Reijmyre glasbruk
De flesta svenskar förknippar knappast Östergötland med glastillverkning. Och det stämmer. Reijmyre glasbruk kan ses som en utpost till det svenska glasriket i sydöstra Småland.
1810 var startpunkten för Reijmyre glasbruk. Då undertecknades på Sillesjö gård i Skedevi socken ett bolagskontrakt mellan jägmästaren Johan Jacob Graver och friherre Mattias Alexander von Ungern Sternberg om att anlägga ett glasbruk vid ”Rejmyra”.
Många av landets glasbruk tillkom vid ungefär samma tid. Vanligtvis anlades de i områden med stor tillgång på skog – brännugnarna slukade mängder av bränsle. I Rejmyre fanns goda förutsättningar med milsvida skogar runtomkring.
Den första hytmästaren som anställdes hette Carl Houbbert. Han blev också direktör för bruket och såg själv till att anskaffa de fem första glasblåsarna. Ättlingar till dessa glasblåsare blev i flera fall kvar på bruket i generationer.
1812 stod den första hyttan färdig. En såg anlades i anslutning till hyttan. 1863 byggdes ytterligare en hytta, ”nedre hyttan”. Ved till dess brännugnar transporterades från den ”övre hyttan” med en rälsbana, som i början fick skjutas för hand av hyttgårdsarbetare. En tredje hytta uppfördes 1872.
Till glasbruket behövdes kisel. Detta hämtades bland annat från en kiselgruva norr om Skedevi, på gränsen till Södermanland. Till Rejmyre kom det på pråmar via sjösystemen. Kiseln krossades i stora kvarnar. Arbetet var ohälsosamt och ibland direkt farligt. Dödsolyckor inträffade och de som arbetade där riskerade att drabbas av silikos (kisellunga).
Förutom ved användes också torv som bränsle. Därför bröts tidvis torv ur mossar i området. Ett tegelbruk anlades för att förse bruket med byggnadsmaterial. En 18 km lång linbana användes också för att transportera nödvändigheter till glasbruket.
I början tillverkades i stort sett alla sorters glasvaror vid bruket. Allt från fönsterglas till flaskor och saltkar. Så småningom blev teknik och produktion mer förfinad. Under senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet var Reijmyre ett av landets ledande glasbruk. Tidvis det största. 1913 sysselsatte bruket omkring 400 arbetare. Ett helt samhälle hade växt upp kring bruksgatan.
Tiden efter första världskriget gick det dåligt för glasbruket. Så dåligt att det ledde fram till en nedläggning 1926. På 1930-talet startades verksamheten igen, men det gick trögt. Först på 1950-talet tog det fart med den tidigare Kostachefen Lennart Rosén i spetsen. Rosén ledde företaget ända fram till nästa ägarbyte som skedde i mitten av 1970-talet. Under denna tid ökades antalet anställda från ett 80-tal till 140. Företaget tillverkade bland annat restaurangglas, apoteksglas och små konstfärdigt utformade glasdjur som till att börja med framställdes av italienska glasblåsare som engagerats på bruket.
Reijmyre glasbruk är det enda glasbruket norr om Småland. I närheten finns stora befolkningscentra. Stockholmare och andra kommer gärna på besök och försäljningen vid den egna butiken i anslutning till bruket är viktig.
Exempel på produkter
Bild: Julutställning. Skylt med text: Här visas material och redskap för tillverkning av glas från Reijmyrglasbruk. Glasföremål och foton med text från produktionen
Bild: Karaffer och glas i olika modeller.
Bild: Glasbruket har haft ett brett sortiment. Här ser vi bl a vinglas, selterglas, fat och karaffer.
Bild: Karaff med slipat kungligt monogram
Bild: Vinglas och selterglas
Bild: Årspokal "Bäver" 1976
Bilder från bruket
Bild: Hytta och sliperi
Bild: Hyttpojkar framför "Hyttgossekasernen", som senare fick namnet Lillsjödal. Bakom pojkarna står ordningsmannen Albert Palmé.
Bild: Personalen 1951
Bild: Lennart Rosén och Paul Kedelv, Reijmyre kyrkas kors och ljusstakar i kristall
Bild: Kung Carl XVI Gustaf på besök. Kungen har just blåst den vas som senare kom att kallas kungapokalen. Till vänster en av de gamla ägarna, Lennart Rosén. Längst till höger koncernchef Jan-Eric Persson. Näst längst till höger dåvarande hyttmästaren Erik Heintze.
Bild: Karl Gustav Svensson (höger) klipper av ett ämne som ska bli en fot på en punschbål. Ämnet hålls fram av Håkan Ohlsson.
Bild: Gamla Sliperiet, Josef Eriksson och Krister Johansson
Bild: Glasblåsare i arbete, Ivan Jonsson och Tore Pihl
Bild: Gravören Ingemar Lindberg graverar Östergötlands vapen på en kristallvas.
