Mer om Sporthallen 50 år
Måtte sporthallens luft hållas frisk genom åren. Måtte där råda en anda av renhårighet och lydnad för idrottens lagar. Måtte sporthallen bli en arena för lysande tävlingsidrott, en plantskola också för värdiga efterföljare till namnkunniga östgötska idrottshjältar. Med detta anförande av Riksidrottsförbundets vice ordförande Bo Ekelund invigdes Linköpings sporthall, lördagen den 6 oktober 1956. I år fyller byggnaden således 50 år och vi vill därför uppmärksamma hallen med en beskrivning av tillkomsten, mångfalden av tilldragelser och sia något om jubilarens framtid.
Behovet växer fram
Bakom önskemålet av en stor och modern sporthall i Linköping stod naturligtvis idrottens expansion, men även ett framväxande behov av en allmän evenemangsarena med större publikkapacitet än vad staden kunde erbjuda. Vid sidan av Teatern fanns främst Arbis, Cirkus och Läroverkets aula. Från 1920-talet erbjöd även Folkets Park en större scen, men endast sommartid.
De idrotter som upplevde störst behov av en ny sporthall var naturligtvis inomhussporterna. Under 1930- och 40-talens expansion kom sporternas villkor att variera, men gemensamt levde de under nödlösningar och med svaga förutsättningar för utveckling. Bowlingen upplevde rena nödår sedan bowlinghallen på Ågatan fått stänga 1943. Kraftsporterna var inte lika beroende av särskilda faciliteter men levde detta till trots under svåra omständigheter. IFK Linköping som var den ledande föreningen bedrev sin boxning i en trång lokal på Danmarksgatan. I en lika undermålig lokal mitt emot bedrev klubben sin brottningsverksamhet. Lokalen delade man för övrigt med tyngdlyftarna i Linköpings atletklubb. För racketsporterna var förutsättningarna skiftande. Tennisen hade haft sin särskilda hall på Konsistoriegatan sedan 1917. Tennishallen började med åren bli sliten, men sporten kunde med behållning även bedrivas utomhus. Bordtennisen däremot var beroende av vindstilla miljöer. Sporten hade blivit riktigt stor i Linköping under 1920-talet. Under det påföljande decenniet blev BK Derbys bordtennislag rent av bäst i landet. Sporten bedrevs lite varstans. Till och med som förströelse mot avgift. Stadigvarande spel förekom annars i bl.a. läroverkets gamla gymnastiksal på Ågatan och i elementarläroverkets gymnastiklokal på Klostergatan. Badminton var däremot länge outvecklad och nådde inte sin potential förrän Sporthallen var byggd. Situationen var liknande för volleyboll. Basket bedrevs i förstone främst som en skolidrott. Läroverket hade tidigt egna lag och den hall som först utrustades med korgar torde ha varit läroverkets gymnastiksal. Den förening som främst lanserade basket i Linköping var annars KFUM. Flest påtryckningar för en sporthall kom dock från handbollsföreningarna. Sporten var nödtorftigt hänvisad till regementenas gymnastiksalar. Karles publikrekord med närmare 1 200 betalande åskådare i den högst ordinära gymnastiksalen vid Lv2 visar handbollens behov av en mer ändamålsenlig arena.
Även utomhussporternas utövare tryckte på. Friidrotten, fotbollen, båg- och luftvapenskyttet m.fl. önskade alla bättre träningsmöjligheter vintertid. Detta adderat till den framväxande motionsidrotten ledde till att engagerade kunde vinna gehör för planläggning av en sporthall.
Utdragen projektering
Anläggandet av en sporthall, eller ett idrottens hus som samtiden kallade det, var under hela förloppet starkt associerat med stadens behov av ett varmbadhus. Debatten kring nödvändigheten av de bägge anläggningarna växte till handling under 1940-talet. Förloppet mot ett förverkligande blev emellertid utdraget. Särskilt livliga var åsiktsutbytena om anläggningarnas placering och om de skulle inrymmas i en gemensam byggnad eller uppföras var för sig. Den arkitekttävling som kom till stånd var därför närmast att betrakta som en idétävlan, där fyra inbjudna arkitektkontor, förutom sina byggnadsförslag, även fick till uppgift att pröva olika placeringar i området kring Tinnerbäcksbadet. Tre kontor förlade sina förslag till Gamla idrottsplatsen. Utkasten visade emellertid att platsen var för liten för att rymma både idrotts- och badhus, om än i en gemensam byggnad. Som ett resultat av detta gillades istället arkitekt Hans Westmans förslag med två separata byggnader förlagda till skilda platser.
Idéerna från arkitekttävlingen mynnade i april 1946 ut i ett stadsfullmäktigebeslut, grundat på bad- och idrottshuskommitténs rekommendation. Beslutet förlade Westmans idrottshus till stadsäga 506 i Risbrinken. Den föreslagna stadsägan var ett markområde som inte kunnat bebyggas vid utvidgningen av stadsdelen Hejdegården. Risbrinkens handelsträdgård och i någon mån Risbrinksgården hade lagt hinder i vägen. Men dessa svårigheten ansågs inte längre hämmande. För varmbadhusets lösning uppdrogs det till arkitekterna Gunnar Wejke och Kjell Ödeen att anpassa sitt förslag till ett enskilt badhus placerat på den Gamla idrottsplatsen.
Kritiken mot risbrinksförslaget var emellertid stark. Bland andra menade stadsarkitekt Sten Westholm och stadsplanearkitekt Berndt Nordberg att platsen inte var lämplig för en stor och viktig byggnad, inklämd bland bebyggelse. Reaktionen mot förslaget fick stadsfullmäktige att uppdra åt kommittén att medan ritningarna framställdes utreda möjligheten att bygga ut Folkungavallen till ett stadion och utreda om en idrottsplats med idrottshus vore möjlig att anlägga på norra delen av Kungsladugårdsgärdet. Men även dessa platser väckte protester. Inte minst mot en förtätning av Folkungavallen, vars ytor utomhusidrotten särskilt värnade. I den upprörda situationen framfördes ytterligare idéer. Från ett oenigt stadsfullmäktige reste några ledamöter ett förslag om gamla seminarietomten i kvarteret Djäknen. Den pressade kommittén kände sig samtidigt nödgad att komma med alternativa lösningar från sitt håll och föreslog ett område i Gottfridsberg mellan Grenadjärgatan och Bergsvägen. Ett ytterligare uppslag gällde platsen för den gamla Nattstuvugården i Tannefors, men bägge föll på sina ocentrala lägen.
Början till en lösning i den alltmer besvärliga frågan kom när de bägge nämnda stadsarkitekterna Westholm och Nordberg föreslog att varmbadhuset skulle förläggas till platsen för den forna kakelfabriken i kvarteret Husaren (simhallens rådande läge). Därigenom kom den slutgiltiga planen mot en ny lösning när stadsplanearkitekt Nordberg tillsammans med fastighetskontorets direktör Åke Eriksson lite senare lanserade den djärva idén om att förlägga idrottshuset till sitt nuvarande läge. Med byggnaderna så nära varandra hoppades man kunna lösa ett eftersträvansvärt önskemål om en gemensam uppvärmningsanordning.
Men även denna plats hade sina tvivlare. En uppenbar svårighet var att Tinnerbäcken rann rakt genom det tänkta byggområdet. Idrotts- och friluftsstyrelsen gav i en skrivelse röst åt de skeptiska genom att poängtera det ekonomiska vågspel detta faktum innebar. En annan olägenhet var att platsen var bebyggd. Likaså uttrycktes invändningar mot att förlägga en så storstilad byggnad i en djup ravin. Men Nordberg och Eriksson hade svar på kritiken. Genom att ta in stadens önskan om Hamngatans förlängning i debatten, kunde de visa på en fördelaktig ekonomi i förslaget. Med en kulvertering av Tinnerbäcken skulle Hamngatans förlängning genom området kunna ske på en bankutfyllnad istället för ett kostsamt brobygge. I drätselkammaren införlivades även en ytterligare aspekt på valet av byggplats. Staden hade behov av ännu en skola, varför inlägg från skolmyndigheterna inhämtades. Samfällt ratades Tinnerbäcksravinen som lämplig miljö för en skolbyggnad. Men risbrinkstomten ansågs vara en lämplig plats för en skola (Risbrinksskolan/S:t Lars skola) och med detta svar beslöt kammaren att föreslå stadsfullmäktige att gilla Nordberg/Erikssons förslag att förlägga idrottshuset i Tinnerbäcksravinen.
I maj 1950 köpte staden marken till det föreslagna byggområdet. På platsen fanns två bostadshus med sammanlagt ett 15-tal lägenheter. Något beslut om att bebygga tomten var ännu inte taget men man rättfärdigade sin handling med att platsen i alla händelser borde saneras. Kort därefter berättigade stadsfullmäktige åtgärden genom att för egen del upphäva sitt beslut från 1946 och istället fastslå Tinnerbäcksravinen som plats för idrottshuset. Badhuset lämnades åt en framtida lösning. Kostnaden för idrottshuset beräknades till 4,2 miljoner kronor varav själva byggnaden stod för 3,45.
I oktober 1953 påbörjades arbetet med att kulvertera Tinnerbäcken i området. I väntan på erforderliga tillstånd vilade bygget över sommaren 1954. Därefter fortskred arbetet, om än med vissa besvär. Till huvudentreprenör utsågs AB Armerad Betong. Underentreprenörer för de mer självfallna bygginsatserna var Linköpings Elektriska Affär AB, Lindéns Plåtslageri, Svenska Fläktfabriken, Martinssons Eftr och Furhoffs.
Byggnaden
Arkitekten Hans Westman (1905-1991) hade större delen av sin produktion förlagd till Skåne. Störst betydelse har han haft för Lund, där hans kontor var förlagt från 1938. Badhuset och idrottshallen därstädes är endast två exempel på hans avtryck i staden och på vad som kom att göra honom aktuell för Linköpings sporthall. Westmans förslag till idrottshuset i Linköping justerades över åren. Länge var avsikten att koppla två sammanbyggda idrottshallar till den nuvarande byggnadskroppen. Dessa skulle sträcka sig mot söder och med en viss vinkling skapa en innergård framför södra entrén. Hallarna fick dock skrinläggas av kostnadsskäl och kom vidare aldrig att realiseras.
Den modernistiska stil som Westman gav åt Sporthallen lovordades av samtiden. Byggnaden har heller inte funnit många kritiker därefter. Mest iögonfallande är byggnadens synliga, konstruktiva element. Bärande och stödjande partier har synliggjorts och står ofta vitmålade mot dovare utfyllnadsfack. Den bärande konstruktion som framträder tydligast är de bägge betongbågar som håller upp taket. En genial lösning som gav ett tak utan inre bärning och även skänkte spänst åt exteriören. I söder utbreder sig entrépartiet för de större arrangemangen. Här har arkitekten löst problemet med att addera en nödvändig byggnadsdel till den välvda hallen genom en rektangulär huskropp i två plan, utan att förta byggnadens sfäriska uttryck. På typiskt westmanskt manér är huvudentrén vänd mot solen utan hänsyn till omgivningen. I byggnadens sydvästra hörn är den mer vardagliga entrén placerad. På entréns smäckra och uppnosiga skärmtak annonseras Sporthallen i ett för Westman karaktäristiskt typsnitt.
Interiört möts besökaren av samma ljus och rymd som exteriören förmedlar. Stora hallens ljusinsläpp, takhöjden – 16,5 m – och den ljusa inredningen accentuerar upplevelsen. Läktarnas svaga välvning och kortsidornas trubbiga vinkling ger god sikt för åskådarna. Serveringen på det övre, glasade entrépartiet bildar ett loft runt en öppning i två våningar som ökar den luftiga känslan.
Sammantaget utgör Linköpings sporthall en särskilt lyckad exponent av sin tid. Trots nödtvunget underhåll har byggnaden behållit det mesta av sin tänkta karaktär, väl värd en upptäcktsfärd.
Invigningen
”Ståtlig Sporhallsinvigning – Idlaflickor tjusade publiken.” Så inleddes Correns referat av invigningsceremonin 1956. 2 200 inbjudna åskådare fyllde den nya trofén i Linköpings stadsbild. På programmet stod musik av I4:s musikkår, sång av Arbetarekören, fäktuppvisning samt invigningstal av ovan nämnde Bo Ekelund. Mest förtjust blev emellertid reportern i Idlaflickornas framträdande. ”Man var gripen, hänförd, entusiastisk, tacksam att vara med om en högtidsstund som denna. Inför Idlaflickornas framträdande förbleknade allt.”
Dagen efter den ståtliga invigningsceremonin hölls en ungdomsgudstjänst i lokalerna. Med 3 800 besökare var gudstjänsten det mest välbesökta evenemanget under öppningshelgen. Frågan är om detta antal någonsin har överträffats. Det här är en påminnelse om att Sporthallen inte bara var tänkt som en idrottsarena, och inte heller blev det. Idrotten har varit det centrala, men vid en tillbakablick över de femtio år som gått kan man konstatera att hallen har använts till så mycket mer.
En idrottsarena
Det är nog ändå främst som handbollsarena man förknippar Sporthallen. Genom alla år har handbollen varit hallens ryggrad. Ett ibland inte så uppmärksammat fenomen är den skolhandboll som spelats i lokalerna i obruten följd sedan hallen öppnades. Årskull efter årskull kan vittna om de minnen de har från turneringarna som så starkt bidragit till att skapa en god jordmån för Linköping som handbollsstad.
I början var det främst Derby som drog folk till den nya hallen. Deras roll övertogs efterhand av det nya storlaget SAAB. Klubben hade företaget bakom sig och byggde upp en verksamhet som på många sätt var professionell. Anställda skaffade årskort genom att man drog avgiften på lönen. Hemma-matcherna spelades alltid i Sporthallen på söndagarna klockan 16.30. Köerna till matcherna ringlade långt upp i backen där nuvarande minigolfbanorna ligger. Publiken togs då in i entrén i det nedre våningsplanet. Bland de anställda pratades det handboll under arbetsveckorna.
Den mest framgångsrika perioden var i början på 1970-talet då spelare som Björn ”Lurch” Andersson, Lars ”Lappen” Enström och Jan ”Lill-Blöta” Jonsson ledde SAAB fram till flera svenska mästerskap. En ny blomstringstid fick klubben i slutet av 1980- talet med spelare som Magnus Andersson och Pierre Thorsson. En sista framgång nåddes 1990 då laget tog sig till SM-final. Sedan var handbollsepoken över. Det är värt att nämna att även RP:s damer under 1980-talet nådde stora framgångar i handboll, med spelare som Tone Sussly och Helen Widström.
Detta årtionde växte också basketen fram som en medtävlare om utrymmet i Sporthallen. Basketen hade haft sin hemmaarena i Vasahallen och sågs länge med ett visst överseende av handbollsentusiasterna. Det vittnas också om att det var svårt för basketen att få in en fot i hallen så länge handbollen var stark i staden. När IFK Linköping med spelare som Kris Grundberg och Ken Washington i mitten av årtiondet blev ett av landets verkliga poplag förändrades emellertid förhållandet för en tid. Åter fylldes arenan med folk om än inte i samma mängd som under SAAB:s eller Derbys glansdagar. Men publiken var annorlunda.
Nu var det en mer ungdomlig publik som kom. Arrangemangen blev också lite mer omständliga för vaktmästarna i hallen. Varje gång måste de tunga basketkorgarna baxas fram. Ett starkt minne från den här perioden är förstås matchen mot Solna. Under uppvärmningen hoppade bortalagets Reggie Hanna upp och hängde sig på sedvanligt manér i korgringen, varpå hela ställningen brast. Förvirringen var stor och det dröjde dryga timmen innan matchen kunde komma igång, med hjälp av en i hast hämtad korg från Vasahallen. Basketens tid i Sporthallen var ganska kort och när lagets framgångar uteblev svek publiken och man flyttade tillbaka sina matcher till Vasahallen.
Kraftsporterna fann tidigt sitt hem i Sporthallen. Boxning, brottning och tyngdlyftning hade både tränings- och tävlingsverksamhet där. Boxningen har för övrigt fortfarande sin träningslokal i källarplanet. På 1950- och 60-talen anordnades boxningsgalor som många Linköpingsbor minns än idag. Både Ingmar Johansson och Floyd Patterson uppvisningsboxades i hallen, dock ej mot varandra. En av vaktmästarna minns Ingmars promotor, Edvin Ahlkvist, speciellt. Det var en trevlig karl som bjöd på fika och som var lätt att ha att göra med. Han lämnade inget åt slumpen utan kollade noga ringen som varje gång byggdes upp på ett podium speciellt för dessa matcher.
Bordtennisen har en stolt tradition i Linköping. Tävlingsverksamhet på alla nivåer har oavbrutet skett i hallen. Ungdoms- och breddtävlingar har arrangerats liksom elitspel. Den internationella tävlingen SOC har spelats här liksom landskamp mellan Sverige och Kina. Vid sidan av bordtennisen har såväl badminton som tennis förstås anordnat tävlingar. För tennisens del var det en höjdpunkt då några King’s Cup-matcher spelades här i slutet av 1970-talet.
Vid sidan av allt detta har bowlingen levt sitt eget liv. Bowlinghallen stod färdig samtidigt som de andra delarna av Sporthallen. Åtta hypermoderna banor gav hem åt såväl tävlingsverksamhet som korpen. Den besvärliga övertrampsregeln löstes enligt en av tidens imponerade reportrar av ”ett elektronöga på varje bana”. Det lyser obönhörligt för varje övertramp.” BK Ettan, Karle och Gotte är några av klubbarna som spelat i hallen genom tiderna. Även landskamper och landskapsmatcher har spelats här.
Överhuvudtaget visar Sporthallens egen idrottshistoria på en bredd där väl få inomhusidrotter inte använt hallen. Likaså har den, som avsett var, också givit utomhusidrotterna träningsmöjlighet vintertid. En total översyn över alla idrotter som utövats i hallen kan inte göras här, men hur många vet att stavhoppningstävlingar har hållits i hallen, att bridge länge spelades regelbundet på tredje våningen eller att bågskyttarna tränade i en egen hall.
De senaste decennierna har Sporthallens idrottskaraktär förändrats i grunden. Nya sporter som innebandy och volleyboll har tagit hallen i besittning. Problemet är att dessa sporter har svårt att dra folk till hallen, även då lagen spelat på nationell toppnivå. Arenan verkar det emellertid inte vara något fel på. Den utsågs säsongen 1999/2000 till Sveriges bästa innebandyarena med motiveringen: ”Linköpings Sporthall är en maffig lokal, stor, ljus, luftig, TV-vänlig och mycket stilren. En hall man blir glad av att komma till.”
Om sporterna är för smala, om de får för litet utrymme i lokalpressen eller om all sport i Sporthallen drunknar i konkurrensen från ishockeylaget i Cloetta Center är svårt att säga. Ljusglimtar finns emellertid och framtidstro. Ett lyckat exempel på vad som kan göras om man tänker i nya banor är de internationella squashtävlingar som på initiativ från Fredrik Johnson anordnats tre gånger sedan 2002. Ett proffsigt arrangemang där en glasarena fraktas hit från Belgien och byggs upp inne i hallen. Press från stora delar av squashvärlden rapporterar från tävlingarna.
Också ett nöjespalats
Sporthallen ruvar sannerligen inte bara på idrottsminnen. Länge fungerade den också som Linköpings enda större nöjesarena. I slutet av 1950-talet och början av 1960-talet anordnades flera legendariska konserter i hallen. Vid de tillfällena byggdes en scen upp vid ena kortändan och golvet nyttjades för publik.
Striden mellan Tommy Steeles och Elvis Presleys fans minns många. Linköping lockade aldrig Elvis hit, men väl Tommy Steele. Den omåttligt populäre engelsmannen dök upp i Sporthallen och gjorde två legendariska framträdanden samma dag, den 23 april 1958. Det man tycks minnas mest är inte det musikaliska framträdandet så mycket som uppståndelsen kring det. Han var stor flickidol och de som arbetade i Sporthallen fick påhälsning av beundrarinnor som gärna ville få med sig souvenirer, såsom hans handduk med rester av smink. Steele bodde under sin vistelse i Linköping på Frimis och det berättas om flickor som klättrade upp i träden intill hotellet för att få en skymt av stjärnan.
Flera av dåtidens jazzstjärnor gästade också Sporthallen. Louis Armstrong uppträdde här vid ett par tillfällen liksom Lionel Hampton. Hampton var van att domptera sin publik och under hans konsert hetsades en närmast extatisk stämning fram. Den ungdomliga publiken lämnade sina platser och trängdes framför scenen, delar av möblemanget for i luften. Hela publiken var i uppror och i Expressen kunde man efteråt läsa i Peter Himmelstrands upprörda artikel: ”3 000 ungdomar stod på bänkarna i Sporthallen i Linköping på söndagskvällen, klappade takten och ´sjöng´. Ett hundratal upphetsade ungdomar dansade framför estraden. Det var Kung Hets, Lionel Hamptons kravallvana orkester som vann en ny publikseger…”
Till de mer omständliga arrangemangen som förberetts i Sporthallen hör definitivt de föreställningar som genomfördes av Holiday on Ice. Flera gånger under 60- och 70- talen gästade ensemblen Linköping. ”En bländande uppvisning i precision, samspelthet och klädprakt”, skrev en tidning efter en av föreställningarna. Den fina isshowen uppskattades också av Linköpingspubliken som fyllde hallen under besöken.
Men det låg ett stort arbete bakom för att få en fin isyta inne på golvet i hallen. Arbetsledare från Holiday on Ice anlände några dagar innan och med hjälp av beredskapsarbetare från trakten startades arbetet. En reling byggdes upp, plast lades ut på golvet och ovanpå detta en bädd av sågspån och sand. I bädden lades rören som skruvades fast och provtrycktes innan det var dags för spolning.
Själva föreställningsdagarna var enormt intensiva. Artisterna drog in ”som ett resande cirkussällskap”. Alla biutrymmen gick åt för personal och materiel. Tidsschemat var hårt pressat, artisterna hade knappast någon tid för ordentlig vila eller tillfälliga formsvackor. Inte ens kostymerna hann tvättas mellan föreställningarna. ”Det luktade pest om dem”, kunde städerskorna vittna om. Men på ytan såg allt proffsigt och bra ut. Sporthallen kunde bjuda Linköpingsborna en stunds flärd och världsartisteri.
Efterhand blev större artistuppträdande allt ovanligare i Sporthallen. Kanske blev det för kostsamt för arrangörerna att anlita artisterna. Längre fram byggdes också Konsert & Kongress som en fin konsertarena och därefter Cloetta Center för de riktigt stora arrangemangen. Kvar stod Sporthallen.
Det har emellertid till och från arrangerats konserter och uppträdanden i hallen ända fram till idag. På 1990-talet började julkonserternas tid med artister som Carola, Christer Sjögren och Louise Hoffsten. För barnfamiljerna har Mora Träsks besök blivit populära.
Andra aktiviteter
Sporthallen har använts för alla tänkbara ändamål genom de nu femtio åren som gått. Som förut nämndes var ungdomsgudstjänsten under invigningshelgen det kanske mest besökta evenemanget genom åren. Kyrkan har också i olika former hela tiden återvänt till Sporthallen. Jehovas vittnen har ordnat flera stora kongresser här under sommaren. Frälsningsarmén har också nyttjat lokalerna för nationella möten.
Sommartid användes hallen länge för mässor. Köpmannaföreningen anordnade mässor för exempelvis elprylar, matmässor och till och med bilmässor. Många Linköpingsbor har strosat runt i Sporthallen på dessa mässor som ett alternativ till badstranden. Delvis försvann dessa när Collegium byggdes.
Ett jättearrangemang var det i lokalerna när Östgötabanken fyllde 125 år 1962. De 900 gästerna bjöds på storslagen bankett med uppdukade bord på golvet. Det liknade närmast en nobelmiddag. Kända artister som Isa Quensel och Sigurd Björling framförde en specialversion av Tolvskillingsoperan, kallad Enkronasoperan.
Slutligen kan nämnas att det faktiskt var i Sporthallen som en idrottspoliklinik startades i början av 1960-talet på initiativ av överläkare Hans Zetterqvist och idrottsintendent Rune Overman. Verksamheten flyttades senare över till Simhallen och Ekoxen och har bidragit till att göra Linköping känt i idrotts- såväl som medicinska kretsar.
Vad händer nu?
Hur ska det då gå för vår Sporthall i framtiden? Byggnaden är en riktig pärla där den ligger i Tinnerbäckssvackan och dåsar på sina minnen. Nu uppfräschad och i ett skick som både kommunens beställare och de ansvariga i hallen är nöjda med. Men 50 år har gått och mycket har hänt som fullständigt förändrat förutsättningarna för hallen. Som idrottsarena lider den av att ingen annan sport riktigt har kunnat ta vid där en gång handbollen drog skarorna dit. Linköping är numera en ishockeystad, inte en handbollsstad och köerna ringlar utanför Cloetta Center istället för utanför Sporthallen. Som nöjespalats har den bara glimtvis fungerat de senaste decennierna. Även mässarrangörerna väljer idag andra platser.
”Sporthallen är markerad så tydligt för idrottsändamål”, menar Hans Mayer på kommunledningskontoret. Sporthallen spelar fortfarande en viktig roll för idrottslivet i staden, men han och andra är ense om att hallen måste få mer liv, mer aktivitet i lokalerna. Kanske kan också nya aktiviteter hitta sina hem här. Det tidigare nämnda försöket med squashtävlingar har ju visat att det går. Flera vi talat med hoppas också på handbollens återkomst, det är ju den som mest förknippas med Sporthallen, men här är det idag svårt att se något omedelbart ljus i tunneln.
I kommunens planer finns i alla fall Sporthallen med som en tänkt evenemangsarena, ett mellanstort alternativ till Konsert & Kongress och Cloetta Center. Här finns också en idé som gör att vi på sätt och vis är tillbaka på ruta ett. I de ursprungliga planerna fanns tanken om en sammanhållen enhet mellan Simhall och Sporthall. Något som sedan inte kom att förverkligas fullt ut. Arenorna lever idag sina egna liv och parken mellan dem ”trycker isär” dem mer än förenar dem. En mer sammanhållen enhet skulle kanske vara ett sätt att möta nästa 50 år.
Dan Malmsten och Leif Wallentinsson
Källor:
Intervjuer med:
Ahlström, Jane 06 06 20 Klingsell, Jan-Olof 06 06 27 Mayer, Hans 06 06 21 Strandh, Lars 06 06 22 Röhs, Beo 06 06 18 Öhring, Curt 06 08 16 m.fl.
Tägil, Tomas, Arkitekten Hans Westman, funktionalismen och den regionala särarten (Lund, 1996).
Ryman, Björn, Idrottslivet i Linköpings historia :5 (Linköping, 1981).
Westholm, Sten, artikel i Byggmästaren, nr 11, 1945.
Linköpings stadsfullmäktige, 1946 29/4 §112, 1950 30/5 §145.
ÖC, 1945-03-14, 1956-10-05, 1956-10-06, 1956-10-08, 1956-10-09. m.fl. Linköping, april 1956, november 1956.
