Stormaktstidens fyra stånd

Livet för människorna under 1600-talet påverkades i hög grad av ståndsamhället. Man föddes in i en ståndstillhörighet. Var ens släkt bönder föddes man som bonde, var de adelsmän, föddes man som adlig och var släkten handelsmän tillhörde man borgarståndet. Det var bara prästståndet som vanns genom utbildning.

De fyra riksstånden var uppdelade i adel, präster, borgare och bönder. Men det fanns också dem som inte tillhörde något stånd, till exempel drängar, pigor och arbetare. Varje stånd hade sina regler kring rättigheter och skyldigheter. Tillhörde man inget stånd hade man nästan inga rättigheter alls. Men säkert en del skyldigheter.

Adel

Adelsman blev man, från första början, genom att följa kungen i krig. Därefter ärvdes adelskapet och med det skattefriheten. Den adlade fick ett adelsvapen och ibland ett nytt namn. De förnämsta männen inom adeln, de som tillhörde högadeln, titulerades greve eller friherre.

Under en period kom adeln att äga en större del av landets jord än tidigare. Det var under Gustav II Adolf och Kristinas regeringsperiod. Staten sålde många av sina gods och gårdar till rika adelsmän, för att klara krigsutgifterna, och det tillsammans med några andra lösningar gjorde att adeln kom att äga mer än hälften av all jord i Sverige och Finland.

I början såg de flesta adelsgårdar ut som bondgårdar fast storleken större. Men allteftersom adeln blev förmögnare och inspiration hämtades från Europa byggdes de flesta godsen om till allt pampigare anläggningar. Arkitektur och inredning var ett sätt att manifestera rikedom och makt.

Magnus Gabriel De la Gardie med makan Maria Eufrosyne, målning av Hendrik Münnichhoven från 1653, Wikimedia

Präster

Kyrkan var betydelsefull för människorna under 1600-talet. Oavsett stånd. Prästerna hade således mycket att säga till om. Prästen var en lärd man som ansågs veta något om världen. Han brukade prästgårdens jord och levde också som en bonde. Det var prästens ansvar att se till så att församlingsborna levde ett kristet liv. En person som gjort någon illa, till exempel brukat våld eller supit, fick sitt straff genom att stå och skämmas i kyrkporten under gudstjänsten. Det var också kyrkan som var drivande i häxepidemin som eskalerade under 1600-talet.

Prästen Hans Paus (1656–1715), Wikimedia

Borgare

Borgarna bodde i städerna, men en stad på 1600-talet var inte vad vi kallar en stad idag. En stad var en by där handel och hantverk bedrevs men det var också en plats för jordbruk och boskapsskötsel. Under den här tiden var det förbjudet att bedriva handel på landsbygden så städerna blev naturliga samlingsplatser för den typen av verksamhet. En av landets städer som upplevde sin storhetstid på 1600-talet var Norrköping. Affärsmannen Louis de Geer grundade en rad olika verksamheter och flertalet industrier i staden. Under denna tid var Norrköping Sveriges näst största stad till folkmängden sett.

Bönder

Det fanns tre slags bönder. Skatte-, krono- och frälsebönder. Skattebönderna ägde själv sina gårdar – och betalade skatt för dem. Kronobönderna betalade arrende till staten eftersom de brukade statens jord. Frälsebönderna däremot brukade adelns jord och betalade således arrenden till adelsmannen som ägde gården. Att vara frälsebonde kunde också innebära att arbeta på adelsmannens gård, så att bonden kunde ha svårt att hinna med ”sin egen” gård. Adelsmannen kunde också ta sig rätt att straffa sina bönder med tortyr och med fängelse.

Det var svårt att byta stånd, ståndsordningen var statisk och ansågs vara stiftad av Gud. Ståndsamhället avvecklades successivt runtom i Europa under 1700- och 1800-talet.