Stora nordiska kriget 1700-1721

Om Sveriges stormaktstid vore en grekisk pjäs skulle det vara en tragedi. Inledande framgångar och välstånd som sedan förbyttes i katastrofer och olyckor. Det stora nordiska kriget skulle komma att bli slutet för stormaktstiden och drömmen om ett svenskt Mare Nostrum.

Karl XII blev kung av Sverige redan som 15-åring år 1697. Hans far hade lämnat efter sig ett stort rike med en välorganiserad krigsmakt, antagligen en av de bästa i hela Europa. Men utifrån sett såg landet svagt ut. Den svenska kungen var ung och oerfaren.

Sveriges fiender, och de hade blivit många under 1600-talet, slöt sig samman i koalition. Fredrik IV av Danmark, tsar Peter av Ryssland och August II av Sachsen och Polen bildade ett anfallsförbund. Fredrik ville återerövra Skåne, August Livland och Peter ville bemäktiga sig landområden vid Östersjökusten. Ordspråket släkten är värst passade in väl, Karl XII var kusin med både Fredrik och August.

Kriget började år 1700 då August invaderade Livland i Baltikum. När den danske kungen nåddes av beskedet ockuperade danskarna Holstein-Gottorp, som var allierade med Sverige. Svenskarna kom till Holstein-Gottorps undsättning genom att landsätta en styrka i Humlebäck norr om Köpenhamn. Karl XII planerade ett försök att inta huvudstaden men innan det sattes i verket sökte Fredrik IV fred. Danmark var ute ur kriget. För tillfället.

Slaget vid Narva - svenska arméns största stund?

Kungen kunde nu ta sig an problemen i öst där August II belägrade Riga. I september 1700 kom nästa krigsförklaring. Ryssland hade brutit freden och tågat in i Estland och Ingermanland. Den rika och viktiga handelsstaden Narva i Estland lades under belägring av ryssarna. En svensk här om 11 000 man började marschera mot staden. Fiendestyrkan uppgick till 30 000 man.

Klockan två den 20 november avfyrade det svenska artilleriet två ljusraketer, striden började. Plötsligt slog vädret om helt och hållet. Det började snöa och blåsa kraftigt. Ovädret blåste svenskarna i ryggen och ryssarna i ögonen, deras sikt försämrades radikalt. I skydd av vädret kunde Karl och hans armé ta sig fram till fienden utan att synas. På bara några tiotals meter avfyrade de sina vapen med förödande effekt. Den ryska centern krossades och snart flydde de som kunde fältet. Flera drunknade när de försökte ta sig över floden Narova.

Slaget vid Narva 1700, Alexander von Kotzebue, Wikimedia

På kvällen var drabbningen över. Svenskarna hade förlorat 1 900 man i stupade och sårade, de ryska förlusterna var 10 000. Slaget vid Narva är en av de största militära segrarna i svensk historia, om inte den största.  

Mot Polen och slakten i Fraustadt

Karl gick i vintervila och inväntade förstärkningar. Det diskuterades hur kriget skulle fortsättas. Man beslutade att marschera mot Polen där August II var kung. Warszawa intogs 1702 och svenskarna krävde att få August avsatt. Polackerna vägrade först men tre år senare tvingades de gå med på kravet och en ny svenskvänlig kung installerades.

Men August var fortfarande kurfurste i Sachsen, väst om Polen. Karl ville att han skulle avsäga sig alla anspråk på den polska kronan så den svenska armén drog vidare.

I februari 1706 mötte den svenska hären med Carl Gustaf Rehnskiöld en rysk-sachsisk armé i Fraustadt (dagens Wschowa). Återigen njöt svenskarna av en stor seger. Men efter slaget utspelade sig grymma scener. Tusentals sachsare och ryssar hade tagits som krigsfångar. De sachsiska männen forslades bort men hundratals ryssar mördades kallblodigt av svenskarna. Tilltaget var en ren massaker. Det är fortfarande oklart om Karl XII visste om händelsen eller inte. Oavsett är detta en av de mörkaste stunderna i vår svenska historia. 

Svenskarna kunde efter segern fortsätta in i Sachsen och tvingade August II att avsäga sig alla anspråk på Polens tron. Nu återstod bara en fiende, Ryssland.

Början till slutet

Karl XII vände återigen öster ut. Siktet var inställt på Moskva. Han beordrade general Lewenhaupt att skicka 11 000 man och förnödenheter från Riga för att stärka kungens armé. Men undsättningen attackerades av ryssarna och bara hälften nådde kungen.

Svenskarna fortsatte dock sin marsch in i Ryssland, men fick stora problem att försörja de tiotusentals soldater och hästar som fanns med. Ryssarna använde sig av ”den brända jordens taktik”. De brände alla gårdar och fält varefter dem drog sig tillbaka, vilket gjorde att fienden inte kunde få tag i något ätbart.

Tillslut tvingades Karl avbryta marschen, läget var ohållbart. Då stod svenskarna endast 40 mil från Moskva. Kungen och hans ledning beslutade sig för att vända sydöst mot Ukrainas bördiga jordar. Målet är att hitta förnödenheter och att försöka sluta ett förbund med kosackernas ledare Ivan Mazepa.

1708 var svenskarna framme. Följande vinter blev extremt sträng. Många svenskar dog eller fick allvarliga frostskador.

Poltava

1709 belägrade svenskarna staden Poltava i Ukraina, som hölls av ryssarna. Där fanns förnödenheter som armén desperat behövde. Snart anlände ryska förstärkningar om 40 000 man. På grund av försörjningsläget tvingades Karl att beordra ett anfall mot den ryska armén. Kungen var skadad efter en tidigare batalj och kunde inte delta själv. Istället lämnades ansvaret för armén till Carl Gustaf Rehnskiöld. Den 28 juni påbörjades striden.

Slaget blev en katastrof för svenskarna. Nästan 10 000 man förlorades, antingen stupade eller tillfångatagna. Ryssarnas förluster uppgick till knappt 5 000. Den svenska armén var tvungen att retirera till Perovolotjno. Kungen och ett par tusen man flydde dock till Turkiet för skydd.

De soldater som retirerat attackerades igen, 16 000 svenskar togs till krigsfångar. En hel armé blev förintad.

August II och Danmark anfaller igen

Nu var verkligen Sveriges rike i ett mycket utsatt läge. Kungen befann sig i landsflykt i Turkiet och den svenska krigsmakten var rejält stukad. Då passade både August II och Danmark på att återigen påbörja kriget mot Sverige. Danskarna tågade in i Skåne med 14 000 man men general Magnus Stenbock vann ett slag vid Helsingborg 1710 och kunde hejda invasionen. Danskarna drog vidare mot norra Tyskland, Stenbock följde efter.

"Magnus Stenbock vid Helsingborg",

Gustaf Cederström (1892), Wikimedia

Ett slag stod vid Gadebusch 1712 och återigen segrade Stenbock. Men året därpå tvingades han kapitulera med sin armé vid Tönningen i Holstein-Gottorp. På kort tid gick ännu en svensk armé under. Samtidigt hade August II återtagit sin position som kung i Polen.

I Baltikum och Finland erövrade ryssarna den ena svenska provinsen efter den andra. Till slut kunde inte svenskar och finnar hålla emot och hela Finland föll 1714 i ryska händer.

Konungens återkomst

Karl lämnade under tumultartade omständigheter Turkiet och tog sig norr ut mot svenska Stralsund. Men där kunde han inte stanna länge. År 1715 kom nästa krigsförklaring, denna gång från Hannover och Preussen. Preussarna belägrade och intog Stralsund men då har Karl hunnit fly över havet tillbaks till Sverige. Året efter föll även svenska Wismar.

Snaran drogs sakta men säkert åt kring landet. Karl insåg att han måste göra ett motdrag för att få ett bättre läge till kommande fredsförhandlingar. Ett fälttåg planerades mot Norge för att få en hållhake på danskarna men det misslyckades kapitalt. Men än var inte Karl XII redo att ge upp.

Karoliners sista slag

1718 gjordes ett nytt försök att inta Norge. Denna gång skulle två arméer tåga in i landet. General Carl Gustav Armfelt skulle bemäktiga sig Trondheim medan kungen själv ledde en här på 40 000 man in mot Oslofjorden.

Detta kom att bli Karl XII:s sista stunder i livet. Under belägringen av Fredriksten (dagens Halden) klättrade han den 30 november 1718 upp på vallen av en skyttegrav. I mörkret spejade han mot fienden när plötsligt en kula träffade kungens tinning. Karl dog på platsen och med honom den svenska stormaktstiden. Ännu idag vet ingen om det var en fiende som sköt kungen eller någon från de egna leden. När Armfelt nåddes av nyheten avbröts hela det norska fälttåget.

Fredsförhandlingarna

Kungens syster Ulrika Eleonora utseddes i februari 1719 till drottning av Sverige. Målet var att sluta fred med grannländerna. Frederna blev hårda. Hannover tilldelades Bremen och Verden, Preussen fick stora delar av svenska Pommern samt öarna Usedom och Wollin. I freden med Danmark miste Sverige sin tullfrihet och tvingades betala 600 000 riksdaler till danskarna. De hade egentligen siktet inställt på Skåne men tack vare engelsk intervention i förhandlingarna fick Sverige behålla landskapet.

Ulrika Eleonora, Wikimedia

Under 1720 började ryska skepp härja längs hela svenska Östersjökusten då svenskarna försökte förhala förhandlingarna. Flertalet städer från Norrköping i söder till Piteå i norr drabbades. Till slut nåddes ett avtal. Ryssland erhöll delar av Kexholm och Viborgs län, Ingermanland, Estland och Livland.

Ruina Imperii. Det svenska riket låg i spillror.