Johanna Augusta Andersson, "Johanna i Tväsjömålen", 1870-1964

En riktig kärngumma lär hon ha varit, Johanna Augusta Andersson. Mer känd var hon under namnet "Johanna i Tväsjömålen". Fortfarande finns det säkert en del Malexanderbor som har egna minnen av Johanna eller åtminstone har hört talas om henne.

Lyssna 

Johannas föräldrar hette Anders Gustaf och Gustava Andersson och de var torpare i Tväsjömålen. Johanna hade flera syskon; en av dem hette Karl, och han var mer känd under namnet "Kalle i Övrabo". Han var liksom systern en händig person och en person som gick sin egen väg. Tväsjömålen var ett kronotorp beläget cirka en mil nordost om Malexander, och Johanna kom att ta över arrendet för torpet efter föräldrarna. Vid denna tid fanns det flera torp i trakten men många har ju senare försvunnit. Tväsjömålen finns dock fortfarande kvar. Johanna var liten och mager och något halt, men samtidigt var hon rörlig och ofta ute på vandring.

I Tväsjömålen hade Johanna tre kor, får och gris och detta räckte för att ge henne livets uppehälle. Men hon hade också en extrainkomst; hon var nämligen drällsömmerska, vilket innebar att hon vävde åt folk i bygden. Johanna kunde, enligt egen utsago, väva elva olika mönster och hon var representerad på Skänningeutställningen 1929. Kort efter Skänningeutställningen var det stort kafferep hemma hos Johanna. Det var fruar och flickor i ett ganska så stort antal. Som det verkliga original Johanna var så omtalade hon för alla att hon hade bakat "nittan" sorters kakor i sin stora inmurade bakugn. Slöseri var annars inte Johannas stil. Själv tog hon högst sällan smör på brödet till sitt kaffe. Grädden kärnades och smöret såldes.
Bild: Kafferep vid Tväsjömålen. Einar längst fram till höger och Johanna i mittenraden med armarna i kors (Föreningen Krafttaget, Boxholm).

Ett litet avsteg från dygdens väg gav henne 1895 en son; Einar. Han blev nog till både glädje och hjälp åt modern, men också till sorg. Det fanns nämligen två passioner i Einars liv och det var flickor och hästar. Detta gav modern mycket bekymmer. De uteblivna framgångarna hos utvalda flickor gjorde Einar djupt deprimerad, och hästaffärerna kostade en hel del pengar. Hästar blev också hans olycka. År 1945 omkom han nämligen i en olyckshändelse på grund av en skenande häst. Efter Einars död sålde Johanna lantbruket och gjorde sig skuldfri. Hon flyttade till en före detta skogsarbetarbarack, som kallades "Mösskärmen", detta därför att den hade ett utskjutande tak. Det var en dragig och kall bostad, "dagen" lyste genom springorna och vattnet frös i hinken under den kalla vintern. Det måste vara någon oöm som Johanna för att kunna bo där. I stugan firade Johanna sin 80-årsdag, och till högtidsdagen kom många gratulanter till henne, bland annat prästen Stig Andersson. Johanna blev alldeles häpen när hon fick se honom och utbrast: "Å, Herre Gud! Kommer han?"
Svaret blev: "Nej inte precis, men vi kan säga hans ombud!"
Bild: Johanna vid hennes 85-årsdag, 1955. Bilden tagen i Ramfalls skola (Föreningen Krafttaget, Boxholm).

Johanna hedrade ofta sina vänners och bekantas begravningar och var då, som vid alla högtidliga tillfällen, klädd i svart klänning och kappa och en svart sidensjal om huvudet. Hon kunde en mängd psalmverser utantill och vissa brukade hon läsa vid dessa tillfällen. Det gick som ett rinnande vatten! Med tiden blev Johanna tämligen döv, men det gjorde inte så mycket för hon både frågade och svarade själv! Av hennes något egna, men samtidigt minnesvärda kommentarer finns det flera exempel. Ett sådant tillfälle var när Johanna för en gångs skull hade tingat en bilskjuts. Chauffören dröjde något, Johanna blev otålig och utbrast: "Han har naturligtvis kört ihjäl sig men han kunde ju åtminstone ringa!"

Johannas bostad var ju urusel så därför erbjöds hon att flytta till ålderdomshemmet, men det ville hon inte, så i stället fick hon en bättre bostad i Ramfalls nedlagda skola. Så småningom blev det ålderdomshemmet i alla fall, och där kom Johanna att trivas mycket bra och hon var mycket omtyckt.

Hos en lantbrukare och vän hade hon sparat ihop pengar till sin egen begravning. Hon kom med en tia då och då så vid hennes frånfälle år 1964 hade det blivit en ganska riklig summa. En gång kom hon med en större insättning, och hennes motivering till detta var att kaffet hade stigit och blivit så dyrt! Johanna lämnade till och med några tusen kronor i arv åt släkten när hon dog den 6 juni 1964, 94 år gammal. Sådan var hon, kärngumman Johanna!

Källor:

Malexanders hembygdsförening, Malexander-sockenbor berättar (Malexander, 1999)

www.krafttaget.com/original/original_sommabygd.pdf 20110215

Tidningsklipp "Johanna i Tvärsjömålen", Östgöta Correspondenten, 1969

www.krafttaget.com/original/johanna.pdf 20110215

Föreningen Krafttagets bildarkiv

Författare: Klas Johansson, Föreningen Krafttaget, Boxholm, mars 2011
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Boxholm
Ort: Malexander