30-åriga kriget (1618-1648)

Ett av Europas längsta och blodigaste krig någonsin var det 30-åriga kriget. Det rasade i dagens Tyskland mellan 1618 fram till freden 1648. Flera olika länder slogs mot eller med varandra under olika delar av kriget. Sverige trädde in år 1630 genom kungen Gustav II Adolf. Svenskarna erövrade stora områden men kungen själv fick betala det högsta priset.

Under 1600-talet fanns inget enat Tyskland som det gör idag. Istället var området indelat i mindre stater, furstendömen, lantgrevskap, biskopsdömen med mera som tillsammans bildade det Tysk-romerska riket. Under 1600-talet bestod Tysk-romerska riket av ca 300 småriken där ungefär hälften var katoliker och häften protestanter. Alla dessa smådömen stod och löd under en kejsare. Kejsaren, som var katolik, var sedan 1400-talet av släkten Habsburg och hade sina så kallade arvländer i dagens Österrike.

Det Tysk-romerska riket var under 1600-talets början en sjudande kittel. Det fanns många motsättningar mellan de olika furstendömena och kejsaren. Ett av de stora problemen var vilken religion folket i furstendömena skulle ha. Enligt lag bestämdes tron efter furstens tillhörighet- var fursten katolik blev hans folk också katoliker, samma sak om fursten var protestant. Det hände dock att furstarna bytte religion vilket ledde till mycket oro och instabilitet i riket. 1608 bildades Evangeliska unionen som skulle skydda protestanterna mot den katolska motreformationen som började spridas över Europa. Som ett svar på detta bildade katolikerna i sin tur Katolska ligan 1609.

Spänningarna mellan katoliker och protestanter nådde sin kulmen 1618 i furstendömet Böhmen. Folket där var protestanter men riket togs nu över av kejsaren själv Ferdinand II som var katolik. Böhmens invånare fruktade nu att de skulle tvingas konvertera. Ett uppror började mot kejsaren när böhmarna kastade ut kejserliga ämbetsmän genom ett slottsfönster. Det blev början på kriget.

Katolikernas segertåg

Ett stort slag mellan Evangeliska unionens ledare Fredrik IV av furstendömet Pfalz i sydvästra Tyskland och Katolska ligans trupper (som stred för kejsaren) stod vid Vita Berget vid Prag. Där krossades protestanternas armé.

Efter ett par år hade katolikerna och kejsaren praktiskt taget hela det Tysk-romerska rikets södra del i sina händer. Nu spreds en oro bland många av Europas kungahus, även bland katolska regenter. Man var rädd för att kejsaren och den Habsburgska dynastin skulle bli alldeles för mäktiga och starka om de lyckades erövra hela Tysk-romerska riket. Danmark valde då att kliva in i konflikten år 1625. De fick ekonomiskt stöd av katolska Frankrike men det hjälpte inte. Följande år besegrades den danska armén av kejsaren och tvingades ut ur kriget. Nu kontrollerade kejsaren nästan hela det Tysk-romerska riket. Protestanternas slut var nära.

Lejonet från Norden och drömmen om Mare Nostrum

Det svenska riket år 1630 sträckte sig över Finland, delar av Ryssland och stora delar av Baltikum. Kungen Gustav II Adolf drömde om att göra Östersjön till ett svenskt innanhav, ett eget Mare Nostrum. Kontrollerade man Östersjön kontrollerade man även handeln och tullen som gick genom vattnet. Det skulle betyda stora inkomster för Sveriges del. Denna vision hotades nu allvarligt av kejsarens framgångar i Tysk-romerska riket. Dessutom kunde inte den strikt troende protestanten Gustav Adolf tillåta att katolikerna hotade protestantismen. Det var av dessa anledningar Sverige bestämde sig för att gå i krig. Lejonet från Norden, som kungen kallades i propagandan, kom att bli ”den rena lärans” främsta härförare.

Slaget vid Breitenfeld

Den sjunde september 1631 kom det första elddopet för den svenska armén. Vid Breitenfeld, i närheten av Leipzig, möttes den katolska ligan och Gustav II Adolf med allierade. Svenskarna med sina 23 000 man och dess allierade med 17 000 man mötte den katolska ligans här om 33 000 soldater.

Tidigt i slaget skingrades de allierades armé och flydde fältet. Det såg mycket kritiskt ut för kungen. Men tack vare skicklig ledning genom Johan Banér, Gustaf Horn och kungen själv vände de striden och gick till slut segrande ur slaget. I bataljen användes för första gången en helt ny och revolutionerande taktik av Gustav II Adolf som kan sammanfattas med ”eld och rörelse”. Kungen och hans befäl delade upp soldaterna i mindre trupper. På så sätt blev de lättare att manövrera och anpassa allt eftersom slaget pågick. Svenskarna använde sig även av lättare kanoner som kunde flyttas dit man behövde dem. Dessutom formerade kungen det ridande kavalleriet på ett helt nytt sätt. De kom galopperande i en enhetlig formation som på nära avstånd sköt sina pistoler mot fienden för att sedan hugga in med dragna sablar. Mullrandet av hundratals kanoner och dundrande hovar måste ha varit en skräckfylld scen för fienden.

Målning som visar Gustav II Adolf som krigare under slaget vid Breitenfeld, målning av Johann Walter, foto Rama, Museé historique de Strasbourg.

Kungens död

Stärkta av segern vid Breitenfeld marscherade den svenska hären vidare genom det Tysk-romerska riket. Stad efter stad föll, bland annat Mainz där Löfstads byggherre Axel Lillie deltog i belägringen av staden och förlorade sitt ena ben.

Drygt ett år efter Breitenfeld hade kejsaren samlat ihop en ny armé. I november 1632 mötte de svenskarna igen. Slaget stod vid Lützen och återigen kände kungen segervittring. Han tog då beslutet att själv hjälpa till vid fronten. Både kungen och hans häst träffades plötsligt av skott. Dimma och rök från alla kanoner gjorde att han irrade sig in bland fienden. Ytterligare skott och sabelhugg träffade Gustav II Adolf och han föll av sin häst. På marken omringandes han av fiender som sköt honom i huvudet.

Gustav II Adolf blev 38 år gammal.

Freden 1648

Med den svenska kungen dog även en stor symbol för protestanterna. Gustav Adolf blev genom skicklig propaganda symbolen för deras kamp och motstånd. Den gick nu förlorad.

Protestanterna förlorade stora delar av det som man hade erövrat de senaste åren till kejsaren och katolikerna. En slags jämviktsbalans uppstod mellan de stridande. Dödläget bröts när det katolska Frankrike gick in i kriget. På protestanternas sida. Anledningen var att den franska kungen inte ville ha en stark kejsare i Tysk-romerska riket, som dessutom var släkt och allierad med Frankrikes arvfiende Spanien.

Svenskar och fransmän pressade tillbaka kejsarens trupper. 1647 intog de och ödelade Bayern. Kejsaren var nu tvungen att söka fred. Året därpå lyckades man efter långa förhandlingar i Westfalen enas om en fred. Sverige tilldelades bland annat Vorpommern, Hinterpommern, staden Wismar och ön Ösel i Baltikum.

Men krigsbytet hade betalats i blod. Tiotusentals svenska män hade fått sätta livet till. Förödelsen i Tysk-romerska riket var enorm. Där både katolska och protestantiska arméer drog fram följde död, plundringar och våldtäkter. Forskare har bedömt att ca 40 % av lantbefolkningen och 30 % av folket i städerna dog till följd av kriget, antingen genom strider, pest eller svält.