Järnvägen utan räls, stins eller stationer
Smältningen i hyttorna skedde huvudsakligen på våren. Allt det "rede", det vill säga malm, kol och limsten om sådan skulle användas, borde därför helst bli framkört på vinterföre. Ibland inträffade emellertid barmarksvintrar eller att malm och kol i tillräcklig mängd inte blivit klara i tid. Därför behövde bergsmännen ha vägar som var framkomliga året om. En sådan fastmarksväg, som utgjorde en form av huvudled genom skogen har gått från Bohyttan i Tjällmo socken mot nordost fram till Malmstorp. Den vägens sträckning kan än idag följas och är (eller kommer att bli) utmärkt som vandringsled.
I folkmun har vägen gått under namnet "Järnvägen" på grund av den typ av transporter mellan gruvor och hyttor som vägen betjänat.
Den legendariske Riksdagsman Andersson i Bohyttan har ur egen erfarenhet berättat om kolkörning med häst och oxspann på Järnvägen. Han skriver:
Kort efter nyåret 1826 fick jag förtroendet att följa stundom en häst stundom ett par oxar vid kolkörslor till Finspång till vilket ställe avståndet till Bohyttan är tre och en kvarts mil. Vi måste stiga upp och ge oss iväg klockan ett om natten. I hemmet inträffade vi omkring sju på kvällen. När stundom ogenomträngligt mörker rådde måste man lita på hästarna och låta dem klara sig själva.
Vägen från Tjällmogränsen går över Västra Skogen till Svartebo. Därifrån mot Ruggestorp förbi Sjöbacka till Åsebro. Sedan via Åsebro gruvorna över Hanemon fram till Gruvbacken. Traditionen säger, att ute på Västra Skogen finns berghällar som är så nötta av de järnskodda vagnshjulen, att man ännu kan se märken i hällarna.
