Skogen under 1800-talet
Järnbrukens beroende av skogen som hjälpnäring minskade under 1800-talet i takt med teknikens landvinningar. Skogsbruket blev efterhand en fristående näringsgren. De under träkolstiden slentrianmässigt sönderhuggna skogarna ägnades allt större intresse. Ett omfattande skogsodlingsarbete inleddes.
En "Skogsordning" för dåvarande Finspångs styckebruk från år 1868 antyder att kalhyggena blev vidlyftiga. Många trakthyggen uppges omfatta arealer av 25 hektar eller mera. Det var restbestånden efter den oordnade blädningen som slutavverkades
Under perioden 1875 till 1895 planterades och såddes på nuvarande Holmens Finspångsskogar dubbelt så stor areal som idag eller i genomsnitt 347 ha per år, vilket utgör 1,5 % av den dåtida skogsmarksarealen. Med en svacka under 1900-talets två första årtionden uppnådde årsavverkningarna från 1870 talet och hundra år framåt, volymer som endast obetydligt avviker från vad vi numera med moderna beräkningar betraktar som vår skogsmarks uthålliga produktionsförmåga.
Cellulosaindustrier började från 1870-talet tillverka papper av träfiber med klent virke som råvara. Järnbrukens kolved förblev dock länge, tillsammans med brännveden, det volymmässigt största sortimentet i avverkningarna.
Dominansen för kol och brännved varade in på 1930-talet, medan sågtimret under årtiondena kring sekelskiftet upptog en tredjedel av den avverkade virkesvolymen.
