Jacob Berzelius, 1779-1848

Jacob Berzelius är en av Sveriges mest kända vetenskapsmän. Han föddes i Väversunda i Östergötland, där hans födelsehem kan ses liksom en minnessten som restes vid hundraårsminnet av hans födelse. Han har också flera gånger ihågkommits och hedrats, exempelvis är en gymnasieskola i Linköping uppkallad efter honom.

Jöns Jacob Berzelius föddes den 20 augusti 1779 i Väversunda södergård. Hans föräldrar var läraren vid Linköpings gymnasium Samuel Berzelius och hans hustru Elisabeth Dorotea Sjösten. Släkten Berzelius har ursprungligen fått sitt namn av Bergsätter i Motala, och i släktkretsen finns namn som Bagge, Litzenius och Enander. Släkten bestod av militärer, präster och ämbetsmän och yrken som fältskär och apotekare har förekommit.
Bild: Väversunda i Vadstena kommun (Östergötlands museum).

Gården i Väversunda hade gått i arv på Berzelius mors sida och familjen vistades tidvis där, men hade sitt hem i Linköping. De hade ytterligare ett barn, Flora, född 1781. 1783 avled Samuel Berzelius av tuberkulos, änkan gifte om sig ett par år senare med kyrkoherden i Hedvig församling i Norrköping, Anders Ekmark. 1787 blev han kyrkoherde i Ekeby, och samma år avled Elisabeth Dorotea. I detta äktenskap fanns en son Anders Fredrik. Han dog 22 år gammal och var då skeppsläkare i Karlskrona.

Jakob Berzelius togs väl omhand av sin styvfar i vars hem han till en början stannade kvar. Han verkar ha stått i ett bättre förhållande till denne och sina styvsyskon än till släktingarna på moderns sida och fick en god undervisning i hemmet och av informatorer. 1793 började han studera vid gymnasiet i Linköping. Skoltiden förmörkades dock av ekonomiska bekymmer och en undervisning som i långa stycken inte passade honom. Under denna tid bestämde han sig för att ägna sig åt medicinska studier och detta berodde mindre på intresse för medicinen i synnerhet som för naturvetenskaperna i allmänhet. Han trodde att en framtid som läkare kunde ge honom bäst chans att ägna sig åt sina huvudintressen.

Under skoltiden arbetade han också tidvis som informator. Det hände då att han hellre tog med sina elever på diverse exkursioner än studerade latin och hebreiska. Vid ett tillfälle fick han skarp tillrättavisning för att ha hanterat de bössor som de brukade ta med på ett oförsiktigt sätt. Över huvud taget visade han redan i tidig ålder vissa karaktärsdrag, han måste haft ett grundmurat självförtroende, var envis, målmedveten och inte rädd att ta egna initiativ. Han visade också en påfallande mogen bedömningsförmåga av de människor och omständigheter han mötte.

1796 började han studera medicin vid Uppsala universitet. Då undervisningen lämnade en del övrigt att önska inrättade han ett laboratorium i sitt hem och började utföra allehanda kemiska experiment. Under några ferier från 1799 var han tillförordnad underläkare vid Medevi och där undersökte han även vattnets sammansättning. 1802 disputerade han på en avhandling om galvaniska strömmars inverkan på människokroppen.

Efter att ha arbetat som adjunkt vid kirurgskolan i Stockholm och fattigläkare på Norrmalm fick han 1807 en befattning som professor vid kirurgskolan, det som sedan blev Karolinska institutet. Med detta hade han uppnått sitt mål och fått möjlighet att via en lämplig tjänst kunna ägna stor del av sin tid åt forskning. Det var också under dessa år han utförde det mesta av sin grundforskning, han undersökte och beskrev över 2000, eller flertalet då kända kemiska föreningar. Efter 1820 kom arbetet mera att inriktas på systematisering av forskningen och komplettering av vissa delar.
Bild: "Lärbok i kemien", Jacob Berzelius, 1817 (Kulturarv Östergötland).

Berzelius upptäckte flera grundämnen som litium, selen och torium. Han beskrev de kemiska ämnenas specifika vikt och uppställde den så kallade elektrokemiska teorin där negativa och positiva krafter hos grundämnena antogs balansera varandra. Eftervärlden har kunnat i huvudsak bygga vidare på hans forskning där atomen kunnat i detalj studeras på ett sätt som då var omöjligt. På så sätt uppställdes en fullständig systematik av de kända kemiska ämnena och dessutom införde han de kemiska förkortningar för grundämnena som sedan blivit gängse.

Berzelius arbetade i huvudsak ensam utan assistans och det har sagts att det är nästan omöjligt att förstå att en man kunnat utföra så mycket arbete. Kanske blev det också ibland för mycket, för vid ett par tillfällen var han nära att förlora synen på grund av missöden, och under vissa perioder drabbades han av ohälsa och fick kurera sig vid vistelser på kurorter och resor utomlands. De allra sista åren var han sjuklig efter att ha drabbats av slaganfall men sökte ändå fortsätta sitt arbete.

Han var även sekreterare i Vetenskapsakademin och ledamot av en rad kommittéer, bland annat om utbildningsväsendet. Det kan också nämnas att han var ledamot av inte mindre än 84 utländska sällskap.

Han var till det yttre något över medellängd, kraftigt byggd med ljusbrunt krusigt hår och blå ögon. Vid sina föreläsningar gick ofta omkring med en anteckningslapp och gjorde vissa experiment under tiden. Han var propert klädd och under en något sträv yta godmodig och vänlig och svarade med avsevärt tålamod på frågor. I meningsutbyten kunde han vara vass och rättfram men med en förmåga att skilja på sak och person.

1818 adlades Berzelius för sina förtjänster, och blev 1835 friherre. Samma år gifte han sig med den 24-åriga Johanna Elisabeth (Betty) Poppius med vars familj han länge varit bekant. På tillfrågan hur det var att vara gift ska han ha sagt att det var "högst kuriöst" det vill säga ovant och nytt för den långvarige ungkarlen. Äktenskapet var barnlöst och den adliga ätten utslocknade med hans död. De var bosatta i det hus vid Wallingatan i Stockholm som ägdes av Vetenskapsakademien. Han dog den 7 augusti 1848. Hans närmaste släkting var då en systerson, J.A.T. Normelli, bosatt i Normlösa.
Bild: Minnesstenen i Väversunda (Östergötlands museum).

Källor:

Dygden utgör vår sällhet: Jacob Berzelius dagbok från gymnasieitiden i Linköping. Utgiven av Jan Trofast. Lund 1994

Jacob Berzelius: självbiografiska anteckningar. Utgivna av Vetenskapsakademien. Stockholm, 1979 

Svenskt biografiskt lexikon, Bd 4. Stockholm, 1924

Svenska män och kvinnor: biografisk uppslagsbok, del 1. Stockholm, 1942. Redaktör Nils Bohman

Söderbaum, H.G: Släkten Berzelius och Lysing. I Rökstenens bygd, s 65 f (utgiven av kulturnämnden i Ödeshög). Ödeshög, 1976

Trofast, Jan: Jacob Berzelius och Karolinska institutet. Stockholm, 2010

Trofast, Jan: Vandring genom en boksamling. Lund 1992

På Berzelius tid. Forskning och framtid 6/1979

Artiklar i ÖC 1940-07-06, 1948-08-07, 1981-10-30, 1992-07-25, NT ÖD 1974-05-07, SvD 1982-04-08, Östgöten 1962-01-19, DN 1948-08-07

Författare: Freddie Hallberg, Östergötlands museum, augusti 2013
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Vadstena
Ort: Väversunda