Licens

×

Skogs-Sara – ett gripande öde

Platser, Personer/Livsöden

Tillhör projektet Gömda och glömda

Hon var skriven i Rumskulla socken hela sitt liv, men flera gånger tog hon sig de sju milen till Boxholm för att bo i en koja i skogen. Gång efter annan kom myndigheterna och hämtade hem den arma kvinnan och tog henne tillbaka till Rumskulla. Hon kallades Skogs-Sara, och hon vistades i Ekeby socken tidvis från mitten av 1800-talet till några år in på 1900-talet.

Skogssaras koja

Skogen må kallas Österskogen, men den ligger norr om Boxholm. Namnet kommer av att den ligger öster om Boxholms säteri. I skogens mer otillgängliga delar hade Skogs-Sara sin koja för mellan 100 och 150 år sedan. Artikelförfattaren har tagit plats vid stenen.

"Skogs-Sara var något av en myt, ett väsen som satte fantasin i rörelse. Hon höll till djupt inne i Österskogen, i en koja hon själv byggt av granris. Inga vägar ledde dit, täta busksnår. Ogallrad småskog och stora klippblock omgav kojan åt alla håll. Där levde Skogs-Sara, och som få människor sett men alla kände till och hört talas om. Hon var folkskygg och lättskrämd, en stackars vilsen människospillra som dragit sig in i storskogens avskildhet, bort från all mänsklig gemenskap”. Så skriver Margareta Lindström om Skogs-Sara i sin självbiografiska bok, Jag var en herrgårdsflicka.

Skogs-Sara hette egentligen Sara Greta Netz, och hon är kanske ett av de mest spännande levnadsöden som funnits i Boxholmstrakten, men samtidigt det mest gripande, udda och tragiska. Sara var dotter till soldaten Adolf Fredrik Netz och hans hustru Sara Samuelsdotter i soldattorpet Bäckhult på Näs ägor i Rumskulla socken i Småland. Hon föddes den 8 november 1842 och när hon var omkring 20 år lär hon ha drabbats av hjärnfeber och som gjorde att hon blev nästan döv och som även drabbade hennes psyke. Hon ska även ha förlorat synen på ena ögat. Sara uppfattade endast dova ljud, som till exempel kyrkklockor, och hon kunde knappt prata, så hon gjorde sig förstådd med tecken.

Sara höll först till i trakten av Vivåsen, senare i Österskogen norr om Boxholm. Hon blev under årens lopp flera gånger med tvång återförd av fattigvården till hemsocknen. Hon återvände emellertid alltid till Ekeby, och dessa rymningar finns omnämnda i flera tidningsnotiser. Varför Skogs-Sara ville lämna Rumskulla för att bo i en koja i skogen sju mil bort, är det ingen som egentligen vet. En teori är att hon förälskat sig i någon skogsarbetare från Boxholms-trakten, och att förklaringen kan finnas i detta.

Hon levde på att sälja kvastar och fick i utbyte lite mat. Blev kölden alltför svår under vintern så kunde hon bege sig till torpet Simmarp där hon kunde värma sig och ligga i ladugården. Riktigt kyliga dagar kunde hon bära sju kjolar samtidigt, den längsta underst.

I en notis från Östgötaposten 1898 skriver skribenten: ”I helt unga år blef hon af någon sjukdom rubbad till förståndet, så att hon alltid klädde sig med blommor från topp till tå”. Skribenten skriver på ett annat ställe: ”Ibland får den vansinniga besök af folket från Boxholm. Då kryper hon fram och ställer sig framför hyddan och stirrar med ögonen mot marken. Sällan besvaras till henne ställda frågor, och då det sker alltid uppåt väggarne galet.” Idag kan man fundera på vad skribenten egentligen kände till om den stackars kvinnan...

Margareta Lindström berättar om en händelse i sin bok, och då Sara levt som skogsmänniska i många år. Hemsocknen kom till Boxholm för att hämta hem Skogs-Sara. De hittade hennes koja, överraskade och fångade in henne. Hon spjärnade emot, men de fick med henne till Rumskulla och placerade henne på fattighuset. Att stuvas in bland gubbar och gummor var ju rena katastrofen för Skogs-Sara. Hon, en vildmarksmänniska som levt ett fritt liv i skogen, hur skulle hon kunna anpassa sig och trivas, skriver Margareta Lindström.

Sara rymde, och kom åter till den älskade kojan, men friheten blev inte långvarig. Snart var hon tillbaka i Rumskulla och för säkerhets skull låstes hon nu in på fattighusets övervåning. Men hon lurade fattigvården igen! På natten hoppade hon ut genom fönstret, bröt benet, men släpade sig likväl de sju milen till kojan! Men nu hade strapatserna och det brutna benet knäckt henne. Utan att göra motstånd blev hon återförd till sitt fängelse, och efter en tid befriade döden henne. Allt enligt Margareta Lindström och boken Jag var en herrgårdsflicka.

Sara Greta Netz dog på Rumskullahults ålderdomshem den 6 januari 1929. Det finns en bild från ålderdomshemmet, troligen taget 1923. På den bilden sitter Sara på en stol, försjunken till synes i sin egen värld, medan andra tittar in i kameran.

Än idag ligger det rostiga kärl kvar på den plats där Skogs-Sara hade sin koja!

Än idag ligger det rostiga kärl kvar på den plats där Skogs-Sara hade sin koja!

Platsen i Österskogen där Skogs-Saras koja funnits ligger svårtillgängligt till i den steniga skogen, och ungefär mitt emellan Boxholms säteri och Linneberg. Under det stora stenblocket finns det än idag diverse rostiga kärl efter Skogs-Sara, och de måste ju vara mer än hundra år gamla! På Boxholms bruksmuseum finns en trebent kaffekanna bevarad och som kommer från kojan. Skogs-Sara fick den oäkta sonen Frans Enoch år 1883. Han blev troligen placerad hos fosterföräldrar i Rumskulla, och senare i livet hamnade han på Gotland. Frans Enoch fick också barn, och det finns idag levande ättlingar efter Skogs-Sara.

År 1972 lades Rumskullahults ålderdomshem ned. Där fanns Skogs-Saras slitna plagg kvar och någon klok själ såg till att plaggen lades i en kartong och lämnades till hembygdsföreningen. Där stod kartongen i 32 år utan att någon tänkte på att den innehöll Skogs-Saras kläder! År 2004, och mest av en slump, upptäcktes kartongen med Saras kläder. Gunilla Kindberg är en av hembygdsvännerna i Boxholm som fick reda på detta, och hon har intresserat sig mycket för Skogs-Sara och även forskat om henne. Så kom det sig att ett gäng från Boxholm besökte Rumskulla för drygt elva år sedan, detta för att få fotografera och känna på de gamla slitna och lappade kläderna, sammanfogade lapp för lapp!

Kjolarna är lagade och lappade, burna av en märklig kvinna för mer än 100 år sedan.

Kjolarna är lagade och lappade, burna av en märklig kvinna för mer än 100 år sedan.

Minnet efter Skogs-Sara lever kvar än i dag i Boxholmstrakten, även om hon nog för de flesta är helt obekant. Kulturarv Östergötland och Föreningen Krafttaget vårdar hennes minne, men det känns som att hela historien egentligen är som ett manus för en tv-film...

Text och bild: Klas Johansson 


Detta är en av mycket få bilder som finns på Skogs-Sara. Det är okänt när bilden kan vara tagen. Bilden från Föreningen Krafttagets arkiv

Detta är en av mycket få bilder som finns på Skogs-Sara. Det är okänt när bilden kan vara tagen. Bilden från Föreningen Krafttagets arkiv.

Denna bild på Skogs-Sara är tagen på Rumskullahults ålderdomshem, troligen 1923. Sara sitter på en stol, till synes försjunken i sin egen värd…

Denna bild på Skogs-Sara är tagen på Rumskullahults ålderdomshem, troligen 1923. Sara sitter på en stol, till synes försjunken i sin egen värld…

 

Läs mer om Skogs-Sara här

* 2018 09 04 artikeln uppdaterad
- födelsedatum 8/11, tidigare 18/11. Upg. Richard Lindquist
- Namn Sara Greta Netz, tidigare Sara Margareta Netz. Upg. Richard Lindquist

Författare: Klas Johansson
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Kommun: Boxholm
Ort: Österskogen



Om Kulturarv Östergötland

Kulturarv Östergötland
är ett uppdrag från
Region Östergötland som drivs av Östergötlands museum



Logo ÖM

Besöksadress:
Raoul Wallenbergs plats

Postadress:
Box 232
581 02 Linköping


Telefon: 013-23 03 00

Epost: Kulturarv Östergötland

Translate

Use Google Translate to translate this website into your language:

Följ oss på:

Facebook    Facebook

Instagram