Kvinnorna i kriget

När man tänker på krig tänker man oftast på manliga soldater, kanoner och krut. I princip var alla soldater män, det fanns endast några få extrema undantag då kvinnor stred i arméerna. Men under stormaktstiden fanns kvinnorna ändå med som en naturlig del av armén.

Under stormaktstiden fanns det ingen tydlig skillnad på det militära och det civila livet i armén. Fram till Karl XII:s tid var det vanligt att hela familjen fanns med ut i fält, såväl för vanliga soldater som högre befäl. Det var ett naturligt tillstånd som inte ifrågasattes i någon större utsträckning. Även barnen följde med och många föddes i ett fältläger.

Problem med prostitution

Det som däremot ansågs vara ett problem var lösdrivande, ogifta kvinnor som livnärde sig som prostituerade. I tidens strikt religiösa anda ansågs det vara ett stort moraliskt problem. Man oroade sig också för att prostitutionen påverkade ordning och lydnad i lägret. Såväl fältpräster, officerare som kungen bekymrades av detta. Men i 1621 års krigsartiklar (förenklat bestämmelser och regler vid krigsföring) bestämdes att:

Inga horor skall i lidas i Lägret, men vill någon ha sin hustru med sig, det står honom fritt. Finns även någon som orenligt leverne fört, och tänker den att behålla hos sig, då äkta henne ordentligt

Problemet med prostitution löstes alltså genom att man vigdes. 

Aktiva kvinnor

Som hustru var kvinnorna inte passiva bisittare till makarna. Tvärtom. De var väldigt aktiva i fältlägrens liv. Man sörjde för sin familj precis som om man vore hemma på sin gård eller i sitt torp.

Den största uppgiften för kvinnorna var att försöka ordna mat och förnödenheter till sin familj. Det var inte alltid lätt, ibland räckte inte maten när en armé på 30 000 soldater och befäl med familjer skulle blir mätta. Kvinnorna deltog även i de plundringar som genomfördes under 1600-talets krig och det var ofta fruarna som sedan vaktade bytet i lägret.

Förbud

Det är först under Karl XII:s tid som det inte blir tillåtet att ta med sig kvinnor i fälttågen. Anledningen var att ju större armén blev desto större blev även den ”svans” med kvinnor och barn som följde med. Det påverkade och försvårade försörjningsmöjligheterna för de stridande, något som kungen absolut inte ville äventyra.

Men beslutet gällde inte de adliga inom armén. De fick fortfarande ha med sina familjer ut i krigen. Dock kunde alla kvinnor söka ett speciellt tillstånd för att resa med armén för att bedriva marketenteri, alltså att sälja olika varor till soldater och befäl.