Polhems dom över bergsbönderna

De inledande raderna i Polhems utlåtande över bergsbönderna

I fantasin förflyttar vi oss till den 27 juli 1692. Från gruvstugan skriver Polhem till Bergscollegium. Utanför fönstret hör han hur bönderna gör narr av honom. Han är förtvivlad. När sakargumenten tryter lyser besvikelsen, vreden och harmen igenom. Han skriver:

"Vad gruvan och bergslagen eljest anbelangar, så skickar sig en part, som de hade varken Gud eller någon överhet att befrukta, i det de träta och svärja nere i gruvan ibland, så bergen må rämna.Uti sina sysslor ha de ingen ordning utan träta och svärja vem som ska gå till brottet, vem som skall vara uppe och vem som skall göra det eller det. Gruvfogden akta de så mycket som en gammal hund, efter han dricker sig drucken, ränner galen och är lika straffvärdig som en av dem. In summa: här sätter ingen den andre utan var är sin egen herre. Om söndagarna lägga de sig invid kyrkan; alla rum och hål fylla de, dricka dundra och svärja och om natten ropa som gastar. Gruvan står så som på språng att gå under vatten förmedels deras underslev*). Bergsfolket är sig emellan så avoge och förhatlige, att förr än han i det ringaste vill vara någon annan till nytta, förr gör han sig själv tiodubbel skada. In summa: ett förtretligare, hatefullare, försmädligare och förargeligare folk skall näppeligen finnas under solen än i Hällesta bergslag."

*) försummelse