Denna webbplats använder cookies för att fungera bättre. Genom att surfa vidare godkänner du dessa cookies. Mer detaljerad information om vilka cookies som används.

Licens

×

Hans Ljungman 1778-1859

Personer/Livsöden

Det är Hans Ljungmans väg till skarprättare som intresserar mig i första hand. Rimligtvis var han Östergötlands näst siste skarprättare. Endast efterträdd av Petter Steijnech. Mycket men ändå litet är beskrivet om hur tidens bödlar rekryterades.

Vad jag menar är att den gängse bilden av en skarprättare är att han brukligen åtog sig tjänsten mot att bli rentvådd för eget allvarligt brott. Andra skäl till att bli bödel förekom säkert nog, men denna artikel följer förutsättningslöst Ljungmans väg, så får vi se vart den bär.

Han föddes under alla omständigheter i Råby i Ljung socken 1778 som son till Sven Hansson och Maja Larsdotter. Fadern var brukare men med tiden står familjen varande på undantag. Det kan betyda mycket men sällan eller aldrig till den antecknades fördel. Båda hans föräldrar dör 1807, men då är vår Hans sedan länge utflyttad från barndomshemmet. Sista anteckningen som styrker att han bor hos föräldrarna är 1796. Vart han flyttat innan föräldrarna gick bort har inte gått att utröna ur källorna. Han gifter sig enligt notering med Stina Mathsdotter 1798. Någon bekräftelse på det har inte artikelförfattaren funnit. I äktenskapet följer Stinas dotter Brita Stina, född 1796 i Flistad. Snart följde parets egna första barn, dottern Anna Maria född i Ljung 1799.

År 1802 blir paret torpare i Klockarehagen i Brunneby sn. Året därpå föds dottern Catarina. Paret bryter upp 1809 för att söka lyckan som torpare i Nybygget under Odensfors i Vreta Kloster sn. Den eventuella lyckan varar i två år. 1811 flyttar familjen vidare till Kärna för ett nytt försök som torpare i Stora Renhem.

Först nu börjar vi närma oss Hans Svenssons val att bli skarprättare. Från Stora Renhem flyttar paret till Ledberg i december månad 1824. Paret flyttar åter till Kärna 1826. Det är nu han för första gången omnämns som skarprättare och antar sitt nya efternamn Ljungman. Paret har flyttat till gården Nedre Segelstorp. Där får de endast ett år tillsammans. I november månad 1827 dör hustrun. Stina Mathsdotter var född 1763. Var gift en första gång 1788, men blivit änka 1796. Nu stod vår skarprättare ensam. Han tycks inte stått i klammeri med rättvisan eller uppges ha annat skäl att bli skarprättare.

Efter hustruns död flyttar han 1828 till Kaga sn som inhyses hos änkan Stina Nilsdotter i backstugan Lund under Västerbränninge. År 1830 gifter han sig med pigan Maja Nilsdotter i Västerbränninge. På hösten 1830 föds parets son Gustaf. Enligt kyrkoböckerna är modern Maja ofärdig, vilket kan betyda hart när vad som helst, men aldrig till fördel för den omnämnde.

Att följa historiens skarprättare i källorna är ofta inte så lätt som man kan föreställa sig. Skarprättarnas roll var under 1800-talet starkt ifrågasatt. Sverige stod framsynt i bräschen för en mer humanitär syn på dödsstraff. Antalet dödsdomar sjönk avsevärt under seklet, men hela riket ändar hängde inte med i de styrandes viljor, vilket fick rena medeltida avrättningsmetoder stå parallellt med de mer upplyst kliniska, eller inga alls. En dylik handling som en avrättning kan således tros fått skarpt avtryck i källorna, men så är inte alltid fallet. De följande avrättningarna av Ljungmans hand kan därav vara fler en de redovisade, vilka kvarstår för den vetgirige att utforska. Enligt ett genealogiskt (släktforskning) forum på nätet talas det om att uppgifter ur Kaga församlings kyrkbokföring förstörts av Ljungmans efterlevande. Något sådant har dock inte eder artikelförfattare funnit.

Den sista avrättningen i Linköping som jag finner löpte innan Ljungmans tillträde som skarprättare. Avrättningen gällde ett ett rånmord på tröskverksmakaren Hans Pettersson i Skarpan, S:t Lars socken den 6 oktober 1821. De trenne dömda Ekman, Norrman och Skjerlin avrättades emellertid av skarprättare Peter Born från Jönköpings län.

Ett exempel på Ljungmans värv som är styrkt är dock den sista genomförda avrättningen i Motala. Den effektuerades 1834. Anledningen till förrättningen var ett svartsjukedrama mellan den äkta maken Jan Jonsson Elg och lösdrivaren Carl Fredrik Svensson Kull. Den sistnämnde hade skrytet med sitt könsliga beblandande med Elgs maka, Anna Stina Jonsdotter. Allt kulminerade i att Kull blev dömd att uppsåtligen skjutit Elg i en gillrad manöver. Avrättningen verkställdes den 16 april 1834 inför 2000 åskådare. Enligt domen kom Kull att underkasta sig den medeltida steglingen, det vill sägas avskillnad av den dömdes lemmar att placeras på horisontellt placerat ekerhjul till avskräckelse för egna presumtiva brott. För samma brottsliga handling kunde i tiden i en annan del av riket bestraffas med hospitalsförvaring.

Ljungman var även verksam utanför vårt län. I de vid hans levnadstid alltmer minskade avrättningar var det vanligt att Sveriges enskilda län inte ersatte en avliden eller avgående skarprättare. Istället kallade man på någon aktiv i närkretsen. Örebro läns sista avrättning blev på dessa villkor en angelägenhet för Ljungman. Länets skarprättare hade avlidit och vår skarprättare kallades till förrättningen. I augusti månad 1846 stod drängen Lars Erik Andersson Björk inför sitt sista skrank efter att ha blivit dömd att ha rånmördat pigan Inga Pehsdotter i Bredmossen. Att råna henne tyder på desperation eller missförstånd eller galenskap. I källorna noteras hon vara utfattig. Några år före rånet hade hon nedkommit med en oäkta dotter. Barnet hade dött snart och hon hankade sig skamset fram så gott hon kunde. Avrättningen gick emellertid ordentligt till, allt efter en skarprättares önskan och krav om kliniskhet. Aftonbladet förmedlar att ...ofantligt belåtne med sin dag, emedan allt hade gått så ordentligt till och den 70-årige Skarprättaren från Linköpings Län gjort sin sak så utmärkt väl... Samma tidning tryckte dock sin besvikelse att se en ...mängd menniskor [som] hade infunnit sig för att åse det hemska uppträdet. Äfven denna gång saknades ej de som, hyllande den gamla vidriga fördomen, sökte bot för fallandesot, genom att smaka delinqventens blod. Den sista raden har sin grund i en fordom övertygande tro i folkmedicinen på den läkande kraften i en avrättats blod.

Skarprättare Hans Ljungman dog den 19 september 1859 i Lund, Kaga församling. Dödsorsaken var gikt och hans ålder var 81 år. Rimligtvis ändade han flera liv en de som redovisas i denna artikel. Känt är att ett flertal avrättningar förekom i vårt län och av östgötar fram till den sista väl dokumenterade avrättningen av Conrad Tector från Svanshals på Södra häradets avrättningsplats vid Stenkumla backe på Gotland 1876, Jag har månne misslyckats med att klargöra turerna kring Östergötlands eventuelle sista skarprättare. Källorna är snåriga för denna snabbt tillkomna artikel. Förhoppningsvis väcker den blodad tand för någon annan därute att ta vid för ett djupare studium.

Bildtexter:
Bild 1: Thomas Hansson 2008.
Bild 2: Ur Kärna kyrkobok 1822-1830.
Bild 3: Uppritning över häradsmarken i Motala med stadens avrättningsplats. Okänt ursprung.
Bild 4: Glanshammars avrättningsplats blev 2011 föremål för arkeologisk undersökning genom ett skolprojekt som finansierades av ortens hembygdsförening och leddes av Örebro läns museum genom arkeologen Martin Edlund. För arbetskraften stod elever från Glanshammar och Rudbecksskolan i Örebro.

Bild 5: Bilan som föll vid Sveriges sista offentliga avrättning i Malmköping 1876. Den drabbade var östgöten Conrad Petterson Lundqvist Tector.

Källor:
Ljung C:1 (1694-1793), sid 503.
Ljung AI:1 (1791-1802), sid 122.

Ledberg CI:4 (1800-1860), sid 467.
Kärna AI:3 (1821-1828), sid 234.
Kärna AI:3 (1821-1828), sid 270.
Kärna BI:1 (1812-1860), sid 51.

Kärna CI:3 (1808-1856), sid 339.
Kaga AI:2 (1822-1830), sid 125.
Kaga CI:2 (1801-1860), sid 35.
Nerike Allehanda 2011-10-07.

Vreta Kloster AI:9 (1805-1810), sid 412.

 

Författare: Leif Wallentinsson
Inlagt av: Östergötlands museum
Kommun: Linköping
Ort: Föreningshuset Fontänen

Om Kulturarv Östergötland

Kulturarv Östergötland
är ett uppdrag från
Region Östergötland som drivs av Östergötlands museum



Logo ÖM

Besöksadress:
Raoul Wallenbergs plats

Postadress:
Box 232
581 02 Linköping


Telefon: 013-23 03 00

Epost: Kulturarv Östergötland

Translate

Use Google Translate to translate this website into your language:

Följ oss på:

Facebook    Facebook

Instagram