Viloplats i ovigd jord

Platser

Tillhör projektet Gömda och glömda

I utkanten av Vadstena ligger en betydelsefull plats. En plats så viktig att alla i staden kände till den för 400 år sedan. Men samtidigt som den var välkänd ville få personer kännas vid dess existens. Man ville inte heller komma ihåg de människor som slutat sina liv där. Ingen önskade beträda eller bruka den lilla jordremsan. Med tiden föll kunskapen om platsens historia i glömska. Under markytan fanns dock rester efter de händelser som utspelat sig där och en vacker vårdag för drygt tio år kom dessa att uppdagas. Stadens avrättningsplats blev åter satt på kartan!

Den flacka höjdryggen strax öster om Vadstena kallas idag för Kvarnbacken. En gång i tiden kallades den för Galgebergsgärdet. Pilen visar läget för avrättningsplatsen. Foto: Emma Karlsson, Östergötlands museum.

Alla som besökt Vadstena och färdats till staden via Skänninge har passerat förbi platsen. När man närmar sig staden från öster ser man en lång flack höjd på vänster hand. En smal grusväg går från landsvägen, upp mot höjdens krön och stadens vattentorn. Strax intill grusvägen finns idag en stor industribyggnad. Det var när denna skulle byggas som man hittade skelettdelar efter människor. En arkeologisk utgrävning kom till stånd och när den avslutades hade Sveriges dittills mest omfattande undersökning av en avrättningsplats genomförts.

Sammanlagt hittades elva gravgropar men skelettdelarna kom från betydligt fler individer. Minst 25 personer, 24 män och en kvinna, hade begravts på platsen under perioden 1400-1650. De vanligaste avrättningsmetoderna på denna tid var halshuggning och hängning. Många av skeletten bar också spår efter halshuggning. Dåtidens lagar tillät inte att avrättade personer begravdes på kyrkogården. Istället fick de ofta sin sista viloplats invid galgen.

Att avrättningsplatsen låg här, på höjden, strax intill landsvägen var ingen slump. Det var viktigt att galgen var väl synlig. Åsynen av den skulle fungera som en slags varning för alla som anlände till staden.

Det var främst stöld som ledde till dödsstraff men även dråp, sedlighetsbrott och vidskeplighet kunde leda till en dödsdom. Sedlighetsbrott inbegrep olika typer av ”hor”, det vill säga sexuella relationer utanför de äktenskapliga ramarna. En dödsdom innebar emellertid inte per automatik att den dömda avrättades. Ofta innebar domen även en förvisning från staden. Under förutsättning att man lämnade orten och aldrig kom åter, verkställdes inte straffet.

I bevarade rättegångsprotokoll från Vadstena finns flera dödsdomar dokumenterade. Här kan man bland annat läsa om Karin i Strå som döms för horsbrott, Olof Matsson och Anders Jonsson som stulit i klostret, Teus Persson som tagit upp skatter för egen räkning och djäknen Olof som utövat astronomi och magi. De äldsta bevarade protokollen från Vadstena är upprättade i slutet av 1500-talet. Om dödsdomar i staden från tiden före detta vet vi mycket lite. Men ett par fall är kända. Ett av dessa rör bonden Tord från gården Näsby i Åsbo socken, utanför dagens Boxholm. Han kallades Tord Riddare och var en lokal rebelledare som slogs tillsammans med Nils Dacke mot Gustav Vasas förtryck. I januari 1543 tillfångatogs Tord av kungliga spioner och fördes till Vadstena. Där dömdes han till döden för majestätsbrott och avrättades.

En dödsdömd man erbjuds syndernas förlåtelse. I bakgrunden reser knektar konstruktionen ”stegel och hjul”. På hjulet har en avrättad man placerats. Träsnitt: Hans Pfeil Bamberg, 1500-talets början.

Galgbackar var fruktade platser. Det finns otaliga berättelser som vittnar om den vidskepelse som fanns kring dem och människorna som begravts där. Rädslan för gengångare var överlag stor och metoderna för att hindra de döda att gå igen var många. Spår efter sådana skyddsåtgärder hittades i ett par av gravarna i Vadstena. I en gravgrop hade de döda kropparna täckts med en mängd stora stenbumlingar. I en annan hade det avhuggna huvudet placerats vid fötterna, utom räckhåll för den döde. På så sätt hindrades han att få tag i huvudet – en förutsättning för att kunna spöka.

Den arkeologiska utgrävningen i Vadstena gjordes bara inom det område som skulle bli industri. Därför kan det fortfarande finnas gravar i området. Kanske är platsen fortfarande en viloplats för dem som för hundratals år sedan förbrukade sin rätt att begravas i vigd jord.

 

Lästips!

Fendin, Titti (red.) (2008). Döden som straff: glömda gravar på galgbacken. Linköping: Östergötlands länsmuseum.

Sandén, Annika (2014). Missdådare: brott och människoöden i Sverige omkring 1600. Stockholm: Atlantis.

---

När den halshuggna mannen begravdes placerades hans huvud mellan fötterna. Kanske var det ett sätt att hindra honom från att spöka. Foto: Emma Karlsson, Östergötlands museum.

Illustration till Tjuvabalken i Magnus Erikssons landslag. På det högra språkbandet står: ”Aga bondens barn i tid, då kommer det ej hit.” På det vänstra står: ”Han levde utan aga, därför har han denna plåga.” Foto: Uppsala universitetsbibliotek.

På en takbjälke uppe på slottsvinden i Vadstena har någon tecknat en galge och ett steglingshjul. Under galgen står skrivet Hans Schemcre samt årtalet 1634. Foto: Per Rydberg.

 

Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Vadstena
Ort: Kvarnbacken