Krigets fasor

Det är lätt romantisera de många krigen under stormaktstiden. Svenskarna var oerhört framgångsrika och ett tag verkade som att var än Sverige förde krig så segrade man. Flera av regenterna under tiden har gått till historien som ”krigarkonungar” och framställts som hjältar. Och visst var många av dem kompetenta fältherrar. Sveriges gränser har betalats i liv från många män och kvinnor, utan krigen hade landet inte sett ut som det gör idag. Men där kriget drog fram följde en oerhörd misär.

Livet som soldat, en säker väg mot döden

Det är lätt att betrakta krigen under stormaktstiden som något ärofyllt och positivt dit svenska män längtade för att försvara kung och fosterland. Säkert fanns det personer som tänkte så men för den absoluta majoriteten innebar krigen hemskheter, både för soldater och civila.

"Gustaf II Adolf före slaget vid Lützen (1632)", målad av Nils Forsberg (1900), Wikimedia

Forskare har beräknat att ungefär en halv miljon svenska män dog som soldater mellan 1620 och 1720. Det innebär att cirka var tredje svensk man dog i krigets tjänst. Ett talande exempel på att utskrivning som soldat ofta var likhetstecken med döden kan hämtas från Bygdeå socken i norra Sverige. Under 1620-1630 skrevs 219 män ut till knektar, endast 19 kom tillbaka med livet i behåll.

Men de flesta soldaterna dog inte på slagfälten. De dukade under i misären som ofta rådde i fältlägren. Majoriteten dog i sjukdomar och epidemier som pest, andra dog av köldskador som de ådrog sig i de undermåliga tält man sov i. Försökte man fly undan sin soldattjänst blev man straffad med döden.

Den fältvård som fanns var inte av hög standard. Skadade fiender som låg kvar på slagfältet lät man oftast ligga kvar och självdö. Sina egna försökte man ta hand om men det var inget enkelt arbete. Det var vanligt med amputationer utan någon bedövning förutom ett par klunkar brännvin. Hade patienten tur svimmade han under själva ingreppet. Många dog dock av komplikationer som följde en sådan operation. Såren blev lätt infekterade i den smutsiga miljö soldaterna levde i och de dog ofta i blodförgiftning. Löfstads byggherre Axel Lillie var en tursam man. Under stormningen av Mainz under 30-åriga kriget träffades han av en kanonkula. Ena benet blev avskjutet men han överlevde.

De civilas umbäranden

Givetvis drabbades civila människor lika hårt, om inte hårdare, av krigets fasor. Livet hängde på en skör tråd när en armé fanns i närheten. Där en här drog fram skulle befolkningen i området försörja den med mat, dryck, foder till hästarna med mera. Varje dag gick det åt enorma mängder. Det resulterade ofta i att människorna själva fick en mycket knaper tillvaro och många gånger rådde regelrätt svält. Extra svårt blev det när missväxten slog till.

Civilbefolkningen blev också utsatta för rena övergrepp. Kom en fiendearmé in i en stad eller by riskerade kvinnorna att våldtas, männen misshandlas eller i värsta fall dödas. Dock förekom det att de civila genomförde hämndaktioner. Under det 30-åriga kriget tillfångatogs några svenska soldater i Bayern. De torterades och lemlästades genom att få ögon utstuckna, öron avskurna och ben avhuggna. När den svenska armén senare intog området lät inte hämnden vänta på sig.