Sonstorps bruk
Sonstorp Bruk lades ned 1911. Då hade järnbruk funnits på platsen i många hundra år. Längre än på någon annan plats i Östergötland och vad gäller ålder överträffat endast av några få bruk i landet.
Förmodligen anlades den första hyttan i Sonstorp samtidigt som gruvorna i Hällesta bergslag började brytas. Det tidigaste skriftliga dokumentet som nämner en hytta vid Sonstorp intill Emmaåns strömmar härrör sig från 1405. Från denna tid drevs Sonstorp i omkring 300 år av en släkt, som adlades Rosenstråle. Sonstorp Bruk startades 1546, då Gustaf Wasa gav i uppdrag till Markus Klingensten, att vara behjälplig med att bygga en hammare i Emmaån. Hammaren var färdig 1548. Det blev då möjligt att framställa stångjärn vid Sonstorp. Stångjärnet fraktades från slutet av 1600-talet till stor del till Stockholm, där det kvalitetskontrollerades innan det såldes vidare.
År 1658 fanns det 4 hammare vid Sonstorp och redan år 1662 fanns det 7 härdar. Hyttedriften gav nu en del problem, kvaliteten på malmen sjönk och blandades med bättre malm för att kunna hålla kvaliteten uppe. Detta medförde dock ökade kostnader, varför en nedläggning av hyttedriften beslutades år 1708. De återstående i hyttlaget sökte sig istället till de närbelägna hyttorna i Borggård och Grytgöl. Sonstorps bruk övergick då till att köpa in tackjärn från främst västmanländska masugnar.
Från denna tid höll Sonstorp en ledande ställning i Östergötland, vad gällde stångjärnsproduktion. Sonstorp bruks tillverkning var med några små undantag för civilt bruk. Krigsproduktionen sköttes i Östergötland i huvudsak av Finspång bruk.
Vid bruket, fanns efter 1720, åtta härdar som tillsammans sysselsatte, med den bemanninsplan som användes, 44 smeder inklusive lärlingar och kolpojkar. Stångjärnet hamnade till stor del utomlands, medan andra mer förädlade produkter såsom spadar, hackor och yxor, som tillverkades av handsmeder, salufördes i närområdet.
I början av 1820-talet, övertog släkten Mörner, Sonstorp Bruk genom arv. Den förste i släkten att leda företaget var ryttmästare, greve Gustaf Stellan Mörner och den siste greve Gustaf Oscar Mörner. Hela denna period innebar stora omställningar och anpassningar till nya produktionsmetoder. Periodvis var priserna höga på tackjärn, medan priserna på det framställda stångjärnet var låga. Då fick bruket problem. Tidvis var förhållandet omvänt, vilket naturligtvis gynnade företaget. Under denna tid inköptes också en del skogshemman, då träkol behövdes för att utöka produktionen. Det gjordes även försök att finna brytbar malm i omgivningarna.
1890 var 44 personer anställda i järntillverkningen inklusive förman och bokhållare. Ett nybyggt valsverk stod färdigt 1883 och företaget nyinvesterade för att möta tidens nya behov. En nedläggning började ändå diskuteras, men en kortvarig konjunkturuppgång sköt avgörandet på framtiden. När greve Gustaf Oscar Mörner till slut bestämde sig för att lägga ned Sonstorps bruk, i juni månad 1909, fanns 25 man anställda kvar på driftssidan. Tio av dessa hade tjänat Sonstorp i hela sitt liv. För att lindra verkningarna av nedläggningen erbjöd greve Mörner de äldsta arbetarna att få bo kvar vid bruket, övriga arbetare erbjöds arbete på andra bruk. Tillverkningen avslutades definitivt hösten 1910 och en 500-årig epok var slut.
Sonstorps Bruk lever kvar såsom företag och firade 450-års jubileum år 1996.
Idag är det ett skogs- och jordbruksföretag som fortfarande är i släkten Mörners ägo.
Läs mer: www.sonstorpsbruk.se
Bilder från bruket
Bild: Smedjelaget omkring 1900.
Bild: Valsverkslaget omkring 1900.
Bild: Abraham Hellmans Musikkapell omkring 1895, bestod av Sonstorpssmeder.
Bild: Bitte och Loulou Mörner på väg att dela ut julklappar till de anställdas barn.
Bild: Greve Gustav Mörner med familj och finska krigsbarn.
Bild: Greveparet Elisabeth och Gustav Mörner.
