Licens
×De foro... inledning
Arkeologi
En historisk berättelse om utlandsfarare från Östergötland under vikingatiden
av Jan R. Asph
Inledning
SEDEN ATT RESA RUNRISTADE STENAR
Omkring år 975 omvände sig kung Harald Gormson, han som kallades "Blåtand", i Danmark och beslöt, efter påtryckning från den tyske kejsaren, att dyrka Kristus som den ende guden. Under samma årtionde lät han på ett stort klippblock i Jelling på Jylland hugga in en minnesskrift efter sina föräldrar, kung Gorm och drottning Tyra. I stenen lät han också hugga in tre egna stordåd, nämligen; att han vann hela Danmark åt sig själv, att ha vunnit överhöghet över Norge och att ha gjort danerna kristna. Haralds insatser under sin femtioåriga regering blev av avgörande historisk betydelse och Jellingstenen har blivit kallad Danmarks dopattest.
Jellingstenen inleder samtidigt höjdpunkten för seden att resa runstenar i Danmark som under denna tid var den ledande makten i Norden med kontakter ut mot Europa. Vad som skedde i Danmark uppmärksammades naturligtvis i det övriga Norden och danskarna kom, bland annat, att förmedla nya kulturimpulser till det som längre fram skulle bli Sverige.
Från Danmark kom alltså seden att resa runristade stenar till minne av döda anförvanter. I Sverige varade denna sed i tre, fyra mansåldrar under 1000-talet innan den lika plötsligt upphörde ett stycke in på nästa århundrade.
Runstenssedens blomstringstid hade sin grogrund i förändrade och förbättrade ekonomiska förhållanden och i den nya kristna tron. Enligt historikern Erik Lönnroth var de som lät resa dessa monument av sten en nyrik samhällsklass som mot vikingatidens slutskede både genom rov och fredliga handelsfärder skapade sig förmögenheter och därmed en maktställning i samhället.
Det är helt klart att runstensseden har ett samband med övergången till den kristna tron. En tro som medförde att den döde inte längre begravdes på byns gravfält utan på den nya, kristna kyrkogården. Den döde skildes från sin släkt och de efterlevande kunde inte längre fullfölja vad som krävdes av traditionen. För de efterlevande var det dessutom till juridisk nackdel eftersom byns gamla gravfält även fungerade som en slags lagfart. I denna brydsamma situation kunde man gripa till en utväg som hade viss hävd - den döde begravdes visserligen på kyrkogården, men ett minnesmärke, nu i form av en runsten med inskrift till minne av den döde restes invid det gamla gravfältet, vid den egna gården eller vid en närbelägen väg där folk passerade.
RUNINSKRIFTERNA SOM SPRÅKLIGT, SOCIALT OCH HISTORISKT KÄLLMATERIAL
Runinskrifterna är våra äldsta skriftliga källor. De ger oss upplysningar om vårt språk från äldsta tid ända in i medeltiden.
Genom runinskrifternas texter kan vi också få en viss uppfattning om det vikingatida samhället. De är i det avseendet dokument av socialt intresse, inte minst i fråga om det fredliga livet i hembygden. Ännu viktigare är den kunskap som vi utifrån runstenarna kan bygga upp om Sveriges kristnande, den mest avgörande händelsen i vår historia, en händelse som innebar startpunkten för inlemmandet av det blivande Sverige i den kristna kulturen i Europa. En händelse som då var minst lika omdiskuterad och omvälvande som dagens fråga om EU och EMU.
Några inskrifter innehåller historiska uppgifter och händelser som är av betydelse och det är just dessa som denna bok ska belysa.
RUNSTENEN SOM KONSTVERK
Den konst vi möter på de östgötska runstenarna är resultatet av en fruktbar förening av skiftande stiltraditioner med rötter i hednisk tid och i den nya kultur som kristendomen förde med sig.
Dagens med röd färg uppmålade runstenar ger oss en aning om hur de en gång kan ha sett ut. Färgen har spelat en stor och viktig roll för upplevelsen och förståelsen av det konstverk som runstenen verkligen var, och är. I en del fall var ristningsytan en färgexplosion där runor, bilder och runslingor strålat mot betraktaren med starka färger, precis som det står på en runsten i Södermanland (Sö 347) "Äsbjörn ristade och Ulf målade".
ATT LÄSA EN STEN MED RISTADE TECKEN
Det första man måste göra när man står framför en runsten och ska försöka läsa inskriften är att hitta textens början. Normalt löper texten på vikingatida runstenar från vänster till höger vilket betyder att texten oftast börjar nere i vänstra hörnet där rundjurets huvud oftast är placerat. Om runslingan inte följer stenens kanter kan texten börja mitt på ristningsytan, men även då gäller att den brukar börja vid rundjurets huvud.
Vikingatida runinskrifter är uppbyggda enligt en slags formel och börjar nästan alltid med ett eller flera personnamn, exempelvis ”Anund” eller ”Åke”. Detta brukar oftast vara namnet på den som ombesörjt monumentet och därefter följer själva resarformeln, ”lät resa denna sten”, eller ”lät rista runorna” osv. Sedan följer namnet på den döde och i vilket släktförhållande den stod till den som lät resa stenen, exempelvis ”efter Toke, sin son”. Om det finns ytterligare text efter den dödes namn är den friare utformad, men vanligt är en bön för den döde ”Gud hjälpe hans själ”.
När man väl funnit början på texten är det bara att börja läsa. Den vikingatida runraden består ju bara av 16 tecken mot den äldre som bestod av 24. Att med bara 16 tecken försöka särskilja alla olika förekommande ljud gick naturligtvis inte så därför användes flera runor för mer än ett ljud.
Ordföljden varierar något mot vad vi är vana vid i modern svenska. Exempelvis skrev man ”fader sin” och inte som vi gör ”sin fader” och ”son sin god” istället för ”sin gode son”.
Runsvenskan är en gammal form av vårt svenska språk där mycket har förändrats under de nästan 1000 åren som gått, men en hel del ord är lätta att känna igen som till exempel släktskapsorden sun, bruþur, faþur, muþur (runan þ uttalas ð som i engelskans the). Och när det gäller att läsa runtexter gäller samma sak som alltid, övning ger färdighet.
Slaget vid Fyrisvallarna, Greklandsfarare och Slaget vid Svolder
England före Knud den stores erövring
Englands erövring av Knud den store
Hela texten, men utan illustrationer (PDF)
Författare:
Jan R. Asph
Inlagt av:
Kulturarv Östergötland
Ort:
Föreningshuset Fontänen
