Sörgruvan
Sörgruvan är nämnd redan mot slutet av 1500-talet. När bönderna ”på gamle Mäster Wellams tid” drevs bort från Bredgruvan sökte de sig till Sörgruvan. Protokollet säger, att när bönderna tömde det djupa dagbrottet från vatten bröt de samtidigt malm i väggarna från timmerflottar.
När gruvan var tömd, hittade bönderna igen malmådern och arbetade många år med god malmfångst. Under tiden hade Bredgruvan sinat och nu ville De Geer vara med i Sörgruvan. Bönderna vägrade och landshövdingen fick Det Kungliga Collegiets uppdrag att medla. De Geer tilläts därefter att ”participera med bönderna till hälften.” Historierna om Sörgruvan är fantasieggande. Nere i djupet finns under huvudschaktet ett bergrum, med tjugo meters gråbergstak ovanför. Därifrån går gångar mot Bredgruvan och Storgruvan. Orterna drevs så långt, att tillmakningseldarna slocknade av syrebrist. Gruvkartan visar, att sådana orter verkligen har drivits. Ett nytt schakt från ytan genom gråberget påbörjades, men kom aldrig till genomslag och schaktöppningen stenades igen.
Sörgruvan ödelades när Storgruvan uppfanns och låg öde till den stora malmbristens tid på 1700-talet. Då försöktes Sörgruvan igen. En 200 meter lång stånggång för vattenpumpning byggdes från bäcken mot Malmsjön. Gruvan arbetades till 1778 och bidrog till det uppsving som bergslagen då fick under ett tiotal år.