Denna webbplats använder cookies för att fungera bättre. Genom att surfa vidare godkänner du dessa cookies. Mer detaljerad information om vilka cookies som används.

Licens

×

Carl Otto Mörner var i egentlig mening inge östgöte. Han bodde dock i staden i ett tiotal år och är även begraven på Linköpings Norra griftegård. Hans levnadsöde är alltför intressant att lämna oskrivet i detta sammanhang.

Carl Otto Mörner, 1781-1868.

Personer/Livsöden


Carl Otto Mörner var i egentlig mening ingen genuin östgöte. Han bodde dock i staden i ett tiotal år och är även begraven på Linköpings Norra griftegård. Hans levnadsöde är alltför intressant att lämna oskrivet i detta sammanhang.

Carl Otto Mörner fick ett långt liv och skapade sig ett med spänning. Född med silversked i mun genom fadern Carl Claes Mörner, som var landshövding i Uppsala län och gift med Margareta Elisabet von Post, vars mor tillhörde ätten Wrangel. Redan som nioåring var han dock föräldralös och lämnad, för sin status, i mycket små ekonomiska omständigheter. Lyckligtvis trädde ett par vänner till familjen in som förmyndare.

Som seden var i de högsta kretsarna vid tiden, inskrevs Carl Otto redan i barnaåren till i armén. Redan vid sju års ålder var han fänrik vid Hälsinge regemente och vi fyllda nio löjtnant vid Uppsala regemente. Sin egentliga militära utbildning erhöll han vid Livregementet i Stockholm. Vid något tillfälle tycks Mörner ha tilldragit sig konung Gustav IV Adolfs särskilda uppmärksamhet. Detta ty konungens erbjödande att Mörner skulle få bedriva studier vid Karlberg och därefter i lärosyfte få gå i fransk krigstjänst. I tre år skulle han få utbildning. Han anlände till Paris den 7 november 1803.

Genom Gustav IV Adolfs alltmer växande antipati mot den franska regimen och svenskarna i Frankrike fick Mörner order att lämna landet. Mörner bröt upp från Paris den 18 juni 1804 och efter resor i Tyskland var han åter i Uppsala i slutet av augusti månad.

Sverige var vid tiden alltför lungt för vår Mörner. Efter ett misslyckat äktenskapsförslag med Sophie af Wetterstedt, antog Mörner en kommendation till Pommern som adjutant åt brigadchefen general Fabian Wrede.

I mars följande år sändes Mörner till norska fronten som adjutant till brigadchefen von Schwerin. Han deltog där i erövringen av Liers skans. Sommaren 1808 inskeppades Mörner med Upplands regemente till Finland, där han deltog i de strider som kulminerade i slaget vid Oravais den 14 september. Enligt hans bataljonschef var ryssarna vid ett tillfälle upplänningarna så nära "att vi slogos med bajonetten och kolven" varvid Mörner "fick tvenne bajonettstyng i magen". Han kom svårt sårad med i en sjuktransport till Umeå och var under läkarvård i Uppsala när statskuppen i mars 1809 ägde rum. Mörner såg med ogillande att Karl XIII valdes till konung och Karl August till kronprins.

Bakgrunden till Carl Otto Mörners främsta betydelse var effekten av avsättningen av Gustav IV Adolf 1809. Statskuppens grundvalar var ledan mot det kungliga enväldet från två håll. Liberalt sinnade krafter önskade ett bredare folkligt inflytande och högadeln som ville kunna agera fritt utan att vara beroende av kungens lojalitet. Dessutom fanns naturligtvis allmän krigströtthet bland Sveriges befolkning. Inte minst när allt talade för att Ryssen visade önskan att annektera Finland, en tredjedel av det svenska riket. Ja, till om med hela riket Sverige stod under risk att upplösas.

Statskuppen började den 7 mars 1809 genom spridandet av ett tryckt revolutionsmanifest där medborgarna uppmanas till sammanhållning i kampen att rädda Sverige. Manifestet menade att på grund av Gustav IV Adolf oförmåga höll Sverige på att falla samman och att stormakterna avsåg att dela Sverige mellan sig. Det skulle ryktesvis ha bestämts i den så kallade Erfurt-konventionen mellan Napoleon (Frankrike) och Alexander I (Ryssland) redan år 1808. Enligt ryktet som nådde Sverige skulle Ryssland ta norra delen av Sverige, inklusive Finland, medan Danmark skulle tilldelas Rikets återstående, södra delen, inklusive de före detta danska landskapen Skåne, Blekinge, Halland samt det före detta norske landskapet Bohuslän.

I det omedelbart kritiska efterspelet fanns ingen kronprins efter statskuppen. Kungens farbror, Karl XIII, hade ingen arvinge och var vid det här laget 61 år gammal. På hösten 1809 drabbades han av ett slaganfall och var under resten av sin regering knappast någon maktfaktor att räkna med.

Sveriges riksdag valde i stället den danske prinsen Kristian August till kronprins. Han anlände i början av 1810, antog namnet Karl August och adopterades av Karl XIII. Han anpassade sig snabbt och kom att bli omtyckt. Men i maj drabbades han av ett slaganfall under en manöver, föll av sin häst och avled en halvtimme senare.

Läget var förvirrat. I Mörners roll som regeringskurir i Paris lade han sig i regentfrågan och ansåg att en fransk marskalk skulle vara lämplig för den svenska tronen. Något egentligt stöd för sin strävan hade han inte. Han ska ha erbjudit självaste Napoleon Bonapart den svenska tronen. Denne avböjde dock. I en närmast kupp-/stressartat situation sökte Mörner Napoleons stöd för valet av Fredrik Kristian av Augustenborg. Napoleon föreslog istället någon ur den svenska, grevliga släkten Bonde.

Men Mörner hörde sig för hos flera marskalker om någon av dem hade lust att bli kung i Sverige. Generalen Jaen Baptiste Bernadotte visade stor förtjusning. När Mörner så småningom kom hem blev han onådigt mottagen efter sitt tilltag med orden:"Pojke, om här ginge rättvist till, borde du sitta där varken sol eller måne skiner", och han fick inte ens deltaga i riksdagen. Karl XIII skickade honom i husarrest.

Medan Mörner satt i arresten fick Bernadotte godkännande av Napoleon. Lagom till att man i Sverige valt Fredrik Kristian av Augustenborg till tronföljare kommer en fransk vicekonsul vid namn Fournier till Sverige och inledde en PR-kampanj, där han inte underlät att nämna Bernadotte var en fyrfaldig miljonär, vilket slutade med att ständerna den 21 augusti 1810 valde "Johan Baptist Julius Bernadotte" till kronprins under stort jubel på villkor att han skulle anta den rena evangeliska läran. Faktumet att vårt kungahus heter Bernadotte är således mycket slumpmässigt, som så mycket annat som drabbat mänskligheten.

Carl Otto Mörner fick aldrig äkta sin ungdomskärlek Sophie af Wetterstedt, men kom ändock vara gift tre gånger.

Han gifte sig första gången 1810 med Sofia Emerentia af Wetterstedt, dotter till baron Eric af Wetterstedt och Anna Christina Bladh. Sofia Emerentia avled 1831, och hade då fött åtta barn. Året han blev änkling gifte han om sig med Chatarina Charlotta Styrlander från Linköping. Ett halvår efter att han blivit änkling för andra gången 1847, gifte han sig 1848 med Anna Gustafva Sofia Sundius, dotter till kungliga sekreteraren A. F. Sundius och Sophia Schylander.

Efter tre äktenskap började vår Mörner bli till åren och föll alltmer bort från Sveriges utrikespolitiska epicentrum. År 1829 utsågs han till tullinspektor vid Blockhusudden, vilket han tjänstgjorde som tills han 1841 drog sig tillbaka med ålderns rätt.

Från 1844 var vår Mörner linköpingsbo. I november månad inflyttade han med sin andra hustru och två döttrar från sitt första äktenskapet till en stadsgård i närheten av S:t Larskyrkan på dåvarande adressen S:t Lars kvarter 80. Eder förmedlare har inte funnit skälet för flytten till Linköping. Vid tiden hade Mörner inte längre någon roll inom det militära eller annat myndighetsansvar. Orsaken torde således varit av privat karaktär på grund av hans andra hustrus härkomst från staden. Oavsett vilket flyttade familjen redan året därpå till en närliggande gård med adressen S:t Lars kvarter 40. På den nya adressen avled makan Chatarina Charlotta Styrlander i mars månad 1847. Skriven på samma gård gifte sig Mörner en tredje gång med fröken Anna Gustafva Sofia Sundius. Vigseln ägde rum i Vreta Kloster kyrka den 2 april 1848. Bruden var förövrigt mer än 40 år yngre än sin make. Efter sitt senaste äktenskap bytte makarna adress vid ett antal tillfällen i Linköping. År 1856 anges Mörners hustru och de bägge döttrarna från tidigare äktenskap flyttat till Stockholm. Självaste Mörner anges inte som utflyttat men återfinns inte längre i Linköping. Rimligtvis flyttade han med vid ett senare tillfälle.


Han avled i Vaxholm den 17 augusti 1868. På grund av sin egen och sin släktgrens anknytning till Östergötland gravsattes han på Linköpings griftegård. Där ligger ännu ”Kungamakaren”, den man som är orsaken till att vårt kungahus bär namnet Bernadotte.

 

Bildtexter:
Bild 1: Carl Otto Mörner. Okänd konstnär.

Bild 2-3: Vapnet tillhörigt Mörner af Morlanda nr 62 och porträtt Carl Otto Mörner. Okänd konstnär.
Bild 4: Kung Karl XIII. Porträtt av Carl Fredric von Breda.
Bild 5: Kronprins Karl August. Porträtt av Per Krafft d.y.  Kung Gustav IV Adolf porträtterad1809 av Per Krafft d.y.
Bild 6: Kung Karl Johan, porträtterad 1828 av Carl Vilhelm Nordgren.
Bild 7: Mörnerska familjegraven på Linköpings griftegård. Carl Ottos gravvård är den centrala i blickfånget.

Källor:
Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor, Volym 2, i synnerhet tabell 9 Friherreliga ätten Mörner af Morlanda nr 62.
C Otto Mörner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8738, Svenskt biografiskt lexikon (art av Magnus Mörner).
Wikipedia, ”Carl Otto Mörner”.
Linköpings domkyrkoförsamling BI:3 (1837-1845), sid 225.
Linköpings domkyrkoförsamling AI:38 (1841-1845), sid 599.
Vreta Kloster C:9 (1844-1853), sid 55.
Linköpings domkyrkoförsamling AI:42 (1846-1850), sid 385.
Linköping domkyrkoförsamling AI:49 (1856-1860), sid 141.
Vaxholm FI:3 (1862-1894), sid 230.

Författare: Leif Wallentinsson
Inlagt av: Östergötlands museum
Kommun: Linköping
Ort: Föreningshuset Fontänen

Om Kulturarv Östergötland

Kulturarv Östergötland
är ett uppdrag från
Region Östergötland som drivs av Östergötlands museum



Logo ÖM

Besöksadress:
Raoul Wallenbergs plats

Postadress:
Box 232
581 02 Linköping


Telefon: 013-23 03 00

Epost: Kulturarv Östergötland

Translate

Use Google Translate to translate this website into your language:

Följ oss på:

Facebook    Facebook

Instagram