Qrpage-leftarrow Qrpage-uparrow Qrpage-rightarrow

1600-talets häxepidemi

Den första häxbränningen, som man med säkerhet känner till, ägde rum 1275 i Toulouse, Frankrike. En kvinna anklagades för att ha drivit otukt med satan och straffades genom att brännas på bål.

Det var först 1450 fram till 1750 som häxhysterin nådde sin höjdpunkt i Europa. Under den här perioden avrättades fler än 30 000 personer. Påven Innocentius VIII utfärdade ”Häxbullan” 1484 som var en lag om bestraffning av personer man menade ägnade sig åt häxkonster. Vad var det då man trodde att en häxa kunde utfärda? Vad var man rädd för? Jo, att de med sina trolldomar och häxkonster skulle orsaka sjukdom, missväxt av skörden och ond bråd död hos både barn och djur. Häxan var i förbund med satan och det var det grövsta brott man kunde begå – eftersom det innebar att man förnekade Gud.

Till Blåkulla på en get

Sverige fick en häxlag 1608 som föreskrev dödsstraff för alla former av trolldom. Men det var främst under 1670-1680-talet som häxbränningarna tog fart i Sverige. Häxprocesserna hängde samman med stormaktstidens kontrollsamhälle där kyrkans roll var viktig. Innan häxorna kastades på bålet avrättades de, oftast genom halshuggning. Det är bara en kvinna, Malin Matsdotter också kallad Rumpare-Malin, som bränts levande på bål.

Vem som helst kunde bli utpekad som häxa och i Sverige var det ungefär 300 människor mellan åren 1492 till 1704 som blev det. Både män och kvinnor. Framförallt kvinnor. Det kunde räcka med att ett barn hittade på historier om färder till Blåkulla – dessa historier togs på största allvar. Man menade att barn inte kunde ha fantasi nog att hitta på sådana berättelser utan att de måste ha varit med om det själva. Berättelserna om Blåkulla kunde handla om häxor som for dit på en get eller häst, och att djuren var uppochner och flög med baken först. Det fanns också pojkar i socknarna som gick runt i byarna och utgav sig för att vara visgossar. De visade vilka som var häxor. Ibland stod de utanför kyrkan och pekade ut häxor. Dessa gossar var vanligen föräldralösa och såg detta som ett sätt att tjäna pengar. Och man trodde på dem.

Det var inte ovanligt att man illustrerade sina tankar kring hur häxornas värld såg ut, något som kunde skapa rädsla och ilska. Under 1600-talet pågick en häxepidemi där oskyldiga människor, främst kvinnor, drabbades hårt. Bilden är ett tyskt kopparstick från 1670.  Wikimedia.

Häxhysterin ifrågasätts

Men det fanns också de som ifrågasatte hysterin kring häxjakten, en av dem var Urban Hjärne (1641-1724), professor i medicin och grundare av Sveriges första hälsobrunn i Medevi. Han försvarade och räddade många av de kvinnor som anklagats för häxeri. Han förde ett aktivt arbete med att kontrollera de så kallade bevis som riktades mot de anklagade personerna.

Som ett resultat av två massavrättningar som ägde rum i Mora och Älvdalen 1669 tillsattes samma år en trolldomskommission. I kommissionen som leddes av Lorentz Creutz deltog Carl Gustav Wrangel, Magnus Gabriel De la Gardie och Per Brahe. Där bestämdes att man skulle avrätta ”lagom många”. Men häxpaniken fortsatte att spridas och kommissionen lyckades inte stoppa den. År 1672 tillsattes en ny kunglig trolldomskommission under ledning av Gustaf Rosenhane. Så småningom började tvivlet växa hos trolldomskommissionen och man började ifrågasätta barnens berättelser. Flera av barnen erkände också att de hittat på allt och flera av dem straffades genom avrättning.

Den sista personen som dömdes till döden för häxeri var en 80-årig kvinna i Eskilstuna. Kvinnan halshöggs 1704. 1779 togs dödsstraff på trolldom ur lagboken av Gustav III.

Häxprocesserna räknas idag som en av historiens värsta rättsskandaler.

 

Qrpage-leftarrow Qrpage-uparrow Qrpage-rightarrow