det en mängd olika sorters växter, som annars inte skulle ha funnits. Bland dem finns sådana med fantastiska namn som bockrot, darrgräs, ängshavre, ärenpris, gullviva och gökärt!
Ärenpris använde man förr som medicin vid hosta och magont, och darrgräs, ja, det darrar ju förstås i vinden och när man rör vid deras ax. Gökärtens rotknölar kunde man torka och göra mjöl av, och av mjölet kunde man göra tunnbröd. Det var en kunskap som var viktig att ha när det var ont om mat vissa tider. Nu för tiden är det få som har sådana kunskaper.
Bockrot, som också växer här, använde man förr till att göra slemlösande och magstärkande avkok på. Många av de mediciner vi använder idag har en gång börjat som örtmediciner som man kunde och kan göra själv, eller som någon klok gumma eller klok gubbe kunde förse en med.
Och djuren då, tänker du? Vad hade man dem till? Jo, kossor hade man för att få mjölk och kanske ost, och får hade man för att få både ull och kött, och av ullen spann man garn som man kunde sticka varma tröjor, strumpor, vantar och mössor av ifall man fick ihop tillräckligt mycket. Så djuren var viktiga av många orsaker. Och det är så människor har nytta av dem än idag, och så kan de ju vara rätt trevliga också.
Utan kor, hästar och får
Blir allt bara skog så långt ögat når.
De hjälper oss att hålla landskapet fritt,
det där som är både ditt och mitt.
De ger oss mat och varma kläder
så djuren har vi nytta av i alla väder.
Introduktion till Viljans värld på Öna
