Tåget över Bält 1658

Sverige och Danmark var sedan flera hundra år tillbaka bittra arvfiender. Många blodiga och brutala krig har utkämpats mellan nationerna för att vinna landområden och makt på Östersjön. Under 1650-talet var det ingen skillnad. Den senaste freden hade tecknats 1645 då Sverige tilldelades Gotland, Ösel, Jämtland, Härjedalen och Halland (på 30 år). Danskarna ville ta revansch men kunde inte ta sig an Sverige själva.

Efter det 30-åriga kriget och den westfaliska freden 1648 intog Sverige rollen som en stormakt i Östersjöområdet. Militärt var svenskarna starkare än Danmark, men danskarnas flotta var om inte starkare så minst lika stark som Sveriges.

Karl X Gustav, som blivit kung efter sin kusin drottning Kristina, hade 1655 förklarat Polen krig. Anledningen var att Karl ville tvinga den polska kungen att avsäga alla sina anspråk från den svenska kronan. En konflikt som hade varit aktuell sedan Gustav Vasas barnbarn Sigismund varit kung i både Polen och Sverige. Men det fanns fler anledningar att gå till krig. Svenskarna ville gärna lägga vantarna på kustområden vid Preussen och Kurland för att stärka sin ställning än mer i Östersjön.

Kriget var till en början lyckosamt för Karl X Gustav. Svenskarna intog Warszawa men polackerna vägrade ändå att ge sig. De började med gerillakrig och anföll den svenska armén i ryggen gång på gång. Kriget körde fast. För att göra saken värre anföll Ryssland svenska besittningar i Baltikum. Dessutom hotade Österrike att komma Polen till hjälp för att driva tillbaks svenskarna.

Danmark såg då sin chans, nu verkade Sverige vara svagt. Sommaren 1657 överlämnades en dansk krigsförklaring. Svenskarna var nu tvungna att föra krig på tre olika fronter. Men, den danska krigsförklaringen kom som en skänk från ovan till Karl Gustav. Han kunde nu, utan att tappa ansiktet, dra sig från Polen för att möta danskarna.

Framgångar och djärva idéer

Karl X Gustav ville inte ha ett långt och utdraget krig mot Danmark. Han hastade därför genom norra Europa med sin armé. I slutet av augusti 1657 nådde kungen Jylland och fästningen Fredriksodde belägrades. Hans danska kollega Fredrik III var lugn, fästningen och havet skulle skydda det danska riket från svenskarna.

Två månader senare hade fästningen fallit. Många av de främsta förbanden i den danska armén dödades eller blev tillfångatagna. Karl Gustav ville snabbt dra vidare mot de andra danska öarna och snart började en djärv plan växa fram.

Över isarna

Följande år började med sträng kyla. Vanligtvis är det illa för en armé i fält men inte denna gång. På morgonen lördagen 30 januari 1658 stod Karl X Gustavs armé uppställd vid strandkanten på Jylland. Beslutet var taget, man skulle gå över isen. Först över var kavalleriet på 4 000 ryttare.

På andra sidan vattnet vid Fyn väntade ett danskt försvar bestående av infanteri, kavalleri och artilleri med mobiliserade bönder. De såg hur svenskarna, trupp efter trupp tog sig över, endast två skvadroner gick genom isen och dog. Försvaret nedkämpades, majoriteten togs till fånga. Andra höggs brutalt ner. Innan lunch samma dag hade hela den svenska armén med tross tagit sig över. Ön var i Karls Gustavs händer.

Svenskarna hade klarat av företaget att marschera över Lilla Bält. Karl Gustav var mycket angelägen om att behålla taktpinnen i kriget. Kungens män började undersöka isen över Stora Bält. Den 5 februari bestämde sig Karl X Gustav, återigen skulle han ta en enorm chansning och tåga över isen.

Samma natt marscherade den svenska armén till ön Lolland. Otroligt nog lyckades återigen detta. Ön togs utan svårigheter och nu blev den danska kungen väldigt nervös. Vid krigsförklaringen hade oddsen varit på Danmarks sida men nu hade allt vänt. Fredrik III skickade en fredstrevare, men det var för sent. Svenskarna tog sig fram till Själland redan den 11 februari och stod ett par dagar senare endast några mil från Köpenhamn.

 Karl X Gustaf efter slaget vid Ivesnaes av Johann Philip Lemke. Foto Erik Cornelius, Nationalmuseum.

Den hårda freden och svensk girighet

Danmark insåg att man inte hade något annat val än att kapitulera. Freden slöts den 26 februari 1658. Sverige hade vunnit en total militär seger vilket gjorde att de ställde hårda villkor. Skåne, Halland (nu för alltid), Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheim i Norge blev svenska områden. Det danska riket minskades med en tredjedel. Ändå var villkoren mildare än de som svenskarna först hade ställt. Nu stod stormakten Sverige på sin topp sett till yta.

Bläcket på fredsavtalet hade knappt torkat innan nästa krig bröt ut. Karl X: Gustavs hunger och girighet efter mer ledde till att Sverige bröt freden och anföll Danmark samma år som den undertecknats. Målet var nu att sluka fienden helt. Men nu slöt Nederländerna upp på dansk sida, de ville inte att Sverige skulle bli alltför dominerande i Östersjön. Med hjälp av deras flotta kunde Danmark få till en ny fred 1660. Sverige förlorade Bornholm och Trondheim. Karl X Gustav fick dock inte uppleva detta. Han hade insjuknat i lunginflammation och hastigt avlidit den 13 februari 1660. Den första av de karolinska kungarna gick i graven.