De foro manligen fjärran efter guld...

Arkeologi

En historisk berättelse om utlandsfarare från Östergötland under vikingatiden

av Jan R. Asph
 

England före Knud den stores erövring

Ög 104 
”GILLBERGASTENEN”
Gillberga
Linköpings kommun 

Stenen återupprestes 1866 och står på sin ursprungliga plats invid en forntida väg. Stenen ristades i slutet av 1010-talet eller i början av 1020-talet. 

ruþr risti stin þinsi iftiR tuka bruþur sin
saR uarþ trbin a ilati triR arþa kuþr

”Röd reste denna sten efter Toke sin broder 
som blev dräpt i England. En mycket god dräng."

 

Onumrerad
”KALLERSTADSTENEN”
Linköpings kommun  

År 1950 upptäcktes denna för oss hittills okända runsten. Stenen har från början varit rest vid en väg som från öster har gått fram till Stångebro. Den nyfunna stenen låg endast ett par hundra meter sydost om bron. Idag kan stenen beskådas på gräsplanen utanför Östergötlands länsmuseum. 

… -iur- auk as-iurn þiR ristu stin þasi eftiR uikfast faþur sin
es uas tuþr o eklati sun helgu

”… -björn och Åsbjörn de reste denna sten efter Vigfast, sin fader,  
som blev död i England, Helgas son.”



Ög 162
Kullerstad
Norrköpings kommun 

Runstenen står rest nordost om vägen bara några få meter från bron över Kullerstadsbäcken, cirka femhundra meter norr om kyrkan. 

hakun karþi bru þasi ian su skal haita kunas bru 
iai saR uaR sua hakunaR

"Håkon gjorde denna bro och hon ska heta Gunnars bro, 
och han var son till Håkon."


Onumrerad
”KULLERSTADSTENEN”
Kullerstads kyrka
Norrköpings kommun 

I juni 1969 påträffades en tidigare okänd runsten i kyrkogårdsmuren till Kullerstads kyrka. Stenen står nu upprest på kyrkogården, strax norr om vapenhuset. 

hakun raiþi kuml þausi eftiR kunar sun sin han uarþ taurþ uastr

”Håkon reste dessa kummel efter Gunnar, sin son. Han blev död i väster.” 

Denna relativt nyfunna sten är synbarligen den egentliga minnesstenen efter Gunnar. Men av inskriften (”lät resa dessa kummel”) framgår att det har rests minst två ”kummel” efter Gunnar. Det kan därför inte uteslutas att dessa båda stenar en gång varit parstenar vid Gunnars bro. 

Dessa båda sistnämnda stenar har sannolikt ristats av samme anonyme runmästare någon gång under förra hälften av 1000-talet.

Stenarna berättar för oss om tre släkter, familjer, i östra Götaland, där några av männen var tillräckligt våghalsiga och äventyrliga för att lämna hembygdens relativt lugna och trygga tillvaro. Att familjerna var stolta över sina söners, bröders och fäders bedrifter är inte att ta miste på i den för oss ganska stela formuleringen av inskrifterna. Man var så pass stolt att man engagerade dyra runmästare för att i sten låta rista in deras, Tokes, Gunnars och Vigfasts bedrifter – de hade ju varit långt bort i väster, i England, vunnit ära och anseende åt släkten, kanske till och med rikedomar.

Ingen av dessa fyra stenar berättar om vilken eller vilka hövdingar som Toke, Gunnar eller Vigfast hade anslutit sig till mer än att de blev dödade i England. Eftersom stenarna inte berättar något om detta kan man utgå från att det inte var i Knud den stores styrkor (som invaderade England 1015) som dessa östgötar deltog i. 

Att ha en släkting eller anförvant som deltagit i Knuds framgångsrika härnadståg (Knud blev Englands konung 1017) ansågs vara en ära som överskuggade allt annat. Visserligen hade släkterna ökat i anseende i och med Tokes, Gunnars och Vigfasts bedrifter långt hemifrån men hade de varit med Knud hade anseendet ökat ännu mer. Så det troliga är att dessa tre äventyrare istället var med i något tidigare härnadståg mot England, kanske deltog de i någon av hövdingarna, Torkel Höges, Hemmings eller Elofs invasion i augusti 1009? 

Under mer än 250 år kom det våg efter våg av framför allt danska och norska plundrings- och kolonisationsföretag längs de brittiska kusterna. Stridslystna och skickliga sjömän. Orsakerna var möjligen överbefolkning och ett växande behov av ”landnam”, det vill säga upprättande av kolonier med ny mark att odla, men de tidigaste företagen hade varit rena piratanfall mot oskyddade kuster.

Danskarnas angrepp inleddes den 8 juni 793 då en vikingaflotta anföll ön Lindisfarne (Holy Island) där målet var det rika klostret. Sedan anföll nordborna år 795 Orkneyöarna och Hebriderna där de sedermera upprättade basstationer för de kommande anfallen.

År 812 intog norrmännen stora delar av Irland och Dublin blev under lång tid deras huvudsäte på ön. Hela 900-talet var en blodig kamp mellan norrmännen och irländarna och först 1014 lyckades man kasta av sig det nordiska oket i slaget vid Clonarf, strax utanför Dublin, den 23 april.

Från 800-talets mitt började de danska vikingarna att övervintra och bosätta sig som jordägande överklass i sydöstra och östra delarna av nuvarande England. Deras välde växte och 866 intogs staden York. De fortsatte att inta nya städer och på 870-talet hade danskarna lagt under sig större delen av östra England från London till York och hela östra England kom att lyda under dansk lag. Deras framfart stoppades dock år 878 av den anglosaxiske kungen Alfred ”den store” men, danskarna tillförsäkrade sig dock, genom ett avtal i Wedmore, ett område som kom att kallas ”Danelagen” (Östangeln, Northumberland, Östra Mercia och Middle-essex).

De nordbor som angrep England kom till ett land som var rikt och förhållandevis fredligt – en samling små kungariken, helt oförberedda på övervåld. Det anglosaxiska England var kristet, berömt för sin lärdom, konst och välmående handels-, kloster- och lantbruksföretag, som kunde plundras med rikt byte. I mitten av 900-talet förenades emellertid de anglosaxiska smårikena till ett kungadöme och med gemensamma ansträngningar 954 lyckades man att fördriva Yorks siste vikingakung Erik Blodyx (son till Harald Hårfager).

Redan på 980-talet kom nästa stormvåg av danskar, men nu ville de inte ha land att odla utan rikedomar. 982 brändes London och andra städer.
Orsaken till danskarnas förnyade intresse för England kan ha varit att silverströmmen från öster, Kalifatet, avtog mot slutet av 900-talet då även det svenska handelscentrumet Birka försvann. Kanske hänger det samman med att storfurste Vladimir konsoliderade sin ställning i Kiev-Rus och att det därför inte längre var möjligt att föra stora rikedomar därifrån till Skandinavien. Men den direkta anledningen till att danskarna med kung Svend i spetsen vände sina blickar mot väst vet vi ej. Det kan vara så att Harald ”Blåtands” stora och påkostade byggnadsverk hade utarmat landet. Hur som helst så kom Svend ”Tveskägg” på att det gick att hämta pengar i utlandet. Genom detta kunde han avlöna sin här och bygga upp landets ekonomi utan att lägga bördor på det egna folket. Han kunde istället avlöna dem mycket gott om de tjänade honom. Men Svend var långt ifrån den ende som fick den idén. Åtskilliga andra hövdingar var på härnadståg i väster dessa år – vi hör bara talas om de mest berömda av dem på runstenarna och i de skriftliga källorna.

Enligt vissa gamla dokument kan man ana att det fanns ett visst missnöje i England mot kungen, Æthelred II och en komplott mot honom var under uppsegling i början av 991 till Svend ”Tveskäggs” favör. Källorna låter oss nämligen ana att Essex var beredd att hylla Svend som konung när han kom dit med sin flotta.

När så den norske hövdingen Olaf Tryggvesson (sonsonson till Harald Hårfager) trängde in i Thames och belägrade London den 8 september 992 var kung Æthelred II så desperat att han försökte köpa Olafs vänskap. Æthelred II som kom att kallas för den enfaldige eftersom han inte såg något annat råd än att betala sig fri, lyckades 994 genom stora gåvor förmå Olaf Tryggvesson att sluta med härjningarna utefter den engelska kusten. Detta är den första ”danagäld” som historien känner till. Penningsumman uppgick till 16 000 pund sterling silver. Olaf antog kristendomen och återvänder till Norge för att lägga landet under sig. Men, med Olafs vapenbroder, den danske kungen Svend ”Tveskägg”, fortsätter striderna.

Om en eller flera vikingastyrkor blev kvar i England efter avtalet med kung Æthelred kan man förstå Krönikan som meddelar: ”I detta år drog den danska hären omkring i Devon och in i Severns mynning där de härjade, både i Cornwall, Wales och i Devon. De landsteg vid Watchet och förorsakade mycken skada med sina illgärningar och mord. Därefter vände de tillbaks runt Lands End till sydsidan och drog så in i Tamars mynning och gick in i landet tills de nådde Lydford där de brände och mördade allt de kom över. De brände Ordwulfs kloster vid Tavistock och tog en obeskrivlig mängd byte med sig tillbaks till skeppen.”

Kung Æthelred II hade fått nys om att danskarna ville beröva honom livet, döda alla hans rådmän och därefter överta riket. Som ett sista desperat försök att bli av med sina plågoandar beordrar han att samtliga, i England bosatta danskar, skulle avrättas. Detta skedde på den helige Bricius dag den 13 november 1002 och ett av offren var danakungens syster Gunhild. Dessa lönnmord resulterade i att danskarna ökade trycket ytterligare på England redan 1003. Vid 1005 års stora hungersnöd i England vände danskarna tillbaks till hemlandet men det tog inte lång tid innan de åter härjade Englands sydkust och engelsmännen var tvungna att överlåta ön Wight till danskarna och man träffade avtal om deras försörjning. 1007 utbetalades 36 000 pund sterling silver i ”danagäld”.

För att skaffa sig bundsförvanter hade Æthelred gift sig med hertig Rikards (Normandiets härskare) dotter Emma 1002. När Svend ”Tveskägg” rest hem 1007 med sina 36 000 pund slickade England såren efter skatten och beslutade att göra något för att freda sig mot främmande angrepp. 1008 gick bud över hela landet om att bygga ett stort antal krigsskepp. Engelsmännen fick tyvärr ingen glädje av denna flotta som istället användes i inbördes strider och förstördes 1009. Så när en ny vikingaflotta ankom i augusti samma år, kunde den obehindrat lägga till i Sandwich och dra vidare till Canterbury.

Svend ”Tveskägg” hade utsett en speciell överbefälhavare för de fortsatta Englandstågen; jarlen och Jomsvikingen Torkel Höge som i augusti 1009 invaderade England med en stor flotta tillsammans med en annan norsk kungaättling, Olav Haraldson. En annan krönikör, Johannes av Worcester, har ett intressant tillägg, där han omtalar att i samma månad kom en annan omåttligt stor här till England under ledning av jarlarna Hemming och Elof. Hemming var Torkel Höges yngre bror och Elof var sonson till Styrbjörn Starke. Under de följande två åren plundrade de och härjade vilt och brett över England. De tog ärkebiskop Ælfhead som gisslan och krävde 3 000 pund för hans frigivande, något som ärkebiskopen förbjöd. Gisslandramat slutade med att ärkebiskopen dödades och liket överlämnades till engelsmännen. År 1011 betalade Æthelred II en stor summa i ”danagäld” varvid Torkel och Olavs härjningar upphörde och de trädde även i tjänst hos Englandskungen och understödde honom i kampen mot Svend Tveskägg. Ofredshären hade nu förvandlats till en fredshär!

Detta förfarande var inget nytt utan samma sak hade gjorts av frankernas kung Karl ”den enfaldige” i början av 900-talet när hans land härjades av nordbor under ledning av Rollo som var en av de skoningslösaste hövdingarna (Rollo är troligen identisk med den Gångerolf som det står att läsa om i sagaberättelserna). En av Rollos bröder var jarl på Orkney, en annan hövding i Norge och en tredje storbonde på Island. Frankernas konung Karl ”den enfaldige” såg inget annat råd än att erbjuda Rollo och hans män att bosätta sig i nordvästra Frankerriket. Rollo accepterade och 911 fick han Normandie i förläning. På detta vis skaffade sig kung Karl ett bra skydd mot fortsatta angrepp av nordmän eftersom Rollo nu hade blivit länsherre (från och med nu var han hertig Robert) och därmed skyldig att försvara landet. Normandie utvecklades och fick en stark krigsmakt samt en klass av stormän växte upp.

Torkel Höge förblev i engelsk tjänst fram till åtminstone 1015.

Som den duglige härförare kung Svend var genomförde han 1013 ett snabbt och klokt fälttåg mot England. Vissa källor uppger att Svends återkomst till England mer var för att straffa Torkel för förräderi än att erövra landet. Något som danakungen lyckades med på kortare tid än ett halvår. Svend krävde nu ytterligare pengar och förnödenheter till sin här för vinterns försörjning och detsamma gjorde Torkel för sin styrka som låg i Greenwich dit Æthelred hade flytt men som strax fortsatte flykten till svärfadern i Normandiet.

Svend ”Tveskägg” tillbringade vintern i Nordengland, närmare bestämt i staden Gainsbury, och vilka hans planer med England var vet vi inte. Han dog redan den 3 februari 1014 och tog med sig dem i graven. Den danska flottan valde nu hans mycket unge son Knud till kung, men detta gjorde inte Knud till kung av England. Valet här tillkom de engelska stormännen och rådet som istället skickade bud till Normandiet och bad kung Æthelred att komma tillbaks. Därmed var Knud ur engelsk synpunkt degraderad till vanlig rövarhövding och vände stäven mot Danmark. När Knud var borta lät kung Æthelred utbetala 21 000 pund till Torkel Höges här som fortfarande låg i Greenwich. Här hade alltså Torkel legat overksam medan Æthelred var i Normandie och Svend i Gainsbury. Nu hade hans arbetsgivare kommit hem och han kunde få sin lön.

 

 

Författare: Jan R. Asph
Inlagt av: Kulturarv Östergötland
Ort: Föreningshuset Fontänen