Mystisk ruin inne i skogen

Platser

En plats i projektet Gömda och glömda

Alldeles intill landsvägen men ändå mitt inne i Risingeskogarna ligger en dröm för alla ruinromantiker. Lövsly och gran växer sig höga mellan betongfundamenten. Högre upp i terrängen öppnar sig två stora gruvhål, där vattnet lyser svavelgult på bottnen.

För hundra år sedan arbetade omkring 80 personer här i Sätra. Idag är det mest fotoentusiaster och geocachare som hittar hit – samt en och annan graffitimålare liksom sporadiska miljöexperter.

År 1916, mitt under brinnande världskrig, startade AB Kis sin verksamhet på platsen. Bolaget hade köpt upp Sätra gård och marken däromkring. Tanken var att man skulle bryta svavelkis till pappermassasindustrin, som inte kunde importera den nödvändiga sulfiten på grund av kriget.

Bolaget hade stora idéer för området. Det byggdes bostäder för arbetare och tjänstemän, och man planerade också för affär, bank och apotek. Som mest arbetade ungefär 80 personer med brytningen av svavelkis; dessutom fick många bönder påhugg med körslor.

Malmen från dagbrotten fraktades ner till anrikningsverket – det som idag är en ruin, med närmast grafiskt vackra former. Här maldes malmen i stora valskrossare. Därefter fördes de krossade malmkornen vidare ut på de enorma skakborden, där vattnet strömmade, för att skilja svavelkisen från gråberget. Vattnet till vaskningen kom från sjön Glan, via en kilometerlång ledning upp till anläggningen. Svavelkisen lastades sedan i små tippvagnar, som på ett stickspår fördes ut till järnvägen vid Doverstorp.

Men redan efter något år gick de storstilade planerna i stöpet. Anriktningen blev aldrig tillräckligt effektiv, och alltför mycket svavelkis följde med det ratade gråberget. När kriget äntligen var slut 1918 fanns det ingen marknad längre för svavelkisen och AB Kis gick i konkurs. Då ska bolaget ha satsats uppemot 3 miljoner kronor på projektet – en summa motsvarande ca 59 miljoner kr i dagens penningvärde.

Ett nytt försök att tjäna pengar på gruvmalmen gjordes något år senare. Den här gången skulle man tillverka rödfärg av malmen. Men inte heller det lyckades, och år 1922 tvingade man sälja hela härligheten, inklusive Sätra gård. Stora delar av anläggningarna lämnades åt sitt öde.

Förutom dagbrotten och ruinerna efter anrikningsverket finns fortfarande de forna hemmen för arbetare och tjänstemän kvar. Tjänstemännens bostäder finner vi i Kisbo och Sätersborg i anrikningsverkets närhet, medan arbetarnas hus bildar det lilla stället Säterhyddan väster om landsvägen.

Ute på Sätra kärr, den låglänta sanka marken nordost om anrikningsverket, hamnade stora mängder svavelhaltig avfallssand. Inte särskilt bra för miljön, så klart – vilket också konstaterades av miljöexperter, utsända på uppdrag från länsstyrelsen för några år sedan.

Men inte heller övriga lämningar är ofarliga. Många är de fotointresserade som under årens lopp har tagit bilder på stollgångarna, d v s ingångarna till gruvhålen, liksom de dramatiska gruvväggarna. Men att gå in i stollgångarna och dagbrotten är livsfarligt, eftersom det kan ramla ner stenar. Det säkraste är att istället beundra gruvorna uppifrån, bakom staketen som idag står skyddande ut mot branterna.

Erika Räf


anrikningsverket idag

anrikningsverket idag

Så här ser anrikningsverket ut idag.

 

Författare: Erika Räf, Östergötlands museum
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Finspång
Socken/stad: Risinge
Ort: Doverstorp



Om Kulturarv Östergötland

Kulturarv Östergötland
är ett uppdrag från
Region Östergötland som drivs av Östergötlands museum

Besöksadress:
Raoul Wallenbergs plats

Postadress:
Box 232
581 02 Linköping


Telefon: 013-23 03 00

Epost: Kulturarv Östergötland

Translate

Use Google Translate to translate this website into your language: