Qrpage-leftarrow Qrpage-uparrow Qrpage-rightarrow

Regenterna

Gustav II Adolfs tid - stormaktstiden börjar

Gustav II Adolf

Gustav II Adolf, f 1594 – d 1632, målning av Cornelius Arendtz, Wikimedia​

Under 1500-talet hade Gustav Vasa och hans söner påbörjat byggandet av det Sverige vi känner igen idag. Det var inte en enkel eller bekväm resa. Gustav och hans söner var nitiska, hårt jobbande och för det mesta mycket brutala. De skyggade inte för våld, lögner och svek för att få sin vilja igenom. Men den plattform som byggdes under deras tid var en grund för att Sverige skulle kunna bli en stormakt.

En av de viktigaste politiska reformerna Gustav Vasa genomförde var att göra Sverige till ett valrike, den förstfödde skulle ärva tronen. När Gustavs son Karl IX dog 1611 i Nyköping var det hans son som skulle bli kung, Gustav II Adolf. Som 17-åring tillträdde han Sveriges tron.

I en kungaförsäkran lovade kungen att lyssna på ståndsriksdagens och riksrådets åsikter i olika frågor. Ståndsriksdagen bestod av representanter från de fyra samhällsstånden; adel, präster, borgare och bönder. Riksrådet utgjordes av högadliga personer. Kungen var tvungen att få godkännande av ständerna och rådet innan han förklarade krig eller sökte fred med andra länder, tog ut extra skatter eller skrev ut soldater till armén. Dessutom skulle alla höga tjänster inom staten bara vara tillgängliga för adeln. Den mest framträdande adelsmannen under perioden var Axel Oxenstierna.

Göticism och protestantism

Två viktiga ideologier för Gustav II Adolf var göticism och protestantism. Göticism gick ut på att visa att svenskarna var de verkliga goternas arvtagare. Man försökte bevisa att det svenska folket härstammade från ättlingar till folkgrupper som tog makten i romarriket på 500-talet. Historiska ”bevis” tolkades på minst sagt vidlyftiga sätt. Ibland förfalskades dokument för att försöka bevisa att Sverige var civilisationens vagga.

Gustav Adolf var också strikt troende. Han hämtade många förebilder från gamla testamentets kungar och hjältar. Efter reformationen var svenska kyrkan och staten intimt sammankopplade. Kungen utnyttjade detta för att få ut sina meddelanden till folket och kyrkan blev en viktig propagandaaktör. Under Gustavs tid bestämdes även att katoliker inte fick leva i Sverige, de skulle landsförvisas.

Reformatör både civilt och militärt

Gustav II Adolf engagerade sig mycket i det svenska samhällets utveckling. Flera gymnasieskolor inrättades i olika städer, Uppsala universitet fick ekonomiskt stöd i form av jorddonationer och ett nytt universitet i Dorpat (Baltikum) inrättades.

Flera orter fick också stadsrättigheter under kungens tid, bland annat Göteborg. För att förbättra svenskt näringsliv hämtades många duktiga valloner in. En av de viktigaste av dessa invandrare var Louis De Geer. Han startade en vapenindustri i Sverige vilket gjorde att kungen kunde rusta sin armé med egentillverkad utrustning. Mycket av varorna gick också på export vilket gav en god inkomst till staten.

Gustav Adolf var också mycket intresserad av den svenska krigsmakten. Han genomförde stora förändringar inom arméns organisation. Nya regementen sattes upp efter landskapen och länen. Regementena fick namn efter sin härkomst, till exempel Östgöta regemente som Löfstads byggherre Axel Lillie var överste för. Även här kom kyrkan till användning. Genom kyrkbokföringen över befolkningen kunde staten på ett enkelt sätt kontrollera soldatutskrivningar i de olika socknarna. Risken att bli utskriven till soldat var fruktad bland befolkningen. Oftast betydde det en säker död.

Kungen kom själv att bli en skicklig general. Han inspirerades stort av Moritz av Oranien, en meriterad härförare, men utvecklade också egna idéer. Den främsta kom att bli ”eld och rörelse”, genom att ha mindre truppformationer och lättare artilleri kunde man effektivare föra sin trupper i ett slag. 

30-åriga kriget - Sverige blev en stormakt

Du kan läsa mer om 30-åriga kriget under rubriken "30-åriga kriget".

Men tronen var inte det enda Gustav II Adolf ärvde utan också en rad konflikter.

Sverige låg i krig med Danmark, Polen och Ryssland. Trots sin ringa ålder lyckades Gustav Adolf bra. Ryssland tvingades avsäga områden kring Östersjön. Det var en väldigt viktig seger. Genom att kontrollera så många områden kring Östersjön som möjligt ökade landets inflytande och makt i den handel som bedrevs på havet. Och det var en stor penningbringade affär. Att kontrollera Östersjön och landområden däromkring skulle bli ett viktigt mål under stormaktstiden.

I freden med Danmark tvingades dock svenskarna att betala en enorm summa pengar för att få tillbaka Älvsborgs fästning vid Göta älvs mynning. Kriget mot Polen pågick till och från ända fram 1629. Då tilldelades Sverige bland annat Livland i Baltikum och preussiska städer.

Redan 1618 hade en storkonflikt brutit ut i Europa, det 30-åriga kriget. Det skulle vara ända till 1648, därav namnet. Kriget utspelade sig i det Tysk-romerska riket (dagens Tyskland) och var både en religiös konflikt mellan katoliker och protestanter men också en maktkamp mellan olika furstar och regenter i Europa. År 1630 beslöt sig Gustav Adolf att ge sig in i kriget. Han ville slå vakt om Sveriges makt och inflytande i Östersjön. Kungen var dessutom en starkt troende protestant, en bidragande orsak till hans beslut.

För Sverige som nation var kriget framgångsrikt, man stod som segrare vid flera stora slag bland annat vid Breitenfeld i östra Tyskland. Kungen visade sig vara en mycket skicklig härförare. Han förstod också att utnyttja propaganda. Flera skrifter trycktes om den svenske kungen som protestanternas räddare och hjälte. Han fick smeknamnet Lejonet från Norden.

När freden tecknades 1648 tilldelades svenskarna områden i norra delen av dagens Tyskland vid Östersjön. Sveriges inflytande och makt på havets handel ökade och landet tog nu plats som en av Europas stormakter. Men kungen hade fått betala med sitt eget liv. Under slaget vid Lützen 1632 förirrade sig Gustav II Adolf in bland fiendens linjer och föll till slut för deras kulor och hugg.

     

Gustaf II Adolfs död i Lützen 1632. Kungen ses falla från sin häst. Målning av Carl Wahlbom 1855, foto Erik Cornelius, Nationalmuseum.

 

Drottning Kristina- en ofrivillig monark?

30-åriga kriget hade gjort Sverige till en stormakt. Efter Gustav II Adolfs död ärvde hans dotter Kristina tronen, men hon var vid kungens död bara sex år gammal. En förmyndarregering utsågs att styra tills hon blev gammal nog för att träda upp på tronen.

En furstlig uppfostran

Regeringen leddes av adelsmannen Axel Oxenstierna. Han hade varit Gustav II Adolfs närmsta rådgivare. Oxenstierna skötte många av rikets angelägenheter när kungen var nere på kontinenten och krigade. Adeln hade under hans tid fått utökad makt och krigen hade gjort många adelsmän mycket förmögna. Många adelsmän gjorde karriär inom armén och deltog i flera krig. De som lyckades överleva kom hem med enorma skatter som de plundrat från länderna där kriget fördes och blev oerhört rika. Det är därför flera stora slott byggdes under denna tid, bland annat Löfstad.

Den unga Kristina uppfostrades precis som om hon varit en pojke. Hon utbildades i flera språk, filosofi, teologi, historia och politik. Det var annars bruk för en flicka att lära sig att bli en god husmoder, fru och mor och då ingick inte dessa ämnen i läroplanen. Kristina ska ha varit mycket hårt arbetande med sina studier och imponerade i ung ålder med snabb uppfattningsförmåga.

Ekonomiska bekymmer

Kristina tog över makten 1644. Fram till dess hade Axel Oxenstierna haft den ledande positionen inom regeringen. Drottningen kom istället att favorisera andra adelsmän och Oxenstierna förpassades till bakgrunden. Men krigen kostade enorma summor pengar. Sveriges ekonomi var i akut behov av tillgångar. Det blev inte bättre av att Kristina förde ett dyrt hovliv. Hon hyste ett starkt intresse för kultur och vetenskap och knöt många kända personer till sitt hov såsom filosofen René Descartes.

Lösningen blev att sälja eller förläna jord åt de adelsmän som hade tjänstgjort i kriget. Till slut ägde adeln 60 % av alla gårdar i Sverige. Det var en kortsiktig lösning, när kronan gav bort sina gårdar gav man också bort inkomsten gårdarna gav.

"René Descartes i samtal med Sveriges drottning Kristina", Nils Forsberg efter Pierre Louis Dumesnil (1698-1781)​, Wikimedia

Abdikation

Samtidigt började kritik och missnöje från de övriga stånden växa fram. De såg med oro på adelns växande makt och inflytande under Kristinas tid. Det var inte ovanligt att de bönder som kom under adelsmännens styre när kronans gårdar bytte ägare blev illa behandlade av sina nya herrar. Tillslut valde Kristina att abdikera. Hon ville inte längre vara drottning av Sverige utan år 1654 frånsade hon sig sin titel till förmån för sin kusin Karl av Pfalz. Kristina flyttade utomlands till Rom och snart nåddes Sverige av nyheten att Kristina konverterat till katolicismen. Givetvis upprörde det många i landet. Gustav II Adolfs, protestantismens härförare, dotter hade bytt sida!

Livet i Rom

Kristina bosatte sig efter sin abdikation i Rom och gick under namnet Kristina Alexandra. Hon engagerade sig i både kulturen och politiken. Hon höll sig stundom med egna teatrar, hade ett stort bibliotek, grundade en akademi, knöt till sig konstnärer och vetenskapsmän. Det anordnades också storslagna fester i Palazzo Riario där hon bodde.

Men alltjämt var ekonomin och pengar ett bekymmer för den forna drottningen. I hemlighet hade Kristina kontakt med den franske kardinalen Mazarin. De planerade ett franskt anfall mot kungariket Neapel. Där skulle hon installeras som drottning. Men planerna röjdes av Kristinas överhovstallmästare, adelsmannen Monaldesco. På hennes order blev han senare avrättad.

1689 dog drottning Kristina. Hon blev begravd i Peterskyrkan där hon vilar än idag.

Drottning Kristina, f 1626 – d 1689, målning av David Beck, foto: Livrustkammaren

Karl X Gustav - karolinernas era börjar

Karl X Gustav, f 1622 – d 1660, målning av Sébastien Bourdon, Wikimedia​

Karl X Gustavs mor och Gustav II Adolf var syskon och därav var Kristina och Karl kusiner. Karls far var greve av Pfalz i det Tysk-romerska riket och hade agerat sändebud för att söka stöd hos Sverige i konflikten mellan protestanter och katoliker. Karl var född och uppvuxen i Sverige och hade under 30-åriga kriget tjänstgjort i den svenska armén. Nu valdes han till kung.

Hans regeringstid blev inte särskilt långvarig, bara fem år. Men mycket hann hända under hans tid. År 1655 började återigen ett krig mot Polen. Polackerna låg i krig med Ryssland och Karl oroade sig för att det kunder påverka Sveriges intressen i rikets östra delar. Men han såg också möjligheten till att ytterligare utvidga sitt östersjörike.

Trots inledande svenska framgångar vägrade polackerna att ge sig. Då förklarade plötsligt Danmark krig mot Sverige. Danskarna hade under 1640-talet förlorat områden till Sverige som de nu siktade på att ta tillbaka.

Tåget över Bält

Du kan läsa mer om tåget över Bält under rubriken "Tåget över Bält".

Karl beslutade sig för att lämna den polska krigsscenen för att marschera mot Danmark. Den svenska armén tog snabbt Jylland och sedan genomfördes en av militärhistoriens djärvaste drag. Under vintern 1658 hade vattnet mellan Bält fryst till is. Danskarna räknade dock inte med att svenskarna skulle våga ta den enorma risken att tåga över isen. Men de hade fel.

Karl beslutade att armén skulle gå över Bälts frusna vatten och mirakulöst nog höll isen. Danskarna blev tagna på sängen och freden vid Roskilde 1658 kom att bli en av de hårdaste i dansk historia. Halland tillföll Sverige för evig tid och de danska områdena Skåne, Bornholm och Blekinge blev svenska, likaså Trondheim och Bohuslän. Det svenska stormaktsriket stod nu på sin höjdpunkt rent territoriellt sett.

Men mycket vill ha mer, så även Karl X Gustav. Han nöjde sig inte med dessa områden. Redan samma år bröt han freden med målet att sluka hela Danmark. Det misslyckades och istället fick danskarna tillbaka delar av det de förlorat i Roskildefreden. Men det hann inte Karl uppleva. Vid en riksdag i Göteborg år 1660 avled kungen i lunginflammation. Den första av karolinkungarnas tid var till ända.

 

   

"Tåget över Lilla Bält och slaget vid Ivesnaes 1658" (1693),målad av Johann Philip Lemke. Foto Nationalmuseum

"Tåget över Stora Bält 1658", målad av Johann Philip Lemke. Foto Nationalmuseum

Karl XI - ordning och reda och kungligt envälde

Karl XI var knappa fem år när hans fader avled. Nu väntade ännu en tid med förmyndarregering.  Denna gång leddes den av Magnus Gabriel De la Gardie och varade till 1672 då Karl tillträdde tronen 17 år gammal. Från Gustav II Adolfs tid tills nu hade Sveriges utrikespolitik varit aggressiv och med fokus på expansion. Men Karl valde en annan inriktning. Försiktighet och sparsamhet blev ledorden.

"Karl XI på hästen Brilljant i slaget vid Lund 1676". Karl XI f, 1655 – d 1697, målning av David Klöcker Ehrenstrahl, foto Erik Cornelius, Nationalmuseum

För att få in pengar ingick Sverige en allians med Frankrike. Sverige lovade att hjälpa fransmännen i händelse av krig i utbyte mot att fransmännen skickade pengar till Sverige. Det dröjde inte länge innan Frankrike förklarat Nederländerna krig. Genom olika allianser och förbund hamnade Sverige i krig med Brandenburg i det Tysk-romerska riket och Danmark.

Danskarna gjorde ett försök att återerövra Skåne. Kampen mellan danskar och svenskar var mycket jämn och hård. Civilbefolkningen som bodde där kriget fördes led oerhört när arméerna drog fram. Svenskarna vann ett blodigt slag vid Lund men lyckades ändå inte helt köra ut danskarna från Skåne. Till slut slöts en fred 1679, Sverige förlorade endast mindre områden i norra delen av Tysk-romerska riket.

Du kan läsa mer om slaget vid Lund under rubriken "Skånska kriget 1675".

Envälde, reduktion och indelningsverk

Men kriget hade ändå givit viktiga erfarenheter. Det visade det sig att den svenska militären och landets förvaltning hade stora brister. Ett omfattande arbete med omorganisation inleddes. Den mest omvälvande förändringen var införandet av kungligt envälde. Under riksdagarna 1680 och 1682 genomdrev Karl XI reformer som gjorde att kungen själv fick bestämma i militära frågor, lagstiftning och utrikespolitik. Kungen blev enväldig.

Det rådde ett stort missnöje mot högadeln i Sverige, de allra förnämsta av adelsfamiljerna. De hade särgynnats under en lång period, särskilt under Gustav II Adolfs och Kristinas tid. Högadeln hade fått exklusiva rätter till högre befälsposter inom det militära och den civila administrationen. De hade dessutom varit de verkliga vinnarna när olika jordegendomar och gårdar delats ut för att försöka rädda Sveriges ekonomi. Det var en kortsiktig lösning, då kronan gav bort sina gårdar gav man också bort inkomsten gårdarna gav. Det fanns medlemmar i förmyndarregeringarna som skott sig extra mycket. Nu var det slut med det.

Karl genomdrev en stor reduktion, eller räfst som det också kallas. Många av de kungliga gårdar som tidigare delats ut till adelsfamiljer under föregående regenter drogs nu tillbaka. På så sätt kunde kungen stärka den svenska ekonomin eftersom att äga jordegendomar var en stor inkomstkälla.

Karl fick stöd för sina reformer från lågadeln och de ofrälse stånden, alltså präster, borgare och bönder. Lågadeln såg sin chans att kunna få anställningar som förut inte varit tillgängliga. Bönderna såg chansen att slippa vara underlydande adelsmän som fått gårdar som förut tillhört kronan. Generellt kände ofrälset en starkare tillit till kungamakten än till adeln.

Tack vare jordtillgångarna från den genomdrivna reduktionen kunde Karl också införa det så kallade indelningsverket. Det innebar att gårdar och byar ute i landet gick samman och skulle ansvara för att hålla med en soldat, ryttare eller båtsman. Gårdarna skulle förse den utvalde personen med ett soldattorp och se till att han kunde livnära sig. Den indelte soldaten deltog sedan i olika militära övningar under året.

Systemet gav många fördelar. Kungen fick en stor stående armé som regelbundet tränades vilket gjorde den svenska armén synnerligen effektiv i strid. Bönderna slapp å sin sida leva med ovissheten att inte veta om någon i mansperson i familjen plötsligt skulle riskeras bli utskriven till soldat, nu fanns ju soldaten redan. Sveriges ekonomi blev också bättre tack vare indelningsverket. Förut hade man värvat många legosoldater vilket var dyrt. Nu hade landet en stor stående, vältränad armé och då behövdes inte lika många värvade soldater.

Nu rådde bättre ordning och reda i riket.

 Karl XII - en livstid i krig

Karl XII, f 1682 – d 1718, målning av David von Krafft, foto Nationalmuseum​

När Karl XI dog skulle hans son Karl XII överta tronen. En förmyndarregering infördes igen men den här gången satt den bara i ett halvår. Den unge Karl deltog aktivt i regerings- och rådsmöten och yttrade då och då sin åsikt i olika ärenden. Hans utbildning, som började i unga år, gick ut på att göra honom förberedd att leda Sverige som envåldshärskare.

Karl XII kröntes till kung endast 15 år gammal år 1697. Vid kröningen markerade Karl sin position som enväldig konung- han placerade själv kungakronan på sitt huvud och avlade ingen kungaed. Han behövde inte svara inför någon dödlig, han var kung av Guds nåde.

De första åren som Karl var kung rådde det fred i det vidsträckta svenska riket. Precis som sin far var han mycket engagerad i arbetet med administrationen för landet men roade sig också med jakt och ibland vilda upptåg. När hans kusin Fredrik IV av Holstein-Gottorp var på besök ska de ha ridit galopp genom Stockholms gator och petat av folks hattar och peruker.

Men i slutet av århundradet hade en stor koalition byggts upp mot Sverige. Den utgjordes av Danmark, Ryssland och Sachsen-Polen (både Sachsen och Polen styrdes av samma furste och kung, August II). De länderna hade förlorat landområden eller inflytande i Östersjön till svenskarna under 1600-talet. Nu ville de ta tillbaka det som förlorats. Mörka moln hopade sig på den svenska stormaktens himmel.

Det stora nordiska kriget

Du kan läsa mer om det stora nordiska kriget under rubriken "Stora nordiska krigen 1700-1721".

År 1700 förklarade koalitionen krig mot Sverige, det stora nordiska kriget började. Till en början var Karls arméer segerrika och vann flera viktiga slag. Den största segern kom vid Narva i Baltikum då svenskarna slog en betydligt större rysk här. Innan dess hade Sverige tvingat Danmark ur kriget, åtminstone för stunden.

Slaget vid Narva då svenskarna slog en betydligt större rysk här. Målning av Gustaf Cederström, foto Bodil Karlsson, Nationalmuseum.

Ännu en stor svensk seger kom efter ett slag mot en sachsisk-rysk armé vid Fraustadt i Polen. Men segern kom att överskuggas av den massaker svenskarna utsatte ryska krigsfångar för efter slaget. Därefter vände kungen österut med riktning Moskva. Dock tvingades Karl och armén avbryta marschen mot den ryska huvudstaden på grund av försörjningsproblem. Ryssarna brände alla gårdar och åkrar varefter de drog sig tillbaka vilket gjorde att de efterföljande svenskarna inte fick tag i någon mat.

Karl valde att istället tåga mot Ukraina för att söka förnödenheter och stöd mot ryssarna. Den 28 juni 1709 möttes den svenska och ryska armén utanför den ukrainska staden Poltava. Det blev ett stort nederlag för svenskarna. Många tillfångatogs och fördes som krigsfångar till Ryssland. Karl själv lyckades fly undan ryssen och kunde ta sig till säkerhet i Turkiet, där skulle han stanna i fem år.

Det ödesdigra slaget vid Poltava 1709. Målning av Louis Caravaqe, Wikimedia.​

Tiden i Turkiet

I Turkiet, eller det Osmanska riket som det hette på den tiden, försökte Karl att få med turkarna i kriget mot Ryssland. Han försökte också styra Sverige från utlandet men det var ingen lätt uppgift med tanke på att det kunde ta upp mot ett helt år att skicka meddelanden från Turkiet till hemlandet. Svenskarna for också på upptäcktsfärder till Orienten där de företog etnologiska studier.

Men till slut fick turkarna nog av Karl och hans 1 500 man starka sällskap. Man försökte med våld avhysa svenskarna vilket resulterade i den beryktade kalabaliken i Bender. Trots ihärdigt svenskt motstånd lyckades turkarna tillfångata Karl som placerades i en slags husarrest. Till slut lämnade dock den svenske kungen landet och tog sikte på norra Europa.

Åter till Sverige - den sista tiden som stormakt

Under Karls tid utomlands hade kriget pågått. Flera svenska områden hade blivit ockuperade av fienderna. För att göra saken värre anslöt sig också Preussen och Hannover till koalitionen mot Sverige.

I december 1715 stod äntligen kungen på svensk mark igen och inrättade sitt högkvarter i Lund. Där planerade Karl att genomföra en offensiv mot det danskkontrollerade Norge för att skaffa en bättre utgångspunkt i de kommande fredsförhandlingarna. Det första försöket år 1716 misslyckades men två år senare var det dags igen.

På hösten 1718 inleddes den sista svenska offensiven under stormaktstiden. En mindre här skulle anfalla Trondheim från Jämtland medan Karl själv ledde huvudstyrkan om 40 000 man mot Oslofjorden. Under belägringen av Fredriksten (dagens Halden) blev kungen träffad av ett skott i huvudet. Han dog på plats. Datumet var den 30 november 1718. Fälttåget avbröts och i frederna som följde tvingades svenskarna avsäga sig stora områden. Det blev slutet för Sveriges stormaktstid.

Det har tvistats om skottet som dödade Karl XII. Vissa hävdar att det var hagelsalvor från norska kanoner som träffade kungen. Andra menar att Karl utsatts för en politiska komplott som lönnmördade honom. Inga klara bevis har dock kunnat anföras för teorin.

Karl XII:s likfärd efter det dödande skottet i Norge. Målning av Gustaf Cederström, foto Erik Cornelius, Nationalmuseum. 

 

 

 

 

 

Qrpage-leftarrow Qrpage-uparrow Qrpage-rightarrow