Godset Löfstad och dess omgivningar

Godset Löfstad har anor från 1500-talet och har sedan dess utvecklats och utvidgats. Under 1600-talet byggdes ett nytt slott, vägnätet utvecklades och livet på Löfstad var som ett litet samhälle i sig.

På samhällstoppen stod godsherrskapet. Herrskapet skulle man lyda och det var inget konstigt med det – en självklarhet i ståndsamhället där befolkningen var uppdelad i adel, präster, borgare och bönder.

Själva förutsättningen för att bygga, underhålla och bebo Löfstad slott var godset. Det var alltså gårdarna, torpen, skogen och åkermarken som gav de ekonomiska möjligheterna.

Uppbyggnaden av godset började redan på 1500-talet av Erik Jönsson, Axel Lillie d.ä.´s farfars bror. Genom arv, inköp och donationer skapade han ett större jordinnehav, som sedan splittrades när han dog 1611. Men under Axel Lillies levnadstid byggdes godset upp igen och det blev under hans tid ett av Östergötlands största gods med ett femtiotal hemman.

Bönderna på gårdarna som ägdes av slottet drev egna jordbruk och betalade räntor till ägarna på slottet. Som bonde var man också skyldig att ställa upp på andra typer av arbeten, dagsverksskyldighet. Alltså att också utföra ett antal dagsverken på godsherrens jord. Avkastningen tillgodogjorde sig godsherren.

Löfstads eget jordbruk sköttes av torpare som bodde på slottets torp och för sitt uppehälle arbetade de på ägorna.

Livet längs vägen

Under stormaktstiden låg landet i ständig krigsberedskap. Skatter drevs in, soldater mobiliserades och trupper flyttades. För att möjliggöra detta krävdes förbättring av vägnätet. Det var också så att tjänstemän skickades ut land och rike på uppdrag av statsmakten. Länsstyrelsen är en av flera statliga inrättningar som bildades under 1600-talet. Postförmedlingen likaså. Det var en förändringens tid. Behovet av mat och husrum längs vägarna blev större och beslut om inrättande av gästgiverier togs. Tidigare var det så att resenären vanligtvis fick tigga mat och nattlogi hos en bonde. Den ende som hade rätt att kräva förtäring och logi var kungen. Genom Löfstads marker finns det en förhistorisk vägsträckning, den ersattes på 1600-talet av en riksväg som drogs norr om slottet. Vägen var livligt trafikerad och en bit in på 1800-talet kunde 1 800 hästekipage passera slottet på ett dygn.

År 1649 antogs en gästgiveriförordning. Den innebar bland annat att man lämnade systemet med landskapsmil där milen var olika långa i olika delar av landet till att ha en enhetlig mil över hela landet. Det blev lantmätarnas uppgift att mäta upp väglängder. Spår av dessa mätningar finns kvar i form av milstolpar. I över tvåhundra år behöll stolparna sin funktion som vägmätare. Gästgiveriförordningen innebar också att gästgiverier inrättades med cirka en och en halv till två mils avstånd från varandra. Där erbjöds man mat och husrum. Men under den här tiden byggdes inte så många särskilda gästgiveribyggnader utan resenärerna erbjuds mat och husrum i stugor hos ”skjutsbönder”. Det var först under 1700-talet som särskilda gästgiveribyggnader blev vanligare. För varje gästgiveri fanns en skjutsordning som reglerade antalet hästar för varje ställe. Det var viktigt att det fanns pigga och utvilade hästar för de resande.

I närheten av slottet uppfördes ett gästgiveri under 1600-talet, troligen på 1640-talet, Brinks gästgiveri. Brink var en viktig vägknutpunkt vid korsningen Oknavägen/Norrköpingsvägen. Trafiktätheten gjorde att ytterligare ett uppfördes på Löfstads mark, gästgiveriet Krogen, det byggdes troligen vid 1600-talets slut/1700-talets början.

Under den här tiden ökade alltså resandet och det ledde också till att fler kartor upprättades. De behövdes för krigsföring och postförmedling.