Välkommen ombord på en resa i tiden!

Innan järnvägen kom till Sverige tog det tid att resa. Då fick man gå till fots, rida eller åka häst och vagn.

Från 1600-talets mitt var gästgivargårdar ett system som var speciellt för Sverige. Där kunde hästarna som man kört få vila och så fick man ta nya utvilade hästar istället. Gästgivargårdarna fanns över hela landet med 1-2 mils avstånd. Särskilda skyltar talade om hur långt det var kvar till nästa gästgivargård. Det finns fortfarande stenar vid många vägar, som kallas för milstolpar. Om du ser en sån kan du vara vid en gammal väg mellan två gästgiverier.

På en dag kunde den som reste med häst och vagn ta sig ungefär 10-12 mil.  

Järnvägen kom till Linköping 1872. Den stora dagen firades med pompa och ståt. Landshövdingen höll tal och blåsorkestern spelade. Människor jublade och hattar slängdes upp i luften.

Den dag som det första lokomotivet kom frustande bröt en ny tid fram. Tåget kom upp i en svindlande hastighet av 10 km/h, ungefär lika snabbt som det här tåget går. Nu kunde man resa timme efter timme utan att behöva byta häst, ta rast eller vila.

Men det var svårt att veta när tåget skulle gå och vara framme, alla klockor gick inte lika. Det kunde vara en tid i Stockholm och en annan i Linköping. Det kallades för lokal tid. 1879 infördes standardtid, så att ankomsttider skulle bli mer exakta och alla klockor i hela Sverige skulle gå lika.

Snart kommer vi till Halleby station som är en riktig järnvägsstation från sent 1800-tal. 

Nästa hållplats Halleby station!