Philippus Bononius (Philip Bondesson), 1593-1669

Philippus Bononius växte upp i en andlig miljö och blev sedermera en kyrkans man. Hans levnadsbana kom emellertid att innehålla en hel del av både dramatik och konflikter. Större delen av sitt liv levde och verkade han i Östergötland och han gjorde sig bland annat känd som den blivande konung Carl X Gustafs förste lärare.

Lyssna 

Fadern och kyrkoherden Bononius Halstani (Bonde Halstensson) i Furingstad, frambragte två söner, som båda företer drag som senare och känsligare generationer gärna skyggt ryggar inför, ty de båda var präster men motsvarar inte helt vad vi gärna föreställer oss som norm hos Kristi tjänare. I sin samtid uppfattades de nog mera som originella, även om den yngre, Christoffer Bononius, stundom gick väl långt. Han hävdade exempelvis att Gud vore långt värre än djävulen och kallade den nyligen avlidne biskopen Jonas Petri för en skälm. Inte bara en, utan två gånger avsatte biskop och domkapitel honom från hans prästbefattningar, en svårslagen rekordnotering.

Fadern har dock inte efterlämnat några till eftervärlden bevarade avtryck av samma karaktär. Han stammade ur bondeled, men ingick ett gott gifte, med Sigrid Larsdotter, dotter till Lars Olofsson i Söderköping, släkten Laurins stamfader. Denne Lars var bland annat häradsskrivare i Söderköping och underfogde på Stegeborg. Han och hustrun, Helena Johansdotter, lades efter att de avlidit under en stor, dekorerad stenhäll i S:t Laurentii kyrka i Söderköping, där även ett epitafium över paret är uppsatt.
Modern Sigrids familj var alltså etablerad i Söderköpingstrakten. Hennes bror, Philippus morbror, Laurentius Laurinus d ä, blev i sin tur kyrkoherde och prost och är upphovsmannen till psalmen "I himmelen, i himmelen".

Herr Bondes båda söners uppväxtmiljö präglades både av andlighet och livets hårdare sidor och avståndet mellan de två synes ha blivit för mycket för den yngre att smälta. Då gick det bättre för den äldre sonen, Philippus Bononius, troligen född 1593. Det är egentligen inte så mycket vi vet om hans tidiga liv, men sannolikt har hans morbror, den ovan nämnde Laurentius i Häradshammar haft inflytande över hans utbildning. Mot slutet av 1610-talet gifte sig Philippus med köpmansdottern Margareta Evertsdotter från Söderköping och fick med henne åtminstone fyra barn.

1620 utnämndes Philippus, på svenska med prästtitulaturen skriven herr Philip, till hovpredikant hos pfalzgreven Johan Casimir på Stegeborg. Denne var gift med kung Gustaf II Adolfs syster Katarina. På Stegeborg blev herr Philip den blivande Carl X Gustafs förste lärare, vilket bör ha satt bestående intryck hos eleven. För herr Philips familj, i synnerhet för äldste sonen Edvard, som var två år äldre än den lille pfalzgreven, blev åren på Stegeborg betydelsefulla. Efter ytterligare ett decennium efterträdde herr Philip sin morbror Georg som komminister hos sin andre morbror, prosten Laurentius Laurinus i Häradshammar. Redan 1634 utnämndes han emellertid till kyrkoherde i Locknevi och Blackstad.
Bild: Stegeborg (ur "Suecia Antiqua et Hodierna").

Herr Philip sägs ha varit "en lärd men icke så litet orolig man". Han lär med sina muntra upptåg ha haft en lugnande inverkan på den mjältsjuke pfalzgreven Johan Casimir. Vi hittar dock en del dramatik i källorna. I domkapitlet anklagades herr Philip den 7 juni 1640 av bland annat Olof Börjesson i Dövestad för en rad missbruk och förgripliga yttranden. Herr Philip skulle enligt anklagelserna vid påsk och pingst samma år ha suttit i Västervik och druckit i stället för att fira gudstjänst i Blackstad. Han anklagades också för att ha struntat i den bänkordning som Blackstadsborna kommit överens om i kyrkan och med spö i hand försökt driva kvinnorna till andra bänkar än de ansåg sig böra sitta i. Dessa flydde över på manssidan i kyrkan och herr Philip meddelade då att de skulle böta för det samt inte få någon gudstjänst innan de flyttat sig till sina platser. I ett annat sammanhang påstås häradsprosten Marcus Halvardi i Västervik ha utmanat herr Philip på duell, som då skulle som vapen ha valt en blank skånsill (skånsill är en skånsk sill vilken lagd i lake serverades som fattigmanskost i ett inte alltför aptitligt skick).

Herr Philip nekade till allt, utom att då han försökte få ordning i Blackstads kyrka haft ett spö i handen. I stället kontrade han med flera anklagelsepunkter mot Olof Börjesson, bland annat om att sprida split bland församlingsborna. Domkapitlet beslutade om rannsakning, men ärendet tycks ha runnit ut i sanden.
Bild: Namnteckning av Philippus Bononius under 1643 års mantalslängd för Locknevi socken (Kammararkivet, Riksarkivet).

Philippus Bononius dog 1669 i Locknevi, sedan han vederfarits äran att bli prost över sitt eget pastorat. Sonen Edvard (1620-1686) gjorde en vacker karriär som diplomat, hovkansler och kungligt råd. Han adlades redan 1657 med namnet Ehrensteen, och hade Carl X Gustafs orubbliga förtroende och vann mot slutet av sitt liv, tack vare sin aldrig vikande tillgivenhet mot den döde kungen, även Carl XI:s tillit.

Källor och litteratur:

Linköpings domkapitels arkiv, Landsarkivet i Vadstena: vol. A I a:3, fol. 107v-109v.

Allrakäraste. Catharina Wallenstedts brev 1672-1718. (1995)

Hanzon, Carl-Fredrik: "Edvard Ehrensteen - en östgötsk prästson som hamnade i maktens centrum" (i: Sändebrev från Skolmästaregården [utg. av Föreningen Linköpings Läroverkspojkar] nr 35-36, (1998)

Helmfrid, Björn: Historiska nyheter från Vikbolandet 1646-1653 (1985)

Lejon, Kjell O.: Diocesis Lincopensis - historik över Linköpings stift (2005)

Liedgren, Emil: Svensk psalm och andlig visa (1926)

Palme, Sven Ulric: "Edvard Philipsson Ehrensteen" (i: Svenskt biografiskt lexikon, band 12 (1946-1949), s. 358ff.

Westerlund, J.A./Setterdahl, J.A./Meurling,Erik: Linköpings stifts herdaminne, del 4, häfte 1 (1920), s. 99.

Författare: Bo Peter Persson, Linköpings stadsarkiv, december 2011
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Söderköping
Ort: Stegeborg