Torparepoken i ett nötskal
Torpet Sandmon år 2001.
I södra delen av Hällestad socken låg Tryfalls gruvallmänning. Då bergslagen upphörde på 1820-talet styckades denna allmänning upp i smålotter, som genom auktion såldes till högstbjudande. Skogen var nyligen eldhärjad och hade därför ringa intresse för bruksägarna. De lotter som var odlingsbara inköptes av småbrukare. På den forna allmänningen uppstod därigenom en nyodling, som speglar den svenska torparkulturens odlingshistoria i ett nötskal, alltifrån pionjärandan och blomstringstiden tillbaka till den odlade jordens ödeläggande och återplantering med skog och därifrån till vår egen tids längtan till fritidstorpet i nära kontakt med orörd natur.
Skogsmarken på den forna allmänningen är delvis låglänt. Den består enligt gamla kartbeskrivningar till stor del av "Oduglige Mossar." Därmed förstås sankmarker huvudsakligen beväxta med ris och starr. Vanligen är våtmarkerna uppbyggda av näringsfattig torv, men det finns också kärr med svartjord och andra områden med sandig morän, möjliga att odla. På dessa utmarker uppstod småjordbruk, som ägdes av dem som odlade marken. Nyodlarna under artonhundratalet var vanligen, "dagakarlar" och kolare, som bröt mark på sin husbondes utjord och levde, med otryggheten, att kunna avhysas och stå utan försörjning, om torparfamiljen inte längre orkade fullgöra kontraktet med jordägaren.
Diagram över antalet dagverkstorp i Östergötland år 1750-1950
Småbrukarna på Tryfalls allmänning däremot, var fria män. De kom som invandrare, huvudsakligen från socknarna söderut. De skapade ett Hällestad sockens eget Minnesota. En för sin tid unik odlargärning mitt i vildmarken. Det är en fantasieggande tanke, att de skogar som vi idag genomkorsar under någon halvtimmas bilresa på jakt efter höstens första trattkantareller, för tvåhundra år sedan skilde bygder från varandra i så hög grad, att folk på ömse sidor skogarna talade olika dialekter och hyste fördomsfulla åsikter om varandra.
