Läsa och uttala runor

Här får du lära dig om Futharken. Det är det runalfabet som utvecklades i skandinavien under 800-talet. Futharken innehöll 16 runor.

Runorna är uppbyggda av lodräta streck, kallade huvudstavar. På huvudstaven finns ett eller flera streck i vinkel, så kallade bistavar. Att runorna till en början skars i trä kan man se av deras kantiga former.

Runans namn beror på dess ljudvärde i början av namnet. Till exempel om runan hette fä, så användes den för ljudet f.

Klicka på runan för att höra dess uttal

Runan Fä fœ - fä, rikedom

Runan ur ur - uroxe

Runan th Þurs - troll, jätte

Runan a oss - asagud

Runan r rœið - ritt

Runan k kaun - böld, sår

Runan h hagall - hagel

Runan n nauð - nöd

Runan is is - uroxe

Runan aa ar - år, årsväxt

Runan s - sol sol - sol

runan t - TyR TyR - gudanamnet Tyr

Runan b - bjarkan bjarkan - björkris

Runan m maðr - man, människa

Runan l lagR - (kokande) vatten

Runan R œlgR - älg

Språkliga variationer i runskriften

Runor är inte alltid lätta att tyda. Här finns några förklaringar till hur man ska förstå och tolka vissa runor som kan vara svåra att förstå.

Pronomenet denna

Ordet denna i uttrycket denna stenna kan ha många olika former. I Östergötland är det vanligast med formerna:

þannsi þansi / þonsi

þenna þina / þena.

þannsa þansa,

þennsa þinsa / þensa

þennsi þinsi / þensi

þanna þana

þanni þani.

Man lär sig snabbt känna igen dessa former eftersom man vet att detta ord ofta kommer efter ordet sten: stæin þannsi.

Ordet själ

Ordet själ har många olika former troligen beroende på att missionärerna kom från olika länder och därför hade med sig ordet på sitt eget språk.

På Gotland är det mycket stor övervikt för formen sial/sialu och i Uppland för sal/salu.

I Östergötland däremot finns en mängd olika varianter och ingen är dominerande: sial/sialu, sal/salu, selu selu, sôl (ô återger ett ljud mittemellan å och ö) och siôl.

Diftonger

Ord som resa och sten ristas ibland med två runor för vokalljudet (raisa, stein) och ibland med enkel runa (risa, sten).

Sedan gammalt uttalades dessa ord med diftongen æi Lyssna , men just under 1000-talets började diftongen utvecklas till det enkla ljud som vi har i dag.

I Västergötland ristas nästan alla ord med gammal diftong med enkel runa vilket visar att utvecklingen från æi till e där redan hade ägt rum när de flesta runstenar ristades.

I andra landskap, som Östergötland, varierar stavningssättet mer vilket troligen beror på att ljudövergången just höll på att ske och ristarna därför var osäkra på hur de skulle skriva detta ljud.

Ljudet: s_/st

Ordet reste skrivs ibland reisþi och ibland reisti. Just under runstenstiden utvecklades þ till t när det stod efter s.

När vi finner skrivningen reisþi kan vi alltså dra slutsatsen att en sådan inskrift är något äldre än en inskrift där det står reisti.

Dubbelteckning

Runristarna dubbeltecknade inte långa konsonanter som vi gör: denna skrivs þena, Hallbjörn skrivs halbiurn osv.

Translitterering – normalisering

När man återger en runinskrift med vanliga bokstäver, bokstav mot runtecken, kallas det för translitterering och görs med fetstil. När man återger inskriften på det vis som den troligen uttalades under runstenstiden kallas det för normalisering och görs med kursiv stil.

g-ljud

Det fanns två olika g-ljud under vikingatiden.

Det ena lät som vårt svenska g. Det fanns i början av ord (gera Lyssna ’göra’) och när ljudet var långt (haggva Lyssna ’hugga’).

Det andra kallas för frikativt g. Det fanns när ljudet var kort inuti ord (Helgi Lyssna ’Helge’) eller i slutet av ord (veg Lyssna ’väg’).

Eftersom det frikativa g-ljudet inte uttalades lika tydligt som det vanliga g:et kunde det i vissa fall försvinna i uttalet, t.ex. när en namnförled som Sig- kombinerades med efterleden -run till Sigrun som då blev Sirun.

yr-runan

Varje runa har det ljudvärde som dess namn börjar på, med ett undantag, nämligen R-runan. Det ljud som den runan står för, s.k. palatalt r, fanns nämligen bara i slutet av ord.

Så småningom kom palatalt r att sammanfalla med vanligt r. När runan inte längre behövdes för det speciella r-ljudet kom den att börja användas för det ljud som dess namn började på. Den tycks ha haft två olika namn, dels älg, dels yr ’idegran’ och således kan runan på vissa håll användas för ä och på andra för y.

Förväxling av a och n

Runorna för a och n är snarlika, det är bara bistavens lutning som skiljer. Det kan vara knepigt när man ska lära sig läsa runor, men det var tydligen också lite besvärligt för en del runristare. Därför kan man hitta skrivningar som fnþur sia.