​S:ta Ingrids kloster

Klostret grundades 1283 och blev Sveriges första kvinnliga dominikankonvent. I staden fanns redan ett munkkloster för dominikanerorden vid den tiden. Idag ser man vid S:ta Ingrids klosterruin en övertäckt källare, murrester och en brunn, korsgångarna och kyrkogrunden. Vid ingången finns en modell som visar hur klostret såg ut på 1300-talet.

Petrus de Dacia, som på 1270-talet var lektor vid Dominikanerbrödernas konvent i Skänninge skriver  i ett brev till Kristina av Stommeln att han hade sex "andliga döttrar" i Skänninge, Ingrid var en av dem.
Ingrid var en from adelsdam och änka efter en välbärgad man. Ingrid och hennes syster Kristina hade år 1272 börjat bära dominikanernunnornas ordensdräkt. Ekonomisk hjälp att grunda klostret kom från Ingrids bröder som var riddare.

 År 1282 utfärdade Magnus Birgersson Ladulås ett kungligt skyddsbrev för klostret. Ingrid dog på hösten samma år. I början kallades klostret för S:t Martins kloster då det redan fanns en kyrka på platsen. Senare under medeltiden benämndes klostret "Systrakonventet i Skänninge". Benämningen S:ta Ingrids kloster är en senare benämning.

Den Heliga Birgittas yngsta dotter var novis i S:ta Ingrids kloster då hon och hennes make åkte på pilgrimsfärd till Santiago de Campostella. Birgitta hade tänkt sig en fortsatt klosterkallelse för dottern. Men Cecilias äldre bror, som då var hennes förmyndare, tog henne ur klostret och gifte bort henne innan hon hann avge några klosterlöften.

1509 Saligförklarades Ingrid och då togs hennes kvarlevor upp från graven och skrinlades. Hennes kvarlevor finns troligen idag i Klosterkyrkan i Vadstena. Vid reformationen lades klostret ned och det härjades även av en brand vid denna tiden. Under Gustav Vasa tid återanvändes stenarna från klostret till byggnationen av Vasaslottet i Vadstena.