Licens
×De foro... Rysslands grundläggande
Arkeologi
En historisk berättelse om utlandsfarare från Östergötland under vikingatiden
av Jan R. Asph
Rysslands grundläggande
Ög 8
”KÄLVESTENSTENEN”
Västra Stenby kyrka
Motala kommun
Strax innanför till vänster om grinden till kyrkogården i Västra Stenby står numera en av Östergötlands äldsta runstenar som dateras till åttahundratalets början.
stikuR karþi kubl þau aft auint sunu sin sa fial austr miR aiuisli
uikikR faþi aukrimulfR
”Stygg gjorde detta kummel efter Öjvind, sin son, som föll österut med Ejvisl.
Viking ristade och Grimulf.”
Det är fadern Stygg som en gång i tiden lät resa ett ståtligt minnesmärke över sonen Öjvind som föll österut med Ejvisl. Ejvisl, hövdingen för äventyret, har av vissa forskare identifierats med den Ejvisl som omtalas på Sparlösastenen i Västergötland och som på den omtalas som hövding för ett härnadståg österut. Enligt dessa forskare var Ejvisl son till en kung Erik. Detta har man kommit fram till genom att Sparlösastenen har, efter den sedvanliga inledningen (Ejvisl, Eriks son, ...), det tillägget ”att då satt fadern (Erik) i Uppsala” och att ”sitta i Uppsala” har forskarna tolkat att då satt man på tronen i Uppsala. Historien känner inte till någon kung Erik under första delen av 800-talet. Ärkebiskop Rimbert i Bremen berättar i sin krönika om Ansgar att när aposteln (Ansgar) första gången kom till Birka 832 regerade kung Björn över sveonerna. När Ansgar kom på återbesök i början av 850-talet regerade kung Olof i Birka. Den enda Erik som vi känner till under 800-talet är en kung Erik som omtalas i Harald ”Hårfagers” saga och som regerade över sveonerna under 880-890-talet. Vad som tilldragit sig i Sveaväldet under perioden är för oss höljt i dunkel, men den historiska händelsen som stenen berättar om knyts till grundläggandet av det ryska riket under andra hälften av 800-talet och tidsmässigt kan detta stämma med den Erik som regerade över sveonerna under 880-890-talen.
I den mest kända versionen av de gamla ryska krönikorna, den som kallas ”Berättelser om förgångna år” eller ”Nestorskrönikan” efter sin upphovsman, kan vi läsa för år 859: ”Varjagerna från andra sidan havet tog skatt från tjuderna och från slaverna, från mererna, från vepserna och från krivitjerna” Det är den första av många anteckningar om varjagerna, den fornryska benämningen på skandinaverna.
Att det döljer sig mycket skräck och lidande, även om vi inte kan läsa oss till det i krönikan, är inte att ta miste på – här kommer det plötsligt stora skaror krigare från ett folk som de flesta kanske inte ens hört talas om roende i sina skepp uppför de ryska floderna och kräver efter våldsamma härjningar skatt av folket för att lämna dem i fred.
Det här var något som folken i väster (England och Frankrike) redan var vana vid, fast här kallas nordborna vikingar. Plötsliga anfall med grundgående skepp som avseglar igen innan befolkningen hunnit samla sig till försvar, och krav på skatt i utbyte mot fred, var enligt den anglosaxiska krönikan vanligt från slutet av 700-talet.
Genom kröniketexten kan vi följa de vägar varjagerna följde. Först hemsöktes tjuderna (esterna); vidare härjades området längre in i finska viken. Sedan fortsatte de via floden Neva till sjön Ladoga där slaverna hade slagit sig ner vid sjöns södra ände. Varjagerna fortsatte längs floden Svir till Onega, därifrån söderut via Kovsa där de finska vepserna anfölls. Efter att vepserna betalat skatt fortsatte man på floden Seksna mot merernas land vid Volgas övre lopp. Varjagerna hann också med en avstickare från Ladoga via floderna Volkhov och Lovat för att härja hos krivitjerna. En förutsättning för dessa härjningar var de små klinkbyggda skeppen som var tillräckligt lätta för att kunna släpas och dras mellan floderna och tillräckligt starka för att klara påfrestningarna.
Genom ärkebiskop Rimberts krönika kan vi veta att sveakungen Olof genomförde ett framgångsrikt krigståg mot tjuderna (i vissa källor benämns de även curer) i Estland någon gång under 850-talet, ”de hade sedan tidigare lytt under sveakungen, men gjort uppror och vägrat acceptera svearnas överhöghet”. Två städer, troligen Grobin och Apuolé i nuvarande Litauen, tvingades till underkastelse. Apuolé härjades aldrig utan lämnades ifred eftersom invånarna frivilligt betalade skatten och lovade att göra så även i fortsättningen. De yngre sveonerna blev mycket missnöjda att inte få skövla staden och föra bort folket som slavar, men kungen var förståndig och ingick fred med stadsborna.
Det fanns alltså krafter i sveahären som starkt opponerade sig mot kungens ”fredliga väg” och tyckte att man borde vinna ytterligare byte och inte bara segla hem utan vidare härjningar. Kanske var det i samband med detta missnöje som en styrka, ledd av några hövdingar, gav sig norrut mot esternas land och sedan vidare österut? Trakten var redan känd, för tjugo år tidigare hade en grupp nordbor färdats ända ner till Miklagård (Konstantinopel), så nordborna visste att det fanns stora rikedomar att hämta där i form av pälsverk, vax, honung och – slavar.
Enligt munken Nestors krönika, lyckades inte varjagernas behålla herraväldet över norra Ryssland speciellt länge den här gången. Inkräktarna blev fördrivna redan efter ett par år med inbördes strider mellan de olika stammarna som följd. Till slut så bestämde sig dessa för att söka en furste utomlands, en som kunde härska över dem och skipa lag, och trots tidigare erfarenheter vände de sig till varjagerna. Representanter för tjuderna, slovener, krivitjer och vepser reste över havet till den varjagstam som kallades Rus (mycket talar för att det var invånarna i Sveaväldet som kallades Rus, benämningen rus kan komma från finskans namn på Sverige – Routsi): ”Vårt land är stort och rikt, men det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss”.
Delegationen från öst hade inte några problem med att få ruserna med på förslaget och det bestämdes att de tre bröderna Rurik (= Rörek), Sineus (det finns inte något motsvarande skandinaviskt namn och forskarna tror att det ryska namnet är ett öknamn som betyder ”blåskägg”) och Truvor (= Torvard), skulle komma med sina följen. Den äldste, Rurik, slog sig ner i staden Ladoga och senare i Novgorod. Den andre, Sineus, slog sig ner vid Vita sjön söder om Onega i Beloozero och den tredje, Truvor, söder om Peipussjön på gränsen till nuvarande Estland i Izborsk. Efter dessa ruser uppkallades sedan riket för Rus, förklarar krönikan. Men historier om tre bröder som kallas in för att styra ett land förekommer också i andra berättelser om rikens uppkomst. Man får nog istället räkna med att det var några nordiska hövdingar som tog tillfället i akt och utnyttjade de inhemska stammarnas splittring och lyckades bita sig fast på vissa platser och med dessa som utgångspunkt har man sedan kunnat behärska, utöka och skattlägga omkringliggande områden och kontrollera strategiska samfärdsleder. De omkringboende fick samtidigt ett skydd mot andra varjager så det kan vara möjligt att ruserna trots allt var välkomna. Enligt traditionen lät Rurik bygga sin borg på en plats som heter Gorodisce (den gamla borgen) strax söder om Novgorod. I en av texterna till Nestorkrönikan sägs det att befolkningen i Novgorod en kort tid efter tröttnade på Rurik och hans styre och protesterade mot att de blev behandlade som trälar. Fursten lät då avrätta några av stadens invånare så maktövertagandet gick nog inte så fredligt till.
Med tiden blev det bättre förutsättningar för ökad handel och krigstjänst vilket lockade nya skaror av skandinaver att söka sig österut för att söka lyckan.
Rurik dog 879 och en av hans släktingar, Oleg (Helge), utsågs till ny härskare eftersom sonen Igor (Ingvar) inte var vuxen. Några år senare intog Oleg med sin här staden Gnëzdovo vid floden Dneprs övre flöde och insatte en av sina män att styra staden som hade ett mycket strategiskt läge. Härifrån är Dnepr nämligen seglingsbar ända ner till Kiev och vidare till Svarta havet och med en kort dragning av skeppen kan man ta sig norrut till floden Dvina och dess biflöden och på så sätt ta sig ut till havet via Rigabukten.
Men varjagfurstens planer stäckte sig längre än till att bara kontrollera Dneprs övre flöden och för att helt kontrollera flodvägen till Miklagård måste han också kontrollera floden söderut. Som första åtgärd i dessa planer intogs städerna Ljubec och Kiev. Därmed var grunden lagd för det som skulle bli rusernas rike eller Kievriket, som inneslöt vattenvägarna mot Miklagård.
Oleg konsoliderade nu sitt rike genom att tvinga de slaviska stammarna att betala skatt i silver eller mårdskinn. Han bestämde också att Novgorod skulle betala en årlig skatt till varjagerna, ”för fredens skull”. Med dessa varjager menas de som bodde i Skandinavien och denna skatt betalades nog för att slippa plundringar och härjningar. Skatten betalades varje år ända fram till år 1054, det år då furst Jaroslav avled. Fram till detta år hade de ryska furstarna upprätthållit goda kontakter med Sveaväldet och därifrån regelbundet fått militärt bistånd.
Slaget vid Fyrisvallarna, Greklandsfarare och Slaget vid Svolder
England före Knud den stores erövring
Englands erövring av Knud den store
Hela texten, men utan illustrationer (PDF)
Författare:
Jan R. Asph
Inlagt av:
Kulturarv Östergötland
Ort:
Föreningshuset Fontänen
