Denna webbplats använder cookies för att fungera bättre. Genom att surfa vidare godkänner du dessa cookies. Mer detaljerad information om vilka cookies som används.


Vintervägar

VinterkörningEn kolkörare från Skärstorp i Hälle­stad har skildrat de vintriga transporterna från skogarna för hundrafemtio år sedan. Han liknar "de månghundrade kolkörarna" vid myror, vilka från olika håll krälar ut ur skogarnas innandömen med järnbruken som mål.

Jag hade bara ett par små stutar att köra med och kunde inte ta större lass än två ryssar åt gången. Varje ryss rymde tolv tunnor vilket blir 20 hektoliter. Min "kolskatt" (arrendet) var 50 ryssar, så jag måste köra 25 gånger mellan kolbotten och Finspång. Det tog en rundlig tid för det gick åt två dagar för varje vända. Vi kom till skogen innan det var ljust. Sedan dragarna blivit frånspända tändes en stor eld på "stybbesringen" och vid skenet av denna fylldes ryssarna med kol.

Oftast bildades långa rader av kolkörare. Kuskarna samlades på ett ställe i ledet, ty dragarna hittade vägen själva och följde efter varandra. Roande samtal fördes, glada skratt och ljudlig sång fyllde nejden. Det hände inte sällan, att någon körde omkull, när man skulle ner för de elaka backarna mot sjöarna. Hela sällskapet höll då still och hjälpte till att lasta om. Där det var som svårast, måste vi hjälpa varandra nerför stupen. Ibland svängde det runt när det var svallis och snett i backarna, så att dragarna vändes åt samma håll de kommit ifrån. Då blev det att köra upp igen och försöka på nytt.

Den ena dagen körde vi till skogen. Nästa dag till bruket. Det är ju klart, att dragarna inte orkade gå bortåt fyra mil om dagen. Därför måste de ha åtminstone en vilodag i veckan. För oss som bodde mellan kolskogen och bruket, var det ändå drägligt. Andra måste ligga ute hela veckorna.

När vi körde kol tog vi alltid med oss varsin duktig "kolbrand" från milorna, som vi sedan skänkte till fattiga gubbar och gummor, som bodde längs forvägen. Bland dem som väntade på kolkörarna tog "Klampgumman" priset. Hon hade sitt residens i en liten ryggåsstuga på Sätra hopmark.

De yngre bland oss kunde inte hitta på något roligare än att kasta kol och bränder mot hennes stugdörr. Gumman stack då genast ut huvudet och var ovettig och medan hon stod och trätte, slungades den ena projektilen efter den andra mot den lilla stugan. När foran farit förbi, fick gumman plocka ihop en försvarlig hög bra bränsle, som räckte för hennes behov den dagen.

Vid framkomsten stjälptes kolryssarna i kolhuset. För varje kolryss fick forkarlen en liten plåtbit med brukets stämpel inpressad. Plåtbitarna användes som kvitto för bokföringen, som gick så till, att varje arrendator fick en trästicka försedd med sitt namn. I denna sticka täljdes en skåra för varje överlämnad plåtbit.

Så snart någon slutat sin kolkörning för året klövs stickan mitt itu på längden varvid arrendatorn erhöll den ena halvan och bruket den andra. Stickorna blev på så sätt en slags motböcker, som kontrollerades mot varandra, när årsräkningen gjordes upp.

Bebyggelse vid Södra Gruvan, där "järnvägen" mot Finspång passerade

Stugan är ej den i texten omtalade. Bilden kommer från bebyggelsen vid Södra Gruvan, där "järnvägen" mot Finspång passerade. Kvinnan invid vägen kan vara Johanna Pettersdotter, "Kvast­johanna" som levde här i slutet av 1800­-talet.

Om Kulturarv Östergötland

Kulturarv Östergötland
är ett uppdrag från
Region Östergötland som drivs av Östergötlands museum



Logo ÖM

Besöksadress:
Raoul Wallenbergs plats

Postadress:
Box 232
581 02 Linköping


Telefon: 013-23 03 00

Epost: Kulturarv Östergötland

Translate

Use Google Translate to translate this website into your language:

Följ oss på:

Facebook    Facebook

Instagram