Hyttor och hamrar
Kol- och malmbodar, redskapsskjul, stall och smedjor bildade ett gytter av byggnader på gruvbackar och hyttplatser.
Hyttorna
Den äldsta förteckningen över hyttor i Hällestad, daterad år 1625, namnger ett tjugotal anläggningar, men hyttornas antal minskade efter hand. Anledningen till nedläggningarna under 1600-talet uppges vara, att hyttorna ” dämde frälsemans ängar”. Under senare delen av bergslagens historia bidrog även malmbristen till att hyttorna endast ”blåstes” i turordning två och två vart tredje år.
De bondeägda hyttorna tillhörde en kategori, som Prosten Broccman kallar ”Rinkebläster.” Ugnarna var små, men representerade en sofistikerad teknik. I vår tid har försök gjorts att efterlikna den urgamla smälttekniken. Då har det visat sig, att förfädrens kunskaper varit mera djupgående än någon kunnat ana och försöken att återskapa förfädrens smälthyttor, har trots alla moderna beräkningar hitintills misslyckats.
De yrkesmän, som byggde hyttorna, använde inte ritningar, som i vår tid, utan koder och mätstavar, som var graderade med ”en hårsmåns” tolerans. Respekten för förfädren och deras yrkesskicklighet ökar, när man inser, mängden av nedärvda kunskaper, som gått förlorad.
En smälthytta av äldsta typ. Ruiner finns på flera ställen i bergslagsskogarna.
Hamrarna
Under den äldsta tiden har bergsbönderna ”färskat” (förädlat) tackjärn i små vattendrivna hamrar i anslutning till sina smälthyttor. Inom Hällestads bergslag fanns det i slutet av 1500-talet lika många hamrar som hyttor, vilket innebär ett tjugotal av vardera slaget.
Då en ny ekonomisk epok började göra sig gällande under inledningen av 1600-talet, blev de flesta bondeägda hamrarna nedlagda. Det låg i kronans intresse, att slutprodukten i bergsbruket framställdes av mera ändamålsenliga anläggningar, som smidde kvalitetsjärn för utförsel.
Några få bondeägda hamrar i Hällestad tilläts fortsätta tillverka smidesjärn för eget behov, men av den totala järnfångsten fick bergsbönderna behålla endast en obetydlig del. Det mesta tackjärnet måste bönderna sälja till bruksägarna eller lämna i skatt.
Inte nog därmed. Finspongs styckebruk, gick själv in i gruvdriften, för att skaffa järn till kanongjutning och lade därigenom beslag på fyrtio procent av Hällestads malmfångst. De bondeägda hamrarna blev utkonkurrerade.
