De foro manligen fjärran efter guld...

En historisk berättelse om utlandsfarare från Östergötland under vikingatiden

av Jan R. Asph
 

Greklandsfarare

Ög 94
Harstads ödekyrkogård
Mjölby kommun 

Runstenen är rest på Harstads ödekyrkogård som ligger invid gården Bosgård, 500 meter väster om Väderstads kyrka. Stenen står i kyrkogårdens sydvästra hörn. 

askata auk kuþmutr þau risþu kuml þita iftiR u-auk iaR buki haþistaþum 
an uaR bunti kuþr taþr i kirkium

”Asgöta och Gudmund de reste detta minnesmärke efter Oddlög som bodde i Haddestad.   
Han var en bonde god, dog uti Grekland.” 

I brevet, som Knud ”den store” skrev från Danmark till England, där Torkel Höge förestod styret i hans frånvaro, hävdar Knud att han löst problemet med alla ”arbetslösa vikingar”. Hur han löst detta skriver han inte. Men hur han än gjorde så lyckades Knud att hålla England fritt från fler vikingaangrepp. De arbetslösa vikingarna fann istället andra arbetsmarknader; vikingatågen österut får ett starkt uppsving de närmaste åren och i Miklagård (Konstantinopel) hade väringgardet sin blomstringstid. Många vikingar tog tjänst hos den östromerske kejsaren och deltog i hans många krig i Medelhavsområdet.

Den stora staden - Miklagård - måste ha tett sig lockande för dåtidens människor, men vilken roll spelade staden under vikingatiden?
Som huvudstad i det byzantinska riket eller Östrom som det egentligen hette hade staden en viktig roll i den europeiska kulturen. Här i Norden kallade vi riket för Grekland. Östrom omfattade hela Turkiet, Balkanhalvön, Bulgarien och Jugoslavien samt södra Italien och med härskaren, kejsaren, som den ende rättmätige arvtagaren till det romerska kejsardömet enligt dennes undersåtar.

Det var den romerske kejsaren Konstantin som år 330 e.Kr. skapade staden Byzantium till en rik och mäktig residensstad. Själv ville han kalla staden ”Nya Rom” men eftervärlden uppkallade den efter honom själv. Staden blev snabbt mål för allt folk i östra Europa och främre Asien som en följd av sitt rykte, prakt och rikedom. Barbariska stammar vid rikets nordgräns trängde fram och hotade staden under 600-talet. Araberna kom i början av 700-talet, och under 800-talets slut och början av 900-talet angreps staden upprepade gånger av det nybildade riket Rus under ledning av furstarna Oleg (Helge) och Igor (Ingvar). Staden förblev ointaglig och försvaret stärktes. Under slutet av 900-talet började skandinaver att träda i krigstjänst hos kejsaren.

Kejsardömets starka bindning till den kristna religionen syntes tydligt för en dåtida besökare i Konstantinopel. Invid det väldiga kejsarpalatset låg den stora katedralen Haga Sofia (katedralen invigdes 27 december 537), som kanske av den dåtida västvärlden betraktades som centralkyrka för hela kristenheten.
I Norden hade man hört många fantastiska berättelser om staden och de som själva hade möjlighet att se den måste ha häpnat när de jämförde den med de små träbebyggelserna hemma. Att ha varit i Miklagård och i Grekland, som det byzantinska riket kallades för i Norden, var något att vara stolt över och för sin och släktens ära framhävde man detta i runstenarnas texter precis som Asgöt och Gudmund gjorde i Haddestad.

När nordborna för första gången nämns i byzantinska skrifter år 860 är det inte i något fredligt sammanhang. Enligt Nestorkrönikan angreps Konstantinopel av nordbor och slaver från det ryska området under ledning av varjaghövdingarna Askold och Dir. Efter denna obehagliga överraskning började man från kejsardömets sida att missionera för den kristna tron bland ruserna. Tydligen lyckades detta i viss mån för efter missionen rådde fredliga förhållanden i ungefär femtio år. Det var under den perioden som ruserna började delta i den byzantinska krigsmakten och under 900-talets gång blir ruserna mer och mer kända i Konstantinopel.

År 941 år det tyvärr slut på freden i och med att kejsardömets huvudstad anfalls av Kievfursten Igor (Ingvar). Men hans flotta besegras tack vare den ”grekiska elden” och ett nytt fredsfördrag slöts 944. Men detta är inte lika förmånligt för ruserna som det som tidigare hade ingåtts. I fördraget finns också ett tillägg som bestämmer att storfursten i Rus måste sända krigare till kejsaren i det antal han begär. Tydligen hade alltså rusiska soldater ett gott renommé i Östrom varför kejsaren hade önskemål om att de skulle strömma till även i fortsättningen.

Freden mellan Kiev-Rus och Östrom varade några årtionden och fördjupades genom att furstinnan Olga (Helga), Igors änka, besökte kejsaren år 957 och lät döpa sig tillsammans med ett stort antal ruser. Men Olgas son, Svjatoslav, ville inte konvertera till kristendomen utan fortsatte med sina hedniska vanor.

Svjatoslav var mycket krigisk och under hans regering blommade striderna åter upp mellan de båda länderna och det var först efter det att kejsaren hotade med krig som han blev tvungen att sluta fred och dra sig tillbaks till Kiev, men blev dödad av petjenegerna på återvägen. Därefter var det fred mellan Kiev-Rus och Östrom under resten av 900-talet och flera decennier in på 1000-talet. Förhållandena mellan de båda länderna förbättrades ytterligare av att kejsar Basileios II:s syster Anna giftes  bort med storfurste Vladimir (Svjatoslavs son) och att denne lät döpa sig. Det var denne kejsare som skapade väringsgardet. Under hans regeringstid (976–1025) blir nordborna ett eget kompani med särskilda stridsuppgifter, vilket senare kom att utvecklas till ett speciellt livgarde.

Kejsar Basileios II kom att utkämpa åtskilliga strider mot bulgarerna och fick smeknamnet ”Bulgardödaren” genom den slutliga segern 1014 där tsar Samuel besegrades fullständigt. Men innan denna slutliga strid mot de upproriska kunde äga rum måste den egyptiske kalifen, som belägrade de södra delarna av riket, kväsas. Basileios fälttåg slutade med seger mycket tack vare förstärkningen han fick genom furst Vladimir.

Det var inte långa perioder av fred under Basileios II regering. Redan 1021 var hären på marsch igen, nu mot Georgien. Enligt källorna använde kejsaren de rusiska trupperna som han hade stort förtroende för och som bara sattes in vid speciella tillfällen då de ursinnigt gick till anfall.

År 1025 efterträddes Basileios II av sin bror, Konstantin VIII, eftersom han inte hade några manliga arvingar. Men en dotter hade han, Zoe, som gift sig med Konstantinopels ståthållare som besteg tronen efter Konstantins död 1028, som Romanus III. Redan efter några år hade Zoe, nu kejsarinna, tröttnat på sin make och denne avled mycket hastigt 1034 under mystiska omständigheter när han låg i badet. Zoe som inte var sen i vändningarna gifte om sig redan dagen efter med sin älskare Mikael som omedelbart inträdde som kejsar Mikael IV. Det är med honom som begreppet väringar är berättigat att användas om de nordiska trupperna i Konstantinopel.

Vid den här tiden hade nordborna blivit kända som ett eget folk och det är nu som den mest berömde av dem alla, en blivande norsk konung, Harald ”Hårdråde”, kom i tjänst hos kejsaren med femhundra man.

När Harald anlände till Konstantinopel hade han femhundra man i sitt följe, berättar Snorre. Harald hade flytt från Norge efter att ha deltagit i den äldre halvbroderns misslyckade försök att återerövra riket. Hans flykt hade gått genom Jämtlands och Hälsinglands djupa skogar ner till Sveaväldet och Sigtuna där han blev mottagen av sveakungen Anund Jakob. Från Svitjod fortsatte ynglingen sjövägen till Novgorod och stannade några år i storfurstens tjänst innan han seglade med ett stort följe till Miklagård där kejsarinnan Zoe "den mäktiga" rådde över Grekland, fortsätter Snorre Sturlason i sin berättelse om de norska kungarna, och med henne Mikael Katalaktus. Många i hans följe var liksom han själv kung Olafs gamla anhängare som inte kunde eller ville återvända till Norge samt några äventyrare från Sveaväldet, däribland kanske vår vän, Oddlög från Haddestad i Östergötland?

Harald och hans följe fick genast tjänst i kejsar Mikaels IV:s flotta som vakter mot de arabiska pirater som härjade i Egeiska havet. Tillsammans med byzantinerna vann våra skandinaviska hjältar en stor seger över sjörövarna.

Efter det att byzantinerna tillsammans med varjagerna vann över sjörövarna i Egeiska havet sändes styrkan till Särkland (Saracenernas land, dvs. de muslimska länderna öster om Byzans), där Mikael IV utkämpade flera strider mot muslimerna. Kungabrodern Harald från Norge hade nu blivit väringarnas hövding.

1038 beordrades väringarna till Sicilien där två muslimska ledare kämpade om makten och den ene hade begärt Mikael IV:s hjälp, en hjälp som gav honom segern.
År 1040–1041 användes väringarna till försöken att slå ner upproren i södra Italien. Men nu gick det illa för den byzantinska hären och väringarna. Man utkämpade tre stora slag som man förlorade mot normanderna och den lilla skaran som överlevde drog sig tillbaks till Konstantinopel. 

Samtidigt med upproren i Syditalien var kejsaren tvungen att ta sig an nya oroligheter i Bulgarien och använde sig åter av sitt specialkompani – väringarna – som på något år kväste bulgarerna och kejsaren kunde i triumf återvända till huvudstaden.

Kejsar Mikael IV hade länge varit sjuk och under striderna med Bulgarien hade sjukdomen förvärrats. När han nu kände att döden närmade sig drog han sig tillbaks till ett kloster där han strax avled. Till ny kejsare utsågs kejsarinnan Zoes fosterson som nu blev Mikael V eller Mikael Kalafates. Han visade sin tacksamhet genom att förvisa sin fostermoder till ett kloster på Prinsöarna i Marmarasjön och avsatte väringarna som sitt livgarde. Om han från början haft någon popularitet förlorade han den nu mycket snabbt. Till och med väringarna som svurit honom trohet traktade efter hans liv och Mikael Kalafates blev tvungen att fly men infångades i ett kloster och släpades ut till den väntande folkhopen där väringarna fanns. Det var troligen dessa under ledning av sin hövding Harald som fick det delikata uppdraget att utföra bestraffningen – bländning – och senare halshuggning. Landet stod utan härskare och en ny måste utses – Konstantin Monomachos. Han återinsatte väringarna i sin tjänst och när han startade nya fälttåg mot södra Italien återfanns de tillsammans med ryssar i specialförband.

Ryktet om Haralds framgångar i den byzantinske kejsarens tjänst gjorde att den stora staden blev ännu mer lockande för nordborna och stora skaror med män från hela Norden sökte sig dit, i hopp om att vinna ära och rikedom. Flera av dem är kända både med namn och med hemort genom de runstenar som restes över dem.
En av dem var Oddlög från Haddestad i östra Götaland.

Författare: Jan R. Asph
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Ort: Föreningshuset Fontänen