Storgruvan och vattnet
Storgruvan är donlägig. Det innebär att den går snett ner i berget. Längdaxeln sträcker sig 200–300 meter från dagöppningen och når ett lodrät djup av närmare 100 meter.
Storgruvan
Storgruvan uppfanns år 1647. Den har varit den mest givande av Hällestads alla gruvor. Brytningen skedde i samverkan mellan bergslaget och Finspong.
Storgruvan sluttar snett in i berget och har därför i kombination med starkt vatteninflöde varit mycket svår att bearbeta. Huvudgången sträcker sig minst 200 meter ner i berget och når ett vertikalt djup av 100 meter. År 1655 arbetade berglaget under ett gråbergstak, som störtade in och blockerade huvudgången.
Efter ett flerårigt ”ödesmål” lyckades man sänka ett nytt schakt bakom rasmassorna. Arbetet kunde nu återupptas, men problemen med vattenuppfordring, bristen på ”väderväxling”(syrebrist) och hettan från eldarna ökade år efter år. Assessorn Louis De Geer tröttnade tillsist. Han sade upp sitt delägarskap och lämnade gruvan. Strax därefter hittade bönderna nere i djupet ett nytt malmstreck. Nu ville Finspong komma tillbaka. Bönderna vägrade först, men måste vika sig för Bergscollegiums påtryckningar.
Kaplanen i Hällestad ledde protesterna från predikstolen: ”Vår gruva går bort för mutor.”
Vattnet tog överhanden
De Geer återinträdde trots oppositionen och började tillsammans med berglaget sänka ett nytt schakt ner till malmgången. Man brände sig trettio meter rakt ner genom gråberget till ett stort bergrum.
Sänkningen tog flera år i anspråk medan brytningen samtidigt fortsatte i orterna inunder. Där nere i djupet hade berglaget under tiden stött på en större spricka i berggrunden. Nu ökade vatteninflödet. Tre ”Konstmästare” efter varandra inkallades för att konstruera pumpverk. Den siste i raden, var den unge ”Christopher Pålhammar.” Alla försök misslyckades. År 1702 ödelades Storgruvan. Senare har två gigantiska, men fåfänga tömningsförsök blivit gjorda. Alla visste ju, att den åtrådda malmen stod (och står kvar) där nere under vattenmassorna. ”Mäkta skön!”
